- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
287-288

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tagore, Ravindranath

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Avanendranāth T., målare, Gaganendranāth T., äfvenledes
konstnär, Dvijendranāth T., tänkare, Satyendranāth T.,
utgifvare af faderns "Autobiography"). Hans uppfostran
skedde under intimt samlif med fadern, hvilken
han följde på hans vandringar, hvarvid hans intima
samkänsla med naturen utvecklades och närdes. Redan
tidigt lade han i dagen fallenhet för diktning och
skref vid 14 års ålder ett musikdrama om Vālmīki. Vid
17 år sändes han att studera vid University college
i London (jfr My reminiscences, 1917). Hemkommen af
fadern betrodd med skötseln af familjens landtegendom,
lefde han en längre tid i Silaidah i Bengalen,
merendels boende på en flodbåt i Ganges’ hufvudarm
Padma; sedan grundlade han, för att i sin mån
bidraga till uppfostran af det indiska folket till
själfstyrelse, en skola (brahmavidyālaya) i Bolpur,
genom hvilken han utöfvat och fortfarande utöfvar ett
starkt inflytande på det unga Bengalen, allt under
det han själf som författare allt mer framträdt
som den indiska nationalismens bärare. Sina
skolrön och principer offentliggör han i sin
tidskrift "Tattvabodhinī putrikā". Hans inflytande
på uppfostringsväsendet i det moderna Bengalen har
varit och är alltjämt stort. 1912—13 gjorde han ännu
en resa till England och Amerika, hvarvid han höll en
rad religionsfilosofiska föreläsningar, samlade i det
nedannämnda arbetet "Sādhanā". — I öfverensstämmelse
med såväl medfödda anlag, utbildade och färgade
af det i Indien speciellt härskande kvietistiska
grubbleriet, och under starkt och varaktigt
inflytande från sin fader, är T. närmast religiös
tänkare af mystisk läggning. Praktiskt vill han
verka som uppfostrare, reformator och nydanare. Hans
litterära alstring, äfven den poetisk, är i stor
utsträckning präglad af dessa sträfvanden. Bland
hans skrifter af mera filosofisk läggning märkas
Sādhanā (eg. "Fullkomning"), på eng. under
titel "Sādhanā. The realisation of life" (1913;
"Sādhanā. Livets mening", 1914), Aupanishad-Brahma
(Brahma i Upanishad, 1901), Rājaprajā och Samāja (af
politiskt innehåll, 1908), Bhāratvarsha (Om Indien,
1906) och Svadeça (Själfstyrelse). Särskildt har
han, som medlem af Bengaliska litteratursällskapet,
verksamt deltagit i utgifvande och bearbetande af
den gammalbengaliska litteraturen äfvensom skrifvit
litteraturessayer, t. ex. Ādhunika-sāhitya (Modern
litteratur), Prachīna-sāhitya (Gammal litteratur),
Loka-sāhitya (Världslitteratur), Sāhitya (Modern
bengalisk litteratur; alla 1907). — Störst är T. som
skald. Förutom arbeten af berättande innehåll
(romaner och sagor), såsom Chitrāngada (1892),
Kathā-chatushtaya (Fyra sagor, 1893), Choṭa-galpa
(Små berättelser, 1894), Vichitragalpa (Blandade berättelser; 1894),
Galpada-çaka (Tio berättelser, 1895), Galpa-guccha
(Berättelsebukett, 1900), Chokher bāli (1903),
Rājarshi o. s. v., har han utgett ett antal ofta
starkt lyriskt eller mystiskt färgade dramer:
Rudra-chaṇḍa (1881), Rājā o rānī (Konungen och
drottningen, 1889), Rāja (Konungen; "The King of the
Dark chamber"; "Konungen af det mörka rummet", 1917),
Chitrā (1896, byggdt på en berättelse i Mahābhārata
om Arjuna och Chitrāngadā; af T. öfversatt till
eng. och därifrån till svenska 1915), Dak-ghara
(på eng. "The post office"; "Postkontoret", 1916),
den farsartade Gorāi galad (1892) och Vālmīki
pratibhā
(1893). Höjdpunkten som diktare når T. i
sin lyrik: Bhagna hṛdaya (Det brustna hjärtat,
1881), Prabhāta-samgīta (Gryningssånger, 1891),
Gāner babi (Sångboken, 1893), Chhelebhulāna chhaṛā
(Barnkammarsånger, 1895), Kaṛi o komala (Kortare
dikter, 1895) samt en diktsamling Kāvyagranthāvalī
(1896), vidare Kshaṇikā (Korta dikter, 1900), Kathā
(eg. berättelser, Korta dikter, 1900), Baül (Sånger,
1905). Mest bekanta äro samlingarna Nāivedya,
Kheyā och Gītānjālī (1901—06), hvilka ligga till
grund för det urval, som diktaren själf gjort i
den engelska samlingen "Gitānjali Song offerings"
(med en entusiastisk inledning af W. B. Yeats, 1913;
sv. öfv. s. å., 7:e uppl. 1915). Separat är Kheyā
(eg. Månskära, "The crescent moon", eng. öfv. af
T., 1913; "Nymånen", 1914). En annan af diktaren
själf till engelska öfverflyttad samling med den
innerligaste kärlekslyrik är The gardener. Lyrics
of love and life
(s. å.; "Örtagårdsmästaren",
3:e uppl. 1917). Svenska tolkningar äro vidare
"Fruktplockning" (1916) och "Farande fåglar" (1917). —
Tre områden är det, som belysts af T:s poetiska
genius: barnen och deras känslolif (företrädesvis
t. ex. i "Nymånen"), kärleken (framförallt i de
mästerliga, af den skäraste och ljufvaste stämning
burna sångerna i "Örtagårdsmästaren") och religionen,
kärlekens, hängifvenhetens religion (bhakti,
ungefär motsvarande det kristna kärleksbegreppet,
Caritas; i hans Brahma-samgītas, hvaraf åtskilliga
i "Gitānjali"). Det är icke tvifvel om, att T. är
en benådad skald och att han inom de jämförelsevis
begränsade områden han poetiskt behandlat förfogar
öfver en sällsynt ädel och upphöjd känsla och
i sin tjänst har de böjligaste uttrycksmedel,
skapade och underhållna af den indiska poetikens
genom århundraden ärfda tradition. Sällan har väl
den eviga hängifvenhetens och kärlekens mysterium
erhållit så rörande ljufva uttryck som i åtskilliga af
de korta stämningsbilder, hvilka i själen lämna kvar
en ljuf doft af lycka, ibland bemängd med ett vemod,
som dock icke får anstrykning af pessimism. — Och
dock kan icke förnekas, att det öfver denna diktning
sväfvar en viss monotoni, som har en tvåfaldig grund,
dels den indiska poetiska traditionen, dels skaldens
egen begränsning och miljö. Han förfogar icke öfver en
poetisk genius af de stora världshistoriska andarnas
art, och hans tänkande har sin grund och har fått
sin näring i den speciellt indiska panteism, som i
Upanishaderna och därpå beroende filosofiska system
arbetar på identifikationen af den individuella själen
och världssjälen.
illustration placeholder


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:02 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free