Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taraval, Guillaume Thomas - Taraval, Hugues - Tarawera - Taraxacin - Taraxacum - Taraxippos - Tarazona - Tarbagatai - Tarbatum - Tarbell, Edmund C. - Tarbes - Tarbusch - Tarchon - Tarcza - Tarczal - Tardando - Tarde, Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plafondmålningar och dörrstycken i slottet efterlämnade
han utkast och början till takmålningarna i
slottskapellet, hvilka fulländades af hans lärjunge
Johan Pasch. Därjämte utförde han några
altartaflor, bl. a. Kristus i örtagården (finns i
änkhuskyrkan i Stockholm) och Kristus på korset
(Kimstads kyrka i Östergötland, skänkt 1733), samt
dekorationsmålningar, porträtt och stafflibilder för
enskilda. T. representerar den riktning inom det
franska måleriet, som inleddes af Le Moyne och
fulländades af Boucher: en i lätta och ljusa färger
hållen, med amoriner och genier ståtande konst,
hvars uppgift uteslutande var att åstadkomma en
behaglig dekorativ verkan. Merendels målade han
”putti” med allegoriska emblem, så t. ex. i
slottskapellets midtplafond, där vingade genier leka
kring korset och pinoredskapen. Han var äfven
rätt framstående som djur- och stillebensmålare
(Död fågel och jaktredskap, 1744, Nationalmuseum).
Två dörrstycken af T. (Skulpturen och Musiken)
finnas i Konstakademien, skisser i Nationalmuseum
och i enskilda samlingar.
2. Hugues T., den föregåendes son, målare,
f. 1728 i Paris, d. där 1785, var i Stockholm elev
af sin fader och deltog i slottets dekorering, men
begaf sig vid faderns död, 1750, tillbaka till
Paris, blef elev af konstakademien där samt 1756
dess pensionär i Rom. 1769 blef T. på grund af
takmålningen Bacchus’ triumf led. af akademien,
sedan professor och öfverinspektör vid k.
gobelängfabriken samt kallades äfven till medlem af
svenska konstakademien (1775). — T. målade
antika och bibliska ämnen och äfven porträtt i det
lena, något slickade maner med frisk och behaglig
färg, hvilket då var gängse. Sveriges Nationalmuseum
eger Venus och Adonis (1760), i k. slottet
ses Mars och Venus (dörrstycke, 1766), i
konstakademien en liten obetydlig Allegori öfver
revolutionen 1772 och i Göteborgs museum Hercules
och Omfale (1782). I Louvre finns Amfitrites
triumf m. m. Några af hans taflor äro graverade.
— T:s broder, Louis Gustave T., f. 1738
i Stockholm, d. 1794, lämnade Sverige 1754 och
egnade sig i Paris åt arkitekturen. Han synes
hufvudsakligen ha sysselsatt sig med undervisning i
byggnadskonsten samt med etsning af arkitektoniska
planer o. d.
1—2. -rn.*
Tarawera, sjö och vulkan. Se Nya Zeeland, sp. 167.
Taraxacin. Se Maskros.
Taraxacum Hall., bot., örtsläkte af fam.
Compositæ, afd. Ligulifloræ, med 25 arter i tempererade
och kalla trakter. I Sverige finnas 3 kollektivarter,
bland hvilka T. officinale, maskros,
lejontand, är ett af våra vanligaste ogräs (se
Maskros).
G. L—m.
Taraxippos (grek., af tarassein, skrämma, och
hippos, häst), grek. myt., en demon, som vid
kappkörningen i Olympia roade sig med att skrämma
hästarna, ett försök till förklaring af den paniska
förskräckelse, som stundom utan synbar anledning
bemäktigar sig de ädla djuren.
Tarazona [-thå′na], stad i spanska prov.
Zaragoza, nära Navarras gräns, vid Ebros biflod Queiles,
på norra sidan af Sierra del Moncayo. Omkr.
9,000 inv. Biskopssäte.
Tarbagatai, bergskedja på gränsen mellan ryska
Turkestan och Mongoliet, höjer sig som en 2,900 m.
hög horst öfver den Dsungariska sänkan mellan
Altai och Tian-schan och utgör ett parti af Changais
bergssystem.
Tarbatum, Dorpats latiniserade namn.
Tarbell [tā′bel], Edmund C., amerikansk
målare, f. 1862 i Massachusetts, studerade i Paris,
bosatte sig i Boston, målar landskap, figurtaflor
och porträtt.
Tarbes [tarb], hufvudstad i franska dep.
Hautes-Pyrénées, ligger på en af de vackraste
slätterna i Frankrike, på vänstra stranden af
Adour, vid järnvägslinjen Toulouse—Bayonne af
franska sydbanan. 22,891 inv. (1911; som kommun
28,615). Biskopssäte. Staden, hvars breda
gator genomskäras af kanaler från Adour, har en
ärevördig, i tung stil uppförd domkyrka från
1200—1600-talen några andra kyrkor från samma tid,
den vackra, nya kyrkan Nom de Jésus, flera vackra
promenader och öppna platser, bl. a. Jardin
Massey, i hvilken ligger stadsmuseet med
tafvelgalleri, skulptur- och fornsakssamling samt en
naturhistorisk samling, vidare ett lycée, ett collège
för flickor, ett präst- och ett lärarinneseminarium
samt ett offentligt bibliotek (omkr. 22,000 bd). I
staden finnas en kavalleri- och artillerikasern
jämte arsenal och stora dithörande verkstäder.
Andra industriella anläggningar äro maskinverkstäder
och gjuterier, järnmanufakturer, pappersbruk,
spinnerier och väfverier m. m. T. är
bekant för sin afvel af angloarabiska hästar. — Staden
T., ännu på 500-talet, ehuru biskopssäte, blott
en by, steg i betydenhet efter den gamla akvitanska
staden Turbas förstöring. I midten af
900-talet befästes den och blef hufvudstad i grefskapet
Bigorre. 1360—1406 tillhörde den engelsmännen.
Tarbusch, ett annat, vanligt namn på Fes.
Tarchon, enligt sagan Tyrrhenos’ broder, som
från Lydien kom till Etrurien, där han skulle ha
grundlagt Tarquinii (se d. o.).
Tarcza [ta′rtsa], biflod (fr. v.) till Hernad i
Ungern, upprinner i komitatet Szepes, rinner igenom
komitatet Sáros och förbi Eperjes mot s. till
komitatet Abauj-Torna och förenar sig med Hernád
nedanför Káschau. Längd 120 km.
Tarczal [ta′rtsal], kommun i ungerska komitatet
Zemplen, vid Hegyalja och järnvägen till
Debreczen. Omkr. 4,000 inv., ungrare (reformerta
och katoliker). Vinodling.
Tardando [-då], it., mus., detsamma som
ritardando (se d. o.).
Tarde [ta′rd], Gabriel, fransk sociolog, f.
1843 i Sarlat, d. 1904 i Paris, var först domare i
sin födelsestad, sedan 1899 professor vid Collège
de France. Han är en af Frankrikes mest
framstående sociologer och grundläggare af en utprägladt
psykologisk riktning inom samhällsforskningen.
Han antar icke någon folksjäl, utan bygger
sin uppfattning af samhällslifvet på växelverkan
mellan de individuella själarna. Det elementära
sociala fenomenet är enligt hans åsikt den från
geniala personer utgående suggestionen, som drar
med sig de andras efterbildning (”imitation”) af
deras originella insats (”invention”). — Bland T:s
många arbeten intas främsta platsen af Les lois
de l’imitation (1890; 5:e uppl. 1907). F. ö. må
nämnas Logique sociale (1894; 4:e uppl. 1904)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
