Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 581-582 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

länge t. o. m. var okunnig om teaterns läge. Den
uppgräfdes (1862) under ledning af tyske arkitekten
Strack och är sedan dess ett af Atens och hela
den grekiska världens förnämsta och mest studerade
fornminnen.

Fig. 1. Normalplan af en grekisk teater.

Den romerske arkitekten Vitruvius har i sin bok om
byggnadskonsten meddelat på strängt matematiska
grunder hvilande föreskrifter för konstruktionen
af dels den grekiska, dels den därifrån i vissa
punkter afvikande romerska teatertypen. Utmärkande
för den grekiska teatern är enligt honom en
långsmal estrad (proskenion, lat. proscenium),
af grekerna äfven kallad logeion ("talplats"),
på hvilken de tragiske och komiske skådespelarna
utförde sina roller, hvaremot den sjungande och
dansande körens prestationer voro förlagda till
den 10 à 12 fot djupare liggande orchestran. Man
har icke kunnat undgå att lifligt känna olägenheten
af denna anordning, då i det grekiska dramat kören
esomoftast ingriper i den dramatiska handlingen och
med skådespelarna på scenen står i nära, stundom nära
nog handgriplig, beröring. Också har man sökt minska
afståndet dem emellan, antingen genom det alldeles
godtyckliga och ohållbara antagandet, att kören
uppträdt icke på orchestrans botten, utan på en till
scenens halfva höjd uppförd estrad af trä, hvilken,
då den betraktades som en utvidgning af och i sig
inneslöt det i orchestrans medelpunkt befintliga
offeraltaret, upptog dess namn (thymeleh), eller
ock genom det icke mindre oberättigade antagandet,
att skådespelarna utfört sina roller på en lägre,
framför den ofvannämnda befintlig och blott några
trappstegs höjd öfver orchestrans nivå upphöjd
skådebana. Hufvudsakligen genom Dörpfelds undersökning
af Dionysosteatern och flera andra teaterruiner synes
det nu vara fullt ådagalagdt, att åtminstone under
äldre tid det dramatiska spelet utförts på orchestrans
egen nivå, om också den på Vitruvius grundade teorien
om den höga och smala scenen icke alldeles saknar
ifriga försvarare. Den konflikt, som sålunda synes
uppstå mellan Vitruvius’ uppgift och det verkliga
förhållandet, är mera skenbar än verklig. Vitruvius
lefde under senare delen af 1:a årh. f. Kr., och
vid denna tid voro de forngrekiska teatrarna redan
ombyggda i hellenistiskt maner. Han kände inga andra
grekiska teatrar än de hellenistiska, och till dem
måste således hans uppgifter hänföras. På flera af
den hellenistiska tidens teaterruiner kan man ännu
iakttaga ett sådant högt och smalt proskenion, och det
faller sig svårt att emot hans bestämda och tydliga
förklaring betvifla, att på hans tid skådespelarna
brukade uppträda på detta proskenion. Den dramatiska
kören hade vid denna tid antingen försvunnit eller,
om någon förkrympt kvarlefva af den fanns kvar,
deltog den icke i styckets handling.
Å andra sidan kan man icke förneka möjligheten
af att, enligt Dörpfelds yrkande, det dramatiska
spelet äfven på den hellenistiska tidens teatrar
egt rum såsom förr på orchestrans plan framför det
höga prosceniet, hvilket i så fall torde ha tjänat
hufvudsakligen som theologeion ("gudatalplats"),
då gudar skulle uppenbara sig i höjden. Såväl för
detta ändamål som då personer af någon anledning borde
visa sig på husets tak, t. ex. väktaren i Aischylos’
"Agamemnon", har tydligen äfven på den äldre grekiska
teatern någon högre liggande tribun funnits eller
för tillfället kunnat anbringas. — Mer eller mindre
efter mönstret af Dionysosteatern i Aten byggdes en
mängd stenteatrar, af hvilka delvis betydande ruiner
ännu flerstädes finnas att se, t. ex. i
Eretria, Epidauros (se pl. I, fig. 3), Sikyon,
Mantineia, Megalopolis, Argos, Sparta inom det
egentliga Grekland, Myra, Patara, Priene, Telmissos,
Pergamon, Perge, Aspendos (se pl. II, fig. 11),
Efesos i Mindre Asien, Syrakusa, Segesta, Taormina
(se d. o. med fig.) på Sicilien. Dessa teatrar
äro i förhållande till nutidens i allmänhet mycket
stora. Dock har man stundom gjort sig alldeles
öfverdrifna föreställningar om det antal åskådare,
som de kunnat rymma. Enligt Dörpfelds på noggranna
mätningar grundade beräkning har Atens Dionysosteater
haft plats för ungefär 14,000 och teatern i
Megalopolis, den största i Grekland, för 20,000
åskådare. De anlades gemenligen på sluttningen af
någon höjd, hvarigenom vid åskådarrummets utförande
en god del af arbete och byggnadsmaterial kunde
inbesparas. Kring den cirkelrunda orchestran, teaterns
centralparti, slöto sig i något mer än en half cirkel
koncentriska, bakom hvarandra trapplikt uppstigande
bänkar af huggen sten. Stundom inträffade det dock,
att lokala förhållanden lade hinder i vägen för
åskådarrummets fullt normala utformande. Detta var
t. ex. fallet med Dionysosteatern (se

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>