Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den schematiskt restaurerade planen i art. Aten,
sp. 318). Bänkraderna genomskuros i radial riktning
af ett större eller mindre antal smala trappor
(klimakes, lat. scalæ), och åskådarrummet (theatron
i inskränkt bem.) indelades därigenom i likformiga
kilar (kerkides, lat. cunei). I större teatrar
indelas det dessutom i horisontal riktning af en
eller två bredare "gördelgångar" (diazomata,
lat. præcinctiones; jfr fig. 1). De därigenom
åstadkomna afdelningarna motsvara till en viss
grad våra teatrars rader. Sittbänkarna saknade i
allmänhet ryggstöd utom i nedersta raden i de fall,
då denna var reserverad för dem, som voro berättigade
till en särskild hedersplats (proedria). I Aten
upptogs denna rad af urspr. 67 smakfullt formade
tronstolar af hvit pentelisk marmor (se pl. I,
fig. 2). Enligt på dem befintliga inskrifter voro
de afsedda för de nio arkonterna och åtskilliga
prästerliga funktionärer. Många af dem finnas
ännu i behåll. Midt i den mellersta kilen står
en praktfull, med relief bilder ur Dionysossagan
sirad marmortron, hvars inskrift tillkännager, att
den tillhörde Dionysos’ präst. Denne presiderade
således på ämbetets vägnar i teatern, guden Dionysos’
helgedom. Innanför den nedersta raden af sittplatser
brukade man stundom anbringa en kanal, afsedd att
upptaga och bortleda det vid regnväder från det stora
åskådarrummet nedforsande vattnet. Vid den sida
af orchestran, som icke omslöts af åskådarrummets
bänkrader, låg fondbyggnaden, hvilken, äfven sedan
den utvecklat sig till en solid stenbyggnad, i arf
efter det ursprungliga omklädnadstältet bibehöll
namnet skene. Detta ord nyttjas f. ö. stundom
äfven om denna byggnads för åskådarna synliga vägg,
teaterns fondmur och därpå anbragt dekoration samt
om själfva platsen för skådespelarnas uppträdande
(våra teatrars "scen"). Denna långsmala byggnad
innehöll rum för skådespelarnas kostymering,
förvaring af teatergarderoben och plats
för teatermaskinerna. Vanligen hade den två
på framsidan mot åskådarrummet framspringande
flyglar (paraskenia), men var icke sammanbyggd med
detta. Mellan åskådarrummets vertikalt afskurna
ändar, de s. k. hornen (kerata), och fondbyggnadens
flyglar voro på båda sidor tämligen breda ingångar
(parodoi) till orchestran. Genom den ena af dessa
parodoi gjorde kören vid styckets början sitt inträde,
hvarför äfven dess därvid afsjungna sång kallades
parodos. Den egentliga skådeplatsen, på hvilken
den dramatiska handlingen försiggick (logeion),
begränsades sålunda baktill och på sidorna af
fondväggen och paraskenierna, och den förra hade
gemenligen tre dörrar, genom hvilka skådespelarna
framträdde, då de icke tänktes komma från annan plats
än den, som scenen föreställde, och för sådant ändamål
begagnade någon af parodoi, af hvilka den högra,
från åskådarna räknadt, säges ha betecknat en ankomst
från hemorten, den vänstra från främmande land. För
skådeplatsens dekorativa utstyrsel tjänade utom
den redan omnämnda fondmålningen (skenografia),
där sådan förekom, de till en viss grad mot våra
teatrars sidodekorationer eller kulisser svarande
periakterna (periaktoi). Dessa beskrifvas som kring
axeltappar vridbara tresidiga pelare, hvilka genom
att kringvridas ett tredjedels hvarf kunde framvisa en ny sidodekoration och
därmed ange en scenförändring. Öfver hufvud torde
man i fråga om de antika teatrarnas sceneri böra
alldeles uppge tanken på sådan verklighetsillusion,
som nu för tiden eftersträfvas. Man nöjde sig
med lätta antydningar, och åskådarnas fantasi
fick ifylla det felande. Periakterna sägas äfven
ha tjänat till att på scenen införa figurer, som
skulle synas sväfvande i luften. Huru de för sådant
ändamål varit inrättade, är ovisst, äfvensom till
hvilken period af teaterns utveckling de egentligen
äro att hänföra. Detsamma gäller om åtskilliga
andra, endast till namnet bekanta teatermaskiner,
t. ex. flygmaskinen (aiorema), måhända identisk med
den, som kallas rätt och slätt "maskinen" (mekane),
en hissmaskin eller kran (geranos), anapiesmata
("upptryckningsapparater"), som användes för att
låta andar uppstiga från underjorden, den för samma
ändamål tjänande "Charonsstegen" (Charonioi
klimakes), apparater för att åstadkomma åska och
blixt (bronteion och keraunoskopeion). En för den
grekiska teatern alldeles egendomlig inrättning var
det s. k. ekkyklema ("utrullningsapparat"). Den
beskrifves som en liten på hjul ställd scen, som
genom en öppning i fondväggen rullades fram på
skådeplatsen, då man ville för åskådarnas blickar
framställa något, som tilldragit sig inomhus,
t. ex. en mordhandling. Själfva skådebanan
föreställde nämligen åtminstone i tragedien
alltid en plats under öppen himmel, ofta framför
ett konungapalats eller ett tempel. Att denna
besynnerliga inrättning verkligen förekommit i det
äldre dramat, synes vara ställdt utom tvifvel af
ett par ställen hos Aristofanes, där den användes
i parodierande syfte. Bakom fondbyggnaden eller
eljest i närheten af teatern uppfördes stundom en
rymlig portik (stoa), hvilken tjänade som ett slags
foajé. Vården om teaterbyggnaden och dess tillbehör
var i Aten öfverlåten åt en "teaterförpaktare"
(theatrones), som af de teaterbesökande egde att
uppbära två oboler för hvarje skådespelsdag eller
1 drachme för alla tre dagarna. Perikles införde
dock, att denna "skådespelsafgift" (theorikon)
af statsmedel utbetalades till medborgarna.
Uppförandet af skådespel räknades, äfven sedan
det utvecklat sig till en själfständig konstart,
som en till Dionysos’ kult hörande gudstjänstlig
handling, och i Aten uppfördes tragedier åtminstone
företrädesvis och med största glans vid de
s. k. "stora" eller "stads-dionysierna" i vårmånaden
elafebolion (mars och april). I likhet med många andra
slag af offentligt uppträdande antog detta formen af
en pristäflan (agon) ej blott mellan skalderna, utan
äfven mellan de förnämste skådespelarna och koragerna,
d. v. s. de medborgare, hvilka det ålåg att bekosta
körens uppsättning och utstyrsel (se Korag och
Kör). Segerpriset var för skalden en murgrönskrans,
som sannolikt tilldelades honom i själfva teatern,
och för koragen en s. k. "trefot" (se d. o.) af
metall, som han var berättigad att uppställa på en
prydlig fotställning i närheten af teatern. Tre på
hvarandra följande dagar egnades åt täflan mellan
lika många skalder, af hvilka hvar och en uppförde
tre med hvarandra förbundna tragedier (tragisk
"trestyckskomposition", trilogi, se d. o.), som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
