- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
361-362

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talmanskonferens - Talmaskin - Talmetoden - Talmmiguld - Talmouses - Talmud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverläggning om, hvad i afseende på
riksdagsärendenas föredragning och göromålens gång bör
kamrarna föreslås. Konferensen består af talmännen och
vice talmännen jämte 3 af hvardera kammaren för
hela riksdagen eller för viss tid utsedda ledamöter.
Vid dessa sammanträden böra kamrarnas
sekreterare vara tillstädes. Äfven utskottens ordf. och
riksdagens kanslideputerade (se d. o.) kunna
tillkallas för att meddela upplysningar.
Talmanskonferensens uppgift är att åstadkomma en sådan
ordning för ärendenas behandling, att kamrarnas
gemensamma utskotts betänkanden, så vidt möjligt är,
i kamrarna behandlas samtidigt och att de
ärenden, som ovillkorligen måste af hvarje lagtima
riksdag afgöras, medhinnas inom den för riksdagens
verksamhet bestämda tiden. Äfvenledes upptagas
till förberedande öfverläggning sådana i
utskottsbetänkandena innehållna förslag, hvilka möjligen
böra bli föremål för propositionsvägran (se
Talman). Slutligen har konferensen att afge förslag
med afseende på arfvoden åt riksdagens
tjänstemän, kanslier och vaktbetjäning.
Talmanskonferensen har sin förebild uti föreskriften i 1810 års
R. O. § 47, att landtmarskalken och de öfriga
ståndens talmän i närvaro af 2 utaf hvarje stånd
utsedda ledamöter samt med biträde af ståndens
sekreterare borde dagen förut komma öfverens
om följande dagens föredragningsämnen, på det
desamma skulle kunna i möjligaste måtto samtidigt
afgöras hos alla stånden.
H. L. R. (S. B.)

Talmaskin kallas en apparat, som härmar det
mänskliga talet. W. von Kempelen (se denne)
konstruerade 1791 en talmaskin, hvilken
förbättrades af mekanikern Faber i Wien 1843. På
denna framkallas de särskilda ljuden genom anslag
af tangenter, så att maskinen kan såväl tala som
sjunga alla ord och satser i hvilket språk som
helst. Helmholtz har medelst sin
stämgaffelvokalapparat lyckats återge vokalljuden och förklara
deras natur. Den fullständigaste talmaskinen är
dock ännu utan all jämförelse fonografen (se d. o.).

Talmetoden, pedag., en inom den nutida
undervisningen i främmande språk använd metod, som
i st. f. öfvervägande studium af det skrifna (eller
tryckta) språket stöder undervisningen
företrädesvis på det talade språket. Då lärjungarna därvid
efterbilda lärarens användning af det främmande
talspråket, kallas metoden vanligen imitativa
metoden
(se d. o.). Denna metods
ändamålsenlighet beror naturligtvis på det mål, som man
genom undervisningen vill nå. Om målet är att
ej blott kunna läsa, utan äfven tala det främmande
språket, är metoden, sådan den af sakkunniga
lärare används, nog den pedagogiskt riktiga. Men
annorlunda ställer sig problemet, om
hufvuduppgiften är, att lärjungarna skola lära sig läsa det
främmande språket. Måhända leder då
öfversättningsmetoden lättare och mera direkt till det
närmast åsyftade målet, tillträde till litteraturen på
det främmande språket, hvarvid man låter de
lärjungar, som framdeles verkligen behöfva kunna
tala det främmande språket, begagna framtida
tillfällen, t. ex. under vistelse i det främmande
landet, för att inhämta färdigheten i talspråket.
Täflingen mellan talmetoden och en verkligt
ändamålsenligt genomförd läsmetod torde därför ännu
böra anses oafgjord. Man kunde tänka sig, att
i de högre läroverken den enskilde lärjungen
inlärde åtminstone ett af de främmande
kulturspråken enligt talmetoden, men att han inom andra
främmande språk under skoltiden stannade vid
genom läsemetoden inhämtad färdighet i
skriftspråket.
S—e.

Talmiguld l. Talloisguld, en efter sin
förste framställare (1840), fabrikanten Tallois i
Paris, uppkallad mycket kopparrik legering (jfr
Mässing), som i form af bleck eller tråd
pläteras med guld (jfr Förgyllning). Äkta
parisiskt talmiguld har ung. följande sammansättning:
koppar 90 proc., zink 9 proc., guld 1 proc. Emedan
guldet genom valsning är mycket fast förenadt med
underlaget och guldöfverdraget är tjockare än på
varor, som förgyllts på galvanisk väg, samt
utgöres af hårdt, legeradt guld, kunna verkliga
talmivaror mycket länge bibehålla sitt guldliknande
utseende, hvilket däremot icke är förhållandet med
de varor af tunt förgylld mässing, som ofta, ehuru
med orätt, i handeln hedras med namnet talmi. En
dylik legering, på hvilken i följd af dess olämpliga
sammansättning guldöfverdraget ej häftade
tillräckligt fast, visade följande sammansättning:
koppar 86,4, zink 12,2, tenn 1,1, järn 0,3 proc., d. v. s.
grunden utgjordes af vanlig rödmässing.
K. A. V—g.

Talmouses [tallmōṡ], kokk., fransk benämning
på en osträtt i form af små bröd, tillagad af ost,
socker, smördeg samt s. k. ramequindeg, dock utan
peppar (smör, ägg, hvetemjöl, salt och vatten), som
gräddas i ugn. Färdiga glaseras kakorna med
socker och serveras varma.
J. C.

Talmud (nyhebr. talmūd, "studium", "lära")
är den allmänna benämningen på
världslitteraturens i sitt slag mest storartade och egendomliga
produkt, ett samlingsverk, som kan sägas utgöra
det sammanfattade resultatet af judiska folkets
andliga sträfvanden och utveckling under nära ett
årtusende (från 5:e eller 4:e årh. f. Kr. till midten af
500-talet e. Kr.). Talmud består af två
hufvuddelar: mischna ("lära", "tradition"), den
egentliga texten, och gemara (urspr. likaledes "lära",
"tradition"; sedermera fattadt i bet. af
"fullständigande", "fullkomnande"), den senare
uppkommande kommentaren. Mischna innehåller
hufvudsakligen utlåtanden af och diskussioner mellan
namngifna skriftlärde rörande den praktiska
tillämpningen af "lagen" (tora), men utan bestämdt
fastställande af det rätta i hvarje särskildt fall.
De lärare, som där anföras och därför kunna anses
som mischnatextens egentliga författare, kallas
tannaiter, men dessa åberopa ofta sina
föregångare, de s. k. "skriftlärde" (soferim) och
"den stora synagogans män" (jfr Rabbinska
språket och litteraturen
, sp. 814).
Deras meningar och lärosatser stödja sig dels på
"Skriften" (mikra), d. ä. egentligen på "lagen
och profeterna", i synnerhet den förstnämnda,
mindre på de s. k. "hagiograferna", dels på den
"muntliga lagen", d. ä. traditionen. Enligt den
härskande fariseiska åsikten hade nämligen alltid,
alltsedan Moses tid, bredvid den "skrifna lagen"
(tora schäbbiktab) funnits en "muntlig lag" (tora
schäbbe‘alpä
), hvilken liksom den förra utgår från
Mose och, implicite gömd i den skrifna lagen, kan
enligt bestämda tolkningsregler (middot) därur
framdragas. Det är också denna muntliga lag och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free