Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taurobolium - Tauroggen - Taurokolsyra - Tauromenion - Tauropolos - Taurus - Taurus - Taus - Tausanovic, Kosta - Tausch, Ignaz Friedrich - Tauschirarbete - Tausen, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
e. Kr. till ära för Venus Urania. Tjuroffret, oftast
förenadt med offret af en gumse (criobolium), spred
sig öfver Rom och hela västra delen af romerska
riket. Det fordrade ganska stor apparat. Prudentius
beskrifver i "Peri stefanon", huru den stora moderns
präst, klädd i uppskörtad toga, med gyllne krona och
hufvudbindlar (vittæ), tar plats i en grop under
ett trägolf med små hål; på golfvet slaktas en tjur,
smyckad med blomstergirlander och med förgyllda
horn. Offerdjurets blod dröp ned genom hålen; prästen
lät det falla på sitt ansikte, sin tunga och gom och
steg sedan upp renad och välsignad och med makt att
öfverflytta välsignelsen på den, som han önskade. I
den kristna tidens 2:a och 3:e årh. företogos dessa
högtidliga offer oftast för kejsarens, rikets eller
kommunens välfärd vanligen 24 mars, en af dagarna i
festen till Cybeles (den stora moderns) och Attis’
ära. Senare, i de båda följande årh., användes offret
vanligen till individens rening från synden, och den,
som anställt offret, var "pånyttfödd till evig tid"
(renatus in æternum) eller åtminstone för tjugu
år, sålunda en tydlig motbild (dock ej härmning)
till det kristna dopet. De kristne hatade bittert
denna kult och gladdes helt säkert, när den första
Peterskyrkan byggdes på platsen för Neros cirkus, i
närheten af det förnämsta af tauroboliefälten i och
vid Rom. Litt. bl. a.: Cumont, "Le taurobole et le
culte de Bellone" (i "Revue d’histoire", 1901), och
Hepding, "Attis, seine mythen und sein kult" (1903).
J. C.
Tauroggen [-rå’ggen], lit. Tauragiai, köping i
ryska guv. Kovno, vid Memels biflod Jura, 7 km. från
preussiska gränsen. Omkr. 5.000 inv. Där undertecknade
21 juni 1807 kejsar Alexander öfverenskommelsen
om den vapenhvila, som föregick freden i Tilsit,
och i närheten, vid en kvarn i byn Poscherun,
slöt 30 dec. 1812 preussiske generalen Yorck med
ryske generalen Diebitj vapenstillestånds- och
neutralitetskonvention, vanligen kallad konventionen
i T. Under Världskriget 1914 besattes T. af tyskarna
i slutet af sept., men måste kort därpå åter
utrymmas, hvarefter det befästes af ryssarna. 29
mars 1915 återtogs det emellertid med storm af
tyskarna.
(L. W:son M.)
Taurokolsyra [-kå̄l-]. Se Galla.
Tauromenion. Se Taormina.
Tauropolos. Se Taurerna.
Taurus, astron., latinska namnet på stjärnbilden
Oxen (se d. o.).
Taurus (grek. Ταῦϱος, aram. Tur, högfjäll, alp),
Mindre Asiens betydligaste bergskedja, stryker i en
utsträckning af mer än 700 km. utan afbrott längs
detta lands södra kust, mot hvilken den på många
ställen utsänder förgreningar, som tvärbrant stupa mot
hafvet, medan den på andra lämnar plats för mer eller
mindre breda strandslätter af alluvial bildning. Dess
norra sluttningar sammanhänga med Mindre Asiens
inre bergsbyggnad eller afplatta sig småningom
till den högslätt, som upptar halföns mellersta
del. Taurusberget bildar sålunda en sammanhängande
barriär mellan Medelhafvet och det inre landet, och
en följd däraf är, att ingen enda betydande flod
utfaller på Mindre Asiens södra kust. Den ytterst
invecklade beskaffenheten af Mindre Asiens bergsbyggnad
gör det svårt att med noggrannhet
bestämma, hvar T. bör anses ha sin början och sitt
slut. Vanligen anses det räcka från Mindre Asiens
sydvästra hörn, där de forna landskapen Karien
och Lycien stötte tillsamman, till östra delen af
Cilicien vid gränsen mot Syrien, där det utsänder
två hufvudgrenar, Alma dag (fordom Amanos) mot
s. och Antitaurus mot n. Längre mot ö. sammanhänger
T. med Armeniens och Persiens alptrakter. T. består
till stor del af kalksten, tillhörande samma
formation som hufvudmassan af Apenninerna och de
grekiska bergen. Berget är mestadels skogbevuxet med
undantag af de högsta, ständigt eller nästan ständigt
snötäckta topparna. Om dessas höjd öfver hafvet äro
uppgifterna tämligen sväfvande. Säkert är dock, att
i östra Cilicien finnas toppar af ända till 3,500
m. och att västerut, där berget i det hela är lägre,
många toppar nå en höjd af 2,000—3,000 m. Bland de
pass, som förmedla beröringen mellan de n. och s. om
T. belägna trakterna, ligger det förnämsta, Gylek
Boghaz (fordom Ciliciska portarna), i Cilicien,
endast 1,000 m. ö. h. Det har i alla tider utgjort
den stora karavan- och militärvägen mellan Mindre
Asien och Syrien. Det åtskiljer T:s båda högsta åsar,
Bulghar dag i v. och Ala dag i ö. Denna senare kedja
genombrytes längre österut af den norrifrån kommande
Seihuns (fordom Saros’) floddal, och vid dess östra
ända, på västra sidan om Amanosberget, söker sig den
från n. ö. kommande floden Djihan (fordom Pyramos)
en väg till hafvet. Jfr fig. i art. Tarsos.
A. M. A.
Taus, stad. Se Domažlice.
Taušanović [tauʃa’nåvitj], Kosta, serbisk statsman,
f. 1851, d. 1902, deltog i turkiska kriget
1876—77, invaldes 1881 i riksdagen, men blef för
högförräderi dömd till 8 års fängelse. Benådad
1885, utsågs han 1888 till riksdagens president
och blef efter Milans abdikering (1889) först
jordbruks-, sedan inrikesminister. 1892 dömdes
han till 3 års fängelse, men flydde till Österrike
och återkom först 1896 till Belgrad. 1899 dömdes
han för deltagande i Knezeviés attentat åter till
(9 års) fängelse samt anklagades för finansiella
oegentligheter, men benådades af konung Alexander. Om
det serbiska jordbrukets höjande lade han sig vinn.
A—d J.
Tausch, Ignaz Friedrich, österrikisk botanist,
f. 1785, d. 8 sept. 1848 i Prag, blef 1816 lärare
i botanik vid grefve von Canal de Malabaillas
berömda botaniska trädgård i Prag, som han beskref
i arbetet Hortus Canalius (1823), och är känd för
sina sorgfälliga undersökningar af Böhmens flora,
hvaröfver han utgaf en förteckning, Herbarium floræ
bohemicæ (1831).
C. Lmn.
Tauschirarbete (ty. tauschierarbeit, af it. tausia,
damaskeradt arbete), inkrustering af guld- eller
silfverornament i en annan metall (järn, stål, brons
m. m.). Jfr Damaskera och Inkrustera.
Tausen, Hans, dansk reformator, f. af bondsläkt
1494 vid Kjerteminde på Fyn, d. 11 nov. 1561 i Ribe,
blef 1515 munk i Antvorskovs kloster och sändes 1516
till Rostock för att studera, blef 1519 magister och
vistades kanske en kort tid i Köln, där han lärde
känna några af Luthers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
