Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teagown - Teak - Te Anau - Teano - Teano, furste af - Teanum - Teapoy - Tearing goods - Tearos - Teate - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fashionabel fruntimmersdräkt att använda vid femteet
(se Five o’clock tea).
Teak [tī’k]. Se Tekträdet.
Te Anau, Nya Zeelands största sjö, 340 kvkm., belägen
i en bergstrakt 212 m. ö. h. på Sydöns sydvästra
del, i grefsk. Wallace, prov. Otago. Största djup
286 m. Sjön är långsmal med flera fjordliknande
tvärvikar. Den afrinner mot s. till Tewaewaebukten.
H. W—k.
Teano [-nå], stad i Syd-Italien, Campanien,
prov. Caserta, vid foten af Rocca Monfina (1,000
m.), en utslocknad vulkan, och vid järnvägen Rom—Neapel.
Omkr. 13,000 inv. (1911). Biskopssäte. Stort
förfallet slott, uppfördt under 1400-talet af
hertigarna af Sessa. Gamla pelare i domkyrkan,
inskrifter, rester af en teater och andra
fornlämningar äro spår af forntidens Teanum Sidicinum,
sidicinernas, ett litet oskiskt (samnitiskt)
folks hufvudort vid Via Latina. Jfr Sidiciner.
(H. W—k.)
Teano [-nå], furste af. Se Daun 1.
Teanum. 1. (T. Sidicinum). Se Teano. —
2. (T. Apulum l. Apulorum), stad i Apulien
vid S. Paolo di Civitate, omtalas först 318
och ansågs sedan som hufvudorten i Apulien.
1—2. J. C.
Teapoy [tī’på͡i], eng. (hindust. tepai), prydligt
tebord med en tripod till fot (eller ock fyrbent)
samt fack för tedosor o. d.
Tearing goods [tä͡ə’riȵ gōdṡ], eng. ("lumpvaror"),
för export på Afrika bestämda engelska linne-
och yllevaror.
Tearos, bot., detsamma som teros (se Rosa,
sp. 840—841).
Teate, stad. Se Chieti 2.
Teater (grek. theatron, af thea, "beskådning",
"skådespel", lat. theatrum), skådebana, skådeplats,
skådespelshus; skådespelarkonst; inbegreppet
af hela den sceniska verksamheten hos ett folk;
figurligt äfven plats för större tilldragelser
(t. ex. "krigsteater"). Jfr Skådespelarkonst.
1. Den grekiska och romerska teatern. De forne
grekernas skådespel var en rent nationell skapelse och
uppstod ur de flera gånger om året och på olika sätt
firade festerna till vinguden Dionysos’ (Bakchos’)
ära (se Dionysos och Dionysier). Sorgespelet
l. tragedien, dess ädlaste form, leder enligt
Aristoteles’ vitsord sitt ursprung från de dityramber
(se Dityramb), som i Aten af sjungande och dansande
körer utfördes i ring kring gudens altare, därför
äfven kallade kykliska körer (af kyklos, ring). Man
har redan i forntiden tänkt sig första tillkomsten af
ett dramatiskt element sålunda, att mellan körsångerna
någon person, förmodligen en af körpersonalen, för
att göra sig bättre bemärkt stigit upp på altarets
trappsteg eller på det där bredvid befintliga
offerbordet och inlåtit sig i samtal med kören eller
dess ledare rörande de från den dionysiska sagokretsen
hämtade ämnena för körsångerna och sålunda förmedlande
sammanhanget mellan dessa. En från körpersonalen
alldeles skild skådespelare infördes af Thespis
(se d. o.), som räknas för det tragiska skådespelets
egentlige skapare. Hans närmaste efterträdare voro
Pratinas och Choirilos. En verklig dramatisk dialog
fordrade dock nödvändigt en
andre skådespelare, som infördes af Aischylos,
och först längre fram tillades en tredje
af Sofokles. Skådeplatsen var fortfarande
den cirkelrunda dansbanan (orchestra), i hvars
medelpunkt befann sig gudens offeraltare (thymele),
där äfven den ackompanjerande flöjtblåsaren hade sin
plats. Säkerligen var man ganska tidigt betänkt på
att vid sidan af orchestran uppföra ett tält eller
en hydda (skene; däraf det moderna ordet scen), som
tjänade skådespelarna till klädloge och äfven bildade
ett slags fond för skådespelet. Åskådarna stodo till
en början på släta marken kring orchestran, men vid
tilltagande smak för dessa föreställningar blef det
för att bereda plats åt ett större antal nödvändigt
att på ett underlag af sparrverk uppföra ett slags
läktare med trapplikt uppstigande bänkar. Härmed voro
teaterns tre hufvuddelar, den cirkelrunda orchestran,
åskådarrummet (theatron i inskränktare mening)
och fondbyggnaden (skene) för all framtid gifna
(se pl. I fig. 1). Det berättas, att 500 f. Kr., då
Aischylos första gången uppträdde som dramaturg, det
sittbänkarna uppbärande sparrverket störtade in under
folkmassans tyngd och att denna katastrof, som af en
källa förlägges några årtionden senare, blef anledning
till, att en ny teater af pålitligare material
uppfördes. Detta blef den s. k. Dionysosteatern
på Akropolisklippans sydöstra sluttning. Äfven den
var af skäligen enkel konstruktion. Som underlag
för åskådarrummets sittbänkar tjänade dels själfva
klippsluttningen, dels, där denna icke räckte till,
uppschaktade och på yttersidan med stödjemurar
försedda jordvallar. Fondbyggnaden (skene) torde
väl nu ha antagit något större dimensioner,
men var fortfarande ett enkelt brädskjul, som
måhända blott för tillfället uppsattes. Det låg
nära till hands att utsmycka dess framsida med en
till styckets innehåll passande fonddekoration
(skenografia). Äfven denna nyhet säges Aischylos
ha infört och som dekorationsmålare begagnat
Agatharchos från Samos. Denna så enkelt utstyrda
teater var prototypen för alla de teatrar, som sedan
anlades i alla delar af den grekiska världen, och
på den har under 5:e årh. f. Kr. det attiska dramat
utvecklat sig från en ringa början till en hög grad
af konstfulländning. Det var på den, som Aischylos’,
Sofokles’ och Euripides’ tragedier samt Aristofanes’
lustspel första gången uppfördes. Först långt fram
under 4:e årh., då den dramatiska diktningens bästa
period redan var förbi, beslöt man att ombygga
teatern eller rättare på samma plats uppföra en ny
teater, h. o. h. af sten och motsvarande högt ställda
anspråk på såväl ändamålsenlighet som arkitektonisk
prydlighet. Den fullbordades under Lykurgos’
finansförvaltning (338—326 f. Kr.) och kallas därför
stundom "Lykurgos’ teater". Under hellenistisk och
romersk tid blef den, särskildt fondbyggnaden,
sedermera flera gånger ombyggd, och ruinerna af
denna bilda ett virrvarr af grundmurar, där det
är svårt att med säkerhet urskilja de särskilda
byggnadsperiodernas rester. Åskådarrummet är däremot
i stort sedt tämligen orubbadt af ombyggnader (se
pl. I, fig. 2). Teaterns ruiner voro till följd af
den förstöring, som under medeltiden öfvergick Aten,
sedan århundraden tillbaka täckta af ett djupt lager
af grus, så att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
