Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 467-468 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tarde, Gabriel - Tardieu - Tardieu, Jules Romain - Tardieu, Auguste Ambroise - Tardigrada - Tardo - Tard-venus - Tarent

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Les lois sociales (1898). Se Matagrin,
"La psychologie sociale de Tarde"
(1909). T. blef 1900 led. af Institutet.
S—e.

Tardieu [-diȫ], fransk konstnärsfamilj, hvars flesta
medlemmar varit kopparstickare, verksamma från slutet
af 1600- till midten af 1800-talet. Den förnämste var
den äldste af dem, Nicolas Henri T. (1674—1749),
lärjunge till Audran och medlem af franska
konstakademien. Han efterlämnade en mängd arbeten
(bland dem Adam och Eva, efter Domenichino), utförda
med en blandning af fria streck och sgraffering. Till
denna släkt hörde äfven franske läkaren Auguste
Ambroise T. (se denne), som var son till kartgravören
Ambroise T. (1788—1841).

Tardieu [-diȫ], Jules Romain, fransk novellförfattare,
f. 1805 i Rouen, d. 1868 i Paris, blef 1837 delegare
i förlagsbokhandeln Renouard i Paris och öppnade 1856
i eget namn en ny affär af samma slag. Han gjorde
sitt namn kändt genom sina täcka och intagande
noveller, utg. under pseudonymen J. T. de Saint
Germain, af hvilka ett flertal blifvit öfversatt
till svenska. Bland de förnämsta i obunden form
må nämnas Pour une épingle (1856), Mignon (1857),
Lady Clare (1858), La veilleuse (1859) och Le chalet
d’Auteuil (1862), Quand Bébé saura lire (1864) samt
bland dem i bunden form Les roses de Noël (1860).
J. M—r.


Tardieu [-diȫ], Auguste Ambroise, fransk läkare,
tillhörande den ofvan nämnda konstnärssläkten T.,
f. 1818 i Paris, d. där 1879, blef med. doktor 1843
och professor i rättsmedicin vid medicinska fakulteten
i Paris 1861 samt var sedan 1867 president i Comité
consultatif d’hygiène publique. T. var en af sin
tids mest betydande rättsläkare. Omfattande praktisk
erfarenhet, grundad på ett mångsidigt och ytterst
rikhaltigt material, satte honom i stånd att utveckla
betydande skriftställarverksamhet. Jämte ett stort
antal afhandlingar i "Annales d’hygiène publique
et de médecine legale" utgaf han många arbeten af
större omfattning, såsom De la morve et du farcin
chronique chez l’homme (1843), Manuel de pathologie
(1848; flera uppl.), Dictionnaire d’hygiène publique
et de salubrité (1852—54; ny uppl. i 4 bd 1862),
Étude médico-légale sur l’avortement (1856) och sur
les attentats aux mœurs (1857), Étude médico-légale
et clinique sur l’empoisonnement (med Roussin, 1867),
Étude médico-légale sur l’infanticide (1868), sur la
folie (1872), sur la pendaison, la strangulation, les
suffocations (1870) och sur les maladies produites
accidentellement ou involontairement (1879) och
Étude sur les blessures (s. å.). "T:s hufvudstyrka
ligger i kasuistiken och hans förnämsta förtjänst
i meddelandet af de af honom sedda och bedömda
fallen samt i hans framställning af därur deducerade
erfarenhetssatser. En djupare undersökning af
rättsmedicinska frågor, speciellt den experimentella
pröfningen af dem, var mindre hans sak".
R. T—dt.

Tardigrada, zool. 1. Se Spindeldjur, sp. 722. —
2. Se Trögdjur.

Tardo [-då], it., mus., långsamt, dröjande.

Tard-venus [tarvəny’], fr., "de senkomne", franska
och engelska soldatkompanier, som efter fördraget
i Brétigny (1360 mellan Edvard III och regenten
Karl af Normandie) härjade sydöstra Frankrike,
till dess påfven Innocentius VI i Avignon lyckades
förmå större delen af dem att bege sig till Italien.
J. C.

Guldstater från Tarent. På åtsidan Demeters hufvud, på frånsidan Poseidon tronande samt en bönfallande yngling.

Tarent (grek. Taras, lat. Tarentum), stad i Apulien,
där det nuv. Taranto (se d. o.) ligger,
grundlades mot slutet af 8:e årh. f. Kr. af
spartaner, s. k. parthenier (se d. o.). Redan
förut hade nybyggare slagit sig ned där. Senare
gräfningar ha bragt i dagen lämningar af förhellensk
civilisation ("terramare" och grafvar från yngre
stenåldern). Staden växte snart och underlade sig
Japygien, ett bördigt och för fårskötsel mycket
lämpligt land. För att få så fin ull som möjligt
skyddade man djuren, såsom Horatius omtalar, med
skinntäcken, ullen färgades med purpur: man har
funnit en mängd skal af den snäcka, som frambragte
detta högt skattade färgämne. Handeln var sålunda
liflig. Visserligen ledo tarentinerna 473 f. Kr. stor
manspillan i en drabbning mot de kringboende folken,
men staden repade sig snart. På 300-talet hade
T. blifvit Stor-Greklands främsta samhälle. Konsten
blomstrade; därom vittna t. ex. den vackra kanna
och det dryckeshorn af silfver, som hittades 1880
(nu i Trieste), och T:s guldmynt äro måhända de
vackraste, som åstadkommits af greker. Efter ofvan
nämnda tidpunkt var T. inbegripet i nästan ständig
fejd med lukanerna och inkallade till sitt försvar
condottieri från Sparta och Epirus. 281 kom det i strid med romarna,
och sedan Pyrrhos (se d. o.) måst lämna Italien,
underkufvades staden 272 (jfr Romerska riket,
sp. 729). Formellt behöll det fortfarande sin
själfständighet som "romersk bundsförvant". Sedan det
212 affallit till Hannibal, intogs och plundrades
det af Quintus Fabius, som lät sälja 30,000 af
dess invånare till slafvar. Staden förföll, men
uppblomstrade åter efter 123 f. Kr., då en romersk
koloni ditfördes. Ännu under Augustus var det en
ansedd grekisk stad och berömd badort, men nedgick
åter. Östromerske fältherren Belisarius befäste T.;
det intogs af goterna under Totilas, men efter
hans nederlag mot östromerske fältherren Narses
såldes det af sin gotiske guvernör åt Östromerska
riket. 927 förstördes det h. o. h. af sarasenerna, men
återuppbyggdes 967 af östromerske kejsaren Nikeforos
Fokas. 1063 togs staden af normanderna under Robert
Guiscard och kom 1089 till Bohemund, "furste af T."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>