- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
417-418

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tandnyckel - Tandpasta - Tandpetare - Tandpetaren på Söder - Tandprotes

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ena ändan försedd med handtag, i den andra med en
utvidgning, i hvilken en rörlig krok kunde insättas
medelst en skruf.

Tandpasta, Pasta dentifricia, farm., med., ett
till konsistensen salfartadt preparat, afsedt
att ersätta tandpulver (se d. o.) vid tändernas
rengöring. En omkr. ärtstor klump pasta anbringas
på tandborsten. Ej sällan förvaras pastan i tenntub
(såsom målarfärger), hvarur en lagom lång sträng
af pasta utklämmes på borsten. Svenska farmakopéns
tandpasta består af 64 dlr kalciumkarbonat, 20 dlr
medicinsk tvål (sapo medicatus), 15 dlr glycerin och
1 d. pepparmyntolja. Tandpastor kunna innehålla äfven
magnesia, gummi m. m. samt äro ej sällan rödfärgade
med karmin (se d. o. och Konschonell).
C. G. S.

Tandpetare. Se Tändernas sjukdomar och vård.

Tandpetaren på Söder, en på sin tid mycket ryktbar,
48 fot hög träkolonn i trädgården på Lilla
Ersta, anlagd 1827 af ställets egare, konungens
tandläkare, Dubost. Inuti fanns en spiraltrappa
så rymlig, att två personer af vanligt format
kunde gå förbi hvarandra. Kapitälets plan höll
64 kvadratfot och omgafs af ett galler samt var
försedt med ett flaggspel. Utsikten var särdeles
vidsträckt. Så småningom blef denna säregna kolonn,
som af samtiden jämfördes med Trajanus’ och
Antoninus’, för att ej tala om Vendômekolonnen,
så murken, att den måste nedtagas på 1870-talet.
J. C.

Tandprotes (se Prothesis), tandläk., mekanisk,
resp. kirurgisk, ersättning för förlorad tand. Redan
under forntiden lärde man sig att ersätta förlorade
tänder. Det har visats af bl. a. etruskiska
graffynd. Ju mer tandrötan bredde ut sig, dess större
vardt behofvet af ersättning för de förstörda egna
tänderna. Den konstgjorda tanden måste i största
möjliga utsträckning motsvara den förlorade ej
blott ur skönhetssynpunkt, utan äfven och främst
fylla de fysiologiska krafven för att tala och tugga
normalt. Tandläkarkonsten sysslar numera ej endast
med enkel tandprotes, utan också med att åstadkomma
stödjeförband vid käkfrakturer, ersätta gom- och
käkpartier, ja äfven hela käkar, kinder, näsor och
öron. Särskildt under Världskriget ha dylika uppgifter
ofta förelegat. Långt fram i nyare tid utgjordes den
artificiella tanden af en människo- eller djurtand
eller framställdes af naturligt ben (elfenben). Dessa
tänder voro emellertid föga motståndskraftiga,
och man sökte därför efter starkare material. Bäst
lyckades detta för fransmannen Duchâteau, som 1797
lät göra en tandprotes af porslin, ett ämne, som var
i hög grad okänsligt för de kemiska processerna i
munhålan. Framställningsmetoderna ha sedan alltjämt
förbättrats, och f. n. står ett flertal olika typer,
lämpade för olika fall, till förfogande.

I regel måste konstruktionen och anbringningen af
protesen föregås af en omsorgsfull behandling af
munhålan: kariösa tänder och rötter uttagas eller
behandlas konservativt, tandsten och beläggningar
aflägsnas, slipningar verkställas, tandköttet sättes
i normalt sundt tillstånd och delar af själfva
käkutskottet bortopereras. Därefter bestämmes arten
af ersättning.

Ersättningarna kunna delas i tre grupper: aftagbara;
dit höra proteser med stora adhesionsytor (plåtar) och
sadelbryggor; fakultativt aftagbara och fastsittande;
dit höra stifttänder, kronor och bryggor.

Tändernas fixering inom munhålan skedde och sker
alltjämt på olika sätt. Gällde det endast en eller
ett par tänder, gaf man dem fordom medelst en ligatur
omkring en kvarsittande granntand nödig fasthet. Sedan
utbyttes ligaturen mot en klammer, och i kanalen till
en kvarsittande rot nedsänktes ett i löstanden väl
fäst stift (jfr Löständer). Klammern uteslöts sedan,
och man litade blott på stiftet. När flera stifttänder
förenades, uppstod bryggprotesen. För kindtänderna
lämpade sig ej stiftet; öfver kvarvarande rot eller
krondel pressades en ihålig metallkrona; genom att
förena en dylik krona med en annan öfverflyttades
bryggprotesen till kindtandsregionen. Nästa steg
bestod i att förena omväxlande stifttänder och kronor
med hvarandra, eventuellt med en eller flera mellan
dem hängande tänder. Hade ett större antal tänder gått
förloradt, förenades löständerna med en efter gom och
käkutskott formad plåt, som till 1854 gjordes af ben,
guld, platina eller porslin, men sedan dess vanligen
af kautschuk. Den på 1860-talet försökta celluloiden
öfvergafs snart, medan däremot plåtar af aluminium
och dess legeringar numera ådragit sig berättigadt
intresse. Plåten fästes numera (jfr Löständer) genom
adhesion, klamrar, stift, sugkammare m. m. Klamrar
och stift kunna anbringas på partiella plåtar samt vid
aftagbara bryggor, fjädrar vid totala plåtproteser,
sugkammaren o. d. anordningar vid såväl totala som
partiella plåtproteser. Plåtprotes kan brukas i alla
tänkbara fall af ersättningar; stifttand, krona och
brygga kräfva starka och kraftiga rötter att förankras
vid, hvarjämte både den mjuka och den hårda väfnaden
hos tanden måste undergå en noggrann behandling för
att trygga det framtida beståndet.

Af jämförelsevis sent datum är den kirurgiska
proteskonsten, som brukar liknande material
och analoga, stundom något mera komplicerade
fixeringsmetoder. Man skiljer därvid mellan omedelbara
och tänjningsproteser. De förra konstrueras före
operationen och inläggas under denna. De ha till
ändamål att kvarhålla käkfragmenten och mjukdelarna
i läge, motverka musklerna och ärrens kontraktion;
de efterträdas af permanent protes 1 1/2—2 månader
efter operationen. Tänjningsproteserna framställas
först då såren blifvit läkta; de ha till ändamål att
småningom tänja ut väfnaderna till normalt läge och
form samt kvarhålla dem i detta läge.

På gränsen till de kirurgiska proteserna stå de
s. k. obturatorerna (d. v. s. protes vid defekter i
hårda och mjuka gommen) samt frakturförbanden. Båda ha
vunnit alltmera berättigande dels som ersättning för,
dels som komplement till ett kirurgiskt ingrepp.

Slutligen må här nämnas den tandersättning, som vinnes
genom en transplantation eller inplantation af en
naturlig tand eller rot eller en rot af elfenben eller
ett metallgitter. Dessa proteser anbringas antingen
i alveolen till en förut urtagen tand, eller också
uppborras inom käkutskottet en alveol, hvari

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfch/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free