Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tassaert, Nicolas Francois Octave - Tassara, Gabriel Garcia - Tasselot - Tasset, Ernest Paulin - Tassi, Agostino - Tassie, James - Tassilo - Tassilokalken - Tassis y Peralta, Juan de - Tasso, Bernardo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luxembourgmuseet), dels historiska motiv
(Dagoberts begrafning, Versailles, Nattvard i
katakomberna, museet i Bordeaux), dels fantasitaflor
(Himmel och helvete, museet i Montpellier,
S. Hilarions frestelse). T. utförde ett hundratal
litografier. Monografi af B. Prost (1886).
G—g N.
Tassara, Gabriel García, spansk skald, journalist
och diplomat, f. 1817, d. 1875, var en tid
ambassadör i Washington, men egnade sig därefter
uteslutande åt litterär verksamhet med Quintana som
mönster. T. var en intressant typ för en romantiker
med stark orientalisk biklang. Hans hymner och
oden äro praktfulla och utmärkas af stor kraft
och formsäkerhet. Tre för T. mycket antipatiska
historiska händelser, franska revolutionen 1848,
den spanska 1868 och fransk-tyska kriget 1870, ha
inspirerat många af hans dikter, af hvilka må nämnas
Dios, Al firmamento, La fragata, A un amigo en la
muerte de su esposa, Himno al Mesias, El nuevo Atila,
A Dante, Recuerdos och den stora filosofiska dikten Un
diabio más, först kallad Luzbel. I en samling Poesías
(1872) tolkade T. sin vän Donoso Cortes’ idéer. Han
öfversatte Horatius, Vergilius, Shakspere m. fl.
Ad. H—n.
Tasselot [taslå̄], Mont, bergås i franska
dep. Côte-d’Or, sträcker sig från s. v. mot n. ö., är
genom Ouches dal skild från Côte-d’Or och sammanhänger
i n. med Plateau de Langres. Den består af jurakalk
och når en höjd af 593 m. Järnvägen Paris—Lyon går
genom berget i en 4,100 m. lång tunnel vid Blaisy.
Tasset [-sǟ], Ernest Paulin, fransk medaljgravör,
f. 1839 i Paris, studerade vid École des beaux-arts
där, debuterade på salongen 1869 och har sedan under
flitig verksamhet utfört såväl mynt som medaljer af
högt konstnärligt värde (medaljer öfver Mac Mahon,
påfven Leo X m. fl.). T. har äfven varit en ansedd
lärare; bland hans lärjungar var Adolf Lindberg. Han
blef medlem af Svenska konstakademien 1883.
G—g N.
Tassi, Agostino, italiensk målare, som hette
eg. Buonamici, f. 1566 i Perugia, d. 1642 eller 1644 i
Rom, utförde dekorativa landskap i palats och kyrkor i
påfvestaden, i Kvirinalpalatset, i Pal. Lancelotti och
Rospigliosi m. fl. och i kyrkan S. Eustachio. Taflor
med hans namn (osäkra likväl) finnas i Rom och
Florens. Han målade äfven i Genua och i Livorno;
hans sjöstycken berömmas. Claude Lorrain var i sin
ungdom en längre tid hans medhjälpare.
C. R. N.*
Tassie [tä’si], James, skotsk stensnidare,
medaljgravör i emalj, f. 1735 nära Glasgow,
d. 1799, var elev af Quin i Dublin och uppfann en
metod att efterbilda antika gemmer. Ensamt till
Katarina II sålde han 15,000 imiterade kaméer och
gemmer. Omkr. 16,000 upptagas i den af R. E. Raspe
1791 utgifna katalogen. — Hans närmaste efterföljare
som utöfvare af denna konstgren blef hans brorson
William T., f. 1777, d. 1860.
Tassilo, bajerska hertigar af Agilolfingernas
(se d. o.) ätt. T. I blef hertig 590 och stupade i
krig mot avarerna. T. III, f. omkr. 742, d. 794, var
son till hertig Odilo och den frankiska prinsessan
Chiltrudis, blef hertig 749, måste 757 erkänna
morbroderns konung Pippins öfverlänshöghet, sökte
med langobardisk hjälp göra Bajern
oberoende af frankerna, men måste då 787
underkasta sig Karl den store samt blef, då
han kort därpå ånyo försökte en resning, 788
dömd till döden och för sin återstående lifstid
internerad i klostret Jumièges. 794 afsade han sig
formligen hertigvärdigheten; med honom utslocknade
Agilolfingernas ätt.
Tassilokalken, en nattvardskalk, som af bajerske
hertigen Tassilo III skänktes till det af honom 778
grundlagda klostret Kremsmünster i Öfre Österrike,
är märklig som ett af de äldsta profven på kristen
tysk konst från den förromanska tiden. Den är
omkr. 25 cm. hög och liknar till formen en stor
remmare. Materialet är koppar, delvis belagd med
silfverplåtar med niello. Både på silfret och på
kopparn förekomma rika förgyllningar. Utförandet
är i öfrigt tämligen barbariskt. I fem ovala fält
å skålen äro framställda bilder af Frälsaren och
evangelisterna, i lika många fält å foten andra heliga
män. I ornamenten förekomma valknutar och djurslingor,
erinrande om den nordiska och iriska ornamentikens
bilder. Kring fotkanten löper inskriften TASSILO DVX
FORTIS LIVTPIRG VIRGA (sic!) REGALIS.
Upk.*
Tassis y Peralta [-i-], Juan de, grefve
af Villamediana, spansk författare, f. 1580
i Lissabon, d. 1622 i Madrid, var en utpräglad
gongorist, som med förgiftade epigram och våldsamt
språk väckte sin tids uppmärksamhet. Hans komedi
La gloria de Niquea uppfördes 1622 med mycken
ståt inför hofvet i Aranjuez, och hans fabler
Faetonte och El Fenix äro prof på ytterlig
gongorism. Se Rivadeneiras "Biblioteca de
autores españoles", bd 43, och "Ensayo de una
biblioteca española de libros raros y curiosos".
Ad. H—n.
Tasso [-å]. 1. Bernardo T., italiensk skald, f. 1493
i Venezia, d. 1569, tillhörde en adlig släkt från
Bergamo samt tjänstgjorde som sekreterare hos flera
italienska ädlingar och furstar, i hvilkas ärenden han
gjorde många resor, bl. a. till Spanien, Frankrike
och Flandern. Han gifte sig omkr. 1539 med Porzia
de’ Rossi från Neapel och hade med henne en dotter,
Cornelia, och sonen Torquato (se T. 2). Hennes
död (1556) grep honom djupt, hvartill kom, att
han vid denna tid lefde i mycket svåra ekonomiska
förhållanden, så att hans känsliga sinne höll på att
alldeles duka under för de pröfningar, som då hopade
sig öfver honom. Han afled som podestà i Ostiglia,
nära Mantua. — T. framstår som en rätt talangfull,
men föga själfständig eller kritisk representant för
den inom hans samtid rådande litterära smaken. Den
epistolära stilen var då modern, och han utgaf därför
en samling bref, afsedd att tjäna till mönster åt dem,
som inom denna genre föredrogo modersmålet framför
latinet. För lyriken sökte han nya former genom att
variera rytmen och rimflätningen i efterbildningar
från antiken. Hans största verk är en på italiensk
ottava rima i 100 sånger skrifven bearbetning
af den spanska "Amadis de Gaula" (se Amadisromaner).
Han bearbetade länge och omsorgsfullt
sitt ämne och var redan 67 år gammal, då han, 1560,
öfverlämnade det åt offentligheten under titeln
Amadigi. Från denna dikt hämtade han därefter stoffet
till en ny sådan, Floridante,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
