Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 481-482 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tarmen - Tarmgaser - Tarmgälar - Tarminflammation - Tarminstjälpning - Tarmkanalen - Tarmkatarr - Tarmkräfta - Tarmkäx - Tarmludd - Tarmlösa djur - Tarmmjältbrand - Tarmobstruktion - Tarmsaft - Tarmsjukdomar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och eger en svag tunica muscularis. I ung. 1/4 fall
finner man det maskformiga bihangets lumen helt eller
delvis oblitereradt (utplånadt), ett förhållande,
som torde vara betingadt af tidigare aflupna
inflammatoriska tillstånd. På grund af sitt
läge och sin byggnad är nämligen processus vermiformis
eller dess närmaste omgifning lätt utsatt för sjukliga
förändringar (se Blindtarmsinflammation). I synnerhet
hos dåligt närda barn, som lida af kronisk tarmkatarr
och som till följd af täta och smärtsamma stolgångar
tvingas att starkt anlita bukpressen, kan ändtarmen
krängas ut, prolapsus ani l. prolapsus recti. Till
en början är det endast slemhinnan, som pressas ut,
senare kan hela ändtarmens vägg följa med.

Fig. 6. Mikrofotografi af ett tvärsnitt genom processus vermiformis från människa, a glandula intestinalis, b lymffollikel i slemhinnan, c tela submucosa, d tunica muscularis.

De artärer, som förse tarmen med blod, utmärkas
genom rikliga ömsesidiga förbindelser. Redan innan de
nå tarmväggen, ingå de arkadliknande anastomoser,
hvarigenom, vid ett partiellt hinder i kretsloppet,
ostörd tillströmning af blod kan garanteras, — en
anordning, som utvecklats som en anpassning till
tarmarnas rörelser. Venerna samla sig till den
till lefvern gående portådern. Hos den nyfödde
likna hemorrojdalvenerna i ändtarmens nedre
del ofvan annulus hemorrhoidalis tarmens öfriga
vener. Snart börjar dock en del lakunära utvidgningar
att framträda, betingade af den stagnation af
blodet i venerna, som uppstår genom snörmusklernas
verksamhet. Hos den fullvuxne äro dylika utvidgningar
jämte starkt slingradt förlopp af venerna ännu mera
framträdande, ökas utvidgningarna ytterligare, bilda
de hemorrojdalknölar, som bukta fram slemhinnan och
t. o. m. kunna skjuta fram förbi analmynningen. De
nerver, som förse tarmväggens olika lager, bilda
jämte ganglieceller två kraftiga nätverk, af hvilka
det ena, Auerbachs nervplexus (plexus myentericus,
Auerbach), ligger mellan de båda lagren af tunica
muscularis och det andra, Meissners nervplexus
(plexus submucosus, Meissner), i tela submucosa.
E. Hgn.

Tarmgaser, "väder", äro en blandning af gasformiga
ämnen, som förekomma i tarmkanalen,
i synnerhet i dennas nedre delar (i grof-
och ändtarmen) och som till största delen
uppstå vid förruttnelse- och jäsningsprocesser i
tarminnehållet. Deras mängd och beskaffenhet bero
väsentligen af den intagna födans art och mängd samt
af jäsningens resp. förruttnelsens liflighet. De
ingående gaserna äro kväfve, kolsyra, vätgas, sumpgas,
spår af syre och svafvelväte samt (svafvelhaltig)
metylmerkaptan. Tarmgasernas lukt betingas mest af
flyktiga, illaluktande beståndsdelar i exkrementerna
(se Exkrementer) äfvensom af de nämnda svafvelhaltiga
gaserna.
C. G. S.

Tarmgälar, zool. Se Trollsländor.

Tarminflammation, med. Se Tarmsjukdomar, sp. 483.

Tarminstjälpning, Tarminklämning, med. Se Ileus.

Tarmkanalen, anat. Se Tarmen. — Om insekternas
tarmkanal se Insekter, sp. 712.

Tarmkatarr, med. Se Tarmsjukdomar, sp 483.

Tarmkräfta, med. Se Tarmsjukdomar, sp. 485.

Tarmkäx, anat. Se Mesenterium.

Tarmludd, anat. Se Tarmen, sp. 478.

Tarmlösa djur benämnas stundom de s. k. kavitetsdjuren
(se Cœlenterata).

Tarmmjältbrand. Se Mjältbrand, sp. 719.

Tarmobstruktion, med. Se Ileus.

Tarmsaft, fysiol., en af matsmältningsvätskorna,
afsöndras af de s. k. Lieberkühnska körtlarna
i tunntarmens slemhinna. Den reagerar alkaliskt
och innehåller flera enzym, af hvilka de
viktigaste äro erepsin (se d. o.), invertin
(se d. o.), laktas (se d. o.) och maltas (se
d. o.). Genom erepsinet är tarmsaften verksam
vid slutakten af ägghvitedigestionen. De öfriga
anförda fermenten klyfva de i födan förekommande
sammansatta sockerarterna. Af särskild betydelse äro
invertinet och laktasen, enär de ej förekomma på
något annat ställe än i tunntarmen. För att kunna
tillgodogöras i kroppen måste således rörsockret
och mjölksockret passera tunntarmen. De mängder
af dessa sockerarter, som inkomma i blodet utan
föregående klyfning, utsöndras fullständigt genom
njurarna. Afsöndringen af tarmsaft utlöses genom
mekanisk retning af tunntarmsslemhinnan samt genom
kemisk inverkan på densamma af vissa ämnen särskildt
saltsyran i maginnehållet äfvensom såpor. Förloppet
vid den kemiska retningen kan betecknas som en
"sekretinverkan" (se Sekretin). Nervsystemet
har ett visst inflytande på tarmsaftafsöndringen.
Afskäras nerverna till en tunntarmslynga, inträder
en mycket stark saftafsöndring i densamma. Mängden
tarmsaft per dygn uppgår till flera liter hos
människan. I likhet med öfriga matsmältningsvätskor
uppsuges största delen af den afsöndrade
saften samtidigt med matsmältningsprodukterna.
J. E. J—n.

Tarmsjukdomar, med. För att kunna förstå en
framställning af dessa bör man erinra sig de
viktigaste fakta ang. vår tarmkanals anatomi och
fysiologi. Om tarmens anatomi se Tarmen. Tarmens
viktigaste fysiologiska funktion är i korthet
följande. I tolffingertarmen mottages den af magsäcken
bearbetade födan (chymus) för att dels dess af den
saltsura magsaften sura innehåll skall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>