Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i byggnadens längdriktning, s. k. remstycken (r),
såväl på yttermuren som på vindsbjälklaget (b). I
dessa tassar infällas taksparrarna (S), hvarjämte
korta sträfvor, s. k. tranben l. högben (h), insättas
för att stödja och förbinda de förra. Hanbjälken
insättes på en höjd af minst 2 m. öfver vindsgolfvet
för att ge godt vindsutrymme. De olika sparrarna
hopfällas och förbindas vanligen med trädymlingar.
Dylika takstolar inställas på 0,9—1,2 m. inbördes
afstånd och förbindas sinsemellan på öfre ytan
medelst ett lag af bräder, takpanelen, eller på
visst afstånd inlagda träläkt, som uppbära
taktäckningen. Vid större spännvidder användas
kombinationer af hängverk och spännverk (se Bro)
för utbildning af takkonstruktionen. Särskildt
är detta fallet, där vindsbjälklag saknas och
takkonstruktionen skall bära yttertaket öfver ett
öppet rum, såsom vid s. k. hallar o. d. byggnader. Vid
dessa slag af byggnader, där man tenderat att
alltmera öka spännvidden och göra konstruktionerna
lätta och tilltalande, ha åtskilliga olika system
för takstolarna tillämpats. Sålunda utarbetade
arkitekten de l’Orme redan i senare hälften af
1500-talet ett slags takstolar i hvalfform, där
bågstolarna bestodo af korta plankstycken, utskurna
i bågform och sammansatta till en böjd bågbalk. I
början af 1800-talet förändrade fransmannen Emy denna
konstruktionstyp så, att han gjorde bågarna af tunna
böjda plank, som medelst bultar och skrufklofvar
hopsattes till bågbalkar. I båda fallen uppstår ett
relativt större horisontaltryck vid upplagen, hvilket
antingen upptas af mellan dessa insatta horisontala
dragstänger eller af en försträfningsanordning vid
upplagen. På senare tid ha bågkonstruktioner af trä
fått en god utveckling genom ett af tyske arkitekten
Stephan utarbetadt system, som kommit till rätt stor
användning inom moderna byggnader under nuv. kristid,
för att ersätta de dyrbarare konstruktionerna af järn
eller armerad betong. Systemet består af bågbalkar med
topp- och bottenramen af rektangulär sektion hopsatt
af böjda plank och mellan dessa ramar ett gallerverk
af klena plank eller sparrar. Horisontaltrycket upptas
vanligen af liggande dragstänger af rundjärn eller
sparrvirke. Dylika tak äro utförda med spännvidder
upp till 40—50 m. och kunna således äfven i detta
afseende konkurrera med takstolar af järn.
Såsom exempel på några större takkonstruktioner
af trä må anföras: festhallen vid utställningen i
Düsseldorf 1902, där stolarna, utförda som ett slags
spännverk, hade ett spann af 21 m. och stodo på 5 m.
afstånd. Vid industrihallen på utställningen i
Stockholm 1897 uppbars yttertaket af bågstolar af
fackverk med ett spann af 26 m. och på ett inbördes
afstånd af 6,5 m. Vid den nya centralbangården i
Köpenhamn uppfördes 1910—12 de stora yttertaken af
träkonstruktion. Uti samlingshallarna äro bågstolar
enl. system Emy uppställda och ha ett spann af 26,9 m.
vid ett afstånd af 6,3 m.
Perronghallarnas tak uppbäras på järnpelare af
trätakstolar enl. system Stephan med dragstången af
rundjärn vid anfangen. Bågstolarna ha ett spann af
19,1 m. och äro ställda på 6—7 m. afstånd.
Vid kvadratisk eller cirkulär planform, hvarvid
s. k. tälttak l. kupoltak användas, liksom vid
dylika med högre resning, s. k. tornspiror, utföres
konstruktionen af fackverk antingen som central eller
ytkonstruktion med vederbörliga förbindningar. I
förra fallet används en genom hela takstommen gående
vertikal hufvudbjälke, s. k. hjärtstock, vid hvilken
de i radiell led gående försträfningarna infästas;
i senare fallet förlägges hufvudkonstruktionen
h. o. h. i takytornas plan.
Vid användning af både trä och järn till takstolar
af fackverk utföras vanligen taksparrarna och en
del för tryck utsatta stänger inom konstruktionen
af trä, hvaremot dragstänger och förbindningar
utföras af järn. Dylika af trä och järn sammansatta
konstruktioner ha dock olägenheten att förändra sig
med luftens temperatur och fuktighetshalt, hvarför
förskrufningar måste anordnas på järnstängerna,
så att dessa kunna vid behof justeras i längd i
förhållande till träsparrarna. — Takstolar af järn
kunna utföras i snart sagdt hvilken form som helst och
sammansättas af stänger i trianglar till gallerverk
eller fackverk med s. k. knutpunkter, där stängerna
infästas och förbindas genom enstaka bultar eller
ett flertal nitar.
 |
| Fig. 4. |
|
| Fig. 5. |
|
| Fig. 6. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
