- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
333-334

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talent - Talfa - Talfigur - Talfourd, sir Thomas Noon - Talg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Talent (grek. talanton, lat. talentum, eg. våg,
vikt; jfr Talang) utgjorde den högsta enheten i det
forngrekiska, urspr. från Orienten lånade vikt-
och myntsystemet. En talent innehöll 60 minor
(skålpund; se Mina) och 6,000 drachmer (se Drachme).
Som myntenhet motsvarades talenten icke af
ett särskildt myntstycke, utan bildade endast räkne-
och värdeenhet för motsvarande vikt af myntadt silfver
(silfvertalent) eller, där guldmyntfot var gällande,
af guld (guldtalent). Då minans vikt icke beräknades
lika öfverallt och under alla tider, växlade
därmed naturligtvis äfven talentens såväl vikt-
som myntvärde. Största betydelse ega den af ålder
på ön Egina gällande och i många delar af Grekland
antagna talenten (eginetisk t.) samt den yngre och
lättare attiska (urspr. eubeiska) talenten. I Aten och
Attika infördes nämligen af Solon det redan förut på
ön Eubea gällande viktsystemet som myntvikt, hvaremot
det äldre, från Egina härstammande fortfor att gälla
som handelsvikt. Denna attiska silfvertalent, hvars
viktförhållande till den äldre enligt folkbeslut borde
vara 100 : 138, fick genom Atens stora betydelse som
handels- och kulturstat i förening med det attiska
silfvermyntets fina halt snart vidsträckt spridning
och var inom den grekiska och sedermera inom den
macedonsk-hellenistiska världen den allmännast
begagnade räkneenheten för större värdesummor. Dess
absoluta vikt var 26,196 kg., hvilket framgår dels
genom vägning af attiska silfvermynt, dels ur ett
af Polybios omtaladt fördrag mellan romarna och
konung Antiochos III i Syrien med bestämmelse, att
ersättning för krigskostnaderna skulle af den senare
erläggas i attiska silfvertalenter, hvilkas vikt
ej fick understiga 80 romerska skålpund. Talentens
myntvärde kan icke med samma noggrannhet anges,
då detta naturligtvis är beroende af silfrets
ständigt fluktuerande handelsvärde. Det brukar
dock bestämmas till ungefär 4,200 kr. Äfven i den
romerska staten vann silfvertalenten inträde som
räkneenhet och betraktades där som lika gällande
med 6,000 denarer. Guldtalentens värde var efter
olika beräkningsgrunder 10 till 13 1/3 gånger större
än en lika stor silfvertalent. Denna stora guldtalent
tillhör de österländska monarkierna, men hos grekerna
begagnades sedan urminnes tider ordet talanton äfven
för att beteckna en vida mindre guldvikt, i allmänhet
motsvarande sex attiska drachmer (26,2 gr.). Denna
lilla guldtalent nyttjades i synnerhet som enhet vid
angifvande af gyllne ärekransars och tempelskänkers
vikt. Redan i de homeriska sångerna omtalas flerstädes
en som guldvikt begagnad liten talent. I Egypten och
annanstädes förekom under sen grekisk tid en koppartalent,
hvars värde räknades lika med en silfvermina.
A. M. A.

Talfa, alunbrott. Se Corneto Tarquinia.

Talfigur l. Figur, ret. Se Trop.

Talfourd [tä’lfəd], sir Thomas Noon, engelsk
författare, f. 1795, d. 1854 som domare vid
Court of common pleas, skref skådespel, bl. a. det
forngrekiska sorgespelet Ion (1835), reseskildringen
Vacation rambles (2 bd, 1844; 3:e uppl. 1854)
och en minnesteckning öfver Charles Lamb (1837—48;
senast 1892). Vald till ombud för staden Reading i
underhuset sedan 1835, gjorde han sig till målsman
för den litterära eganderätten ("copyright bill", 1837 och 1842).

Talg (lat. sevum, sebum), tekn., farm. 1. Det
fastare fett, som afsättes i den lösa bindväfven
kring njurarna ("njurtalg"), på och invid hjärtat
och "lungrötterna", i det dubbelveck af bukhinnan,
som kallas magnätet (omentet), och fläckvis vid
groftarmen m. fl. organ hos idisslare (Ruminantia),
t. ex. hos nötkreatur, får (hammel), get (bock), hjort
o. s. v. Beredningen af talg tillgår i hushållen
vanligen på följande sätt. Den ur djuret uttagna
talgen befrias så mycket som möjligt från omgifvande
hinnor och blodkärl, sönderskäres i mindre bitar och
tvättas väl. För att aflägsna bindväfven, som omger
talgklumparna, brukar man upphetta talgen i vatten,
då den smälter och träder ut, hvarefter man silar
den smälta, heta massan, hvarigenom fasta hinnor,
s. k. "grefvar" (förvridning af ty. grieben, som
just betecknar sådana hinnor), afskiljas, samt
därefter lämnar den sålunda "skirade" talgen (sebum
curatum
) att stelna, vanligen i grunda, uppåt vida
kärl. Den stelnade talgen bildar då en fast kaka
ofvanpå det vatten, som jämte densamma genomgått
silen. Framställning af talg på apoteken eger rum
efter samma princip. Utsmältningen sker i emaljerad
skål öfver öppen eld. Den silade talgmassan befrias
sedan från vatten genom upphettning i ång- eller
vattenbad, hvarefter den ytterligare silas genom
ylleduk eller filtreras genom varmtratt och gjutes i
kakor. Den oberedda talgens fabriksmässiga renande
sker, efter sönderskärning och tvättning, genom
utsmältning i kopparkittel öfver öppen eld eller med
ånga under stegradt tryck, med eller utan tillsats
af vatten. Den smälta talgen afhälles från vattnet
och befrias genom silning från de sammanskrumpnade
bindväfshinnorna. Enligt ett annat, i storindustrien
brukligt förfaringssätt försättes talgmassan med
en viss mängd svafvelsyra 1/2—1 1/2 kg. syra på 20
kg. vatten till 100 kg. talg), hvarefter blandningen
kokas. Härvid öfverföras bindväfshinnorna delvis
till lim, hvarigenom utbytet af fett ökas. Kokningen
sker i slutet kärl för att undgå den stinkande
lukten; härvid stegras temperaturen till + 105° à
110°. Limmet kan därefter afskiljas genom fällning
med alunlösning. Enligt ett tredje förfaringssätt
utsmältes talgen ren och nästan luktlös under
tillsats af utspädd natronlut. Den renade får-
eller nöttalgen, farmakopéns sebum, bör vid vanlig
temperatur vara fast, i köld hård och spröd, hvit
eller endast svagt gulhvit, med svag, egendomlig lukt
samt neutral reaktion. Sämre talg är lös och gul, med
härsken lukt, samt reagerar surt. Talgens smältpunkt
varierar något. Enligt nyare undersökningar håller
den sig vanligen vid + 45° till + 50°, lägre för nöt-
än för fårtalg. Eg. v. 0,93—0,96. Talg löses i eter
och i ett öfverskott af kokande alkohol. Den består
af något växlande mängder af tristearin, tripalmitin
och triolein i dubbelförbindelser med hvarandra;
fårtalg är i regel stearinrikare och fastare än
nöttalg. Get- l. bocktalg liknar nöttalg, men har
obehaglig lukt. Härsken talg kan genom omsmältning i
utspädd sodalösning befrias från smörsyra och andra
ämnen, som ge den härskna lukten. Talgen nyttjas i
salfvor och plåster, till ljus och till beredning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:15 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free