Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 589-590 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fulländade Teatro olimpico i Vicenza, en tydlig
efterbildning af den antika teatern och, hvad
det inre beträffar, länge förebild för senare
teaterbyggnader. Salongen har formen af en något
utbredd halfcirkel eller en längs efter genomskuren
oval, med koncentriska bänkrader och omsluten af
en likaledes halfrund vägg med dekoration inåt
af en prydlig blindarkad. Taket efterbildar ett
antikt tälttak. Framför bänkraderna utbreder sig
en halfrund arena och på tvären framför denna en
rektangulär orchestra, hvilken tillika gör tjänst som
scen. Ingen skarpt markerad gräns skiljer åskådare och
skådespelare. Scenen omslutes af en ståtlig byggnad,
närmast jämförlig med en rikt dekorerad triumfport med
tre bågöppningar och mot åskådarplatsen framspringande
flyglar. Genom bågöppningarna blickar man in i långa
gatuperspektiv, som emellertid ej voro åstadkomna
genom kulisser, ej heller blott målade, utan bildade
af målade träbyggnader, som mot bakgrunden bli allt
mindre och sluta i en ren dockarkitektur mot en
målad bakgrund. På dessa "gator" kunde skådespelarna
emellertid af perspektiviskt skäl ej röra sig,
utan de kommo och gingo genom dörrar i de ofvan
nämnda flyglarna. — Efter denna förebild danades den
moderna italienska teatern; men sin rikare och mera
ändamålsenliga utveckling erhöll den först senare
på 1600-talet, under den strängare senrenässansens
eller den yppigare barockstilens herravälde. Det
är också från dessa stilriktningar, som den hämtat
sina arkitektoniska och ornamentala former. För
uppfattningen af dess väsen är det af vikt att erinra
sig, att just arkitekturen och måleriet voro tidens
förnämsta konstarter och att man i fråga om dessa
kunde hos tidens bildade allmänhet, framför allt uti
Italien, påräkna vida större intresse och sakkännedom
än i fråga om poesi och musik, medan förhållandet
i senare tid varit nästan det motsatta. En ståtlig
inredning af själfva teatern, praktfulla dekorationer,
lyckade perspektiviska anordningar, rika grupperingar
af de uppträdande, sinnrika "upptåg", processioner
och danser förnöjde de förnäme och lärde åskådarna
minst lika mycket som det egentliga sceniska eller
musikaliska elementet.

Hvad man under utvecklingens fortgång eftersträfvat
är å ena sidan ökadt utrymme och bekvämlighet
för åskådarna. Åskådarrummet vidgas därigenom,
att halfcirkelns ben utdragas rakt fram eller
böjas inåt i hästskoform. Den omslutande väggen
behandlas ej längre som en blind dekoration,
utan upplöses i genombrutna bågställningar i flera
våningar öfver hvarandra, och i dessa s. k. loggier
(loger) anordnas platser för åskådare. Så redan i
Teatro Farnese i Parma (1628), med motiv hämtadt
från Palladios s. k. basilika i Vicenza. Stundom
framspringa från logeraderna särskilda balkonger. I
yngre teatrar ha bågställningarna, såsom skymmande,
vanligen försvunnit, och raderna hvila nu på konsoler;
så t. ex. i Gustaf III:s teater (gamla operahuset)
i Stockholm. Salongens golf göres sluttande. Den
ursprungligen öppna, halfrunda arenan upptages
af åskådarplatser, och i sammanhang härmed göras
bänkraderna efter hand raka i st. f., såsom förut,
halfcirkelformiga. Dock bibehålles ännu länge den
amfiteatraliska anordningen af åtminstone de öfre
bänkraderna. Den förnämsta platsen blir nu icke längst ned, utan
högst upp på amfiteatern eller i första radens midt,
där tillfälle och utrymme erbjuda sig att anordna
en ståtlig, för en talrik uppvaktning tillräcklig
hofloge. Denna blir också ur konstnärligt dekorativ
synpunkt salongens förnämsta praktstycke. Emellertid
bibehölls på vissa teatrar, t. ex. i Paris, länge
den seden, att förnäma åskådares fåtöljer insattes
på själfva scenen.

Fig. 13. Prosceniet i Dresdens gamla operahus (1667).

Men samtidigt och å andra sidan går sträfvandet ut
på att vinna större utrymme för det sceniska, större
omväxling och större illusion i sceneriet. Scenen blir
djupare; den höjes en eller två meter öfver salongens
golf (något, som redan Serlio hade iakttagit)
och göres sluttande. En påminnelse om den äldre
nära förbindelsen mellan scen och åskådarrum är,
att trappor fortfarande länge från den förra leda
direkt ned till det senare (se
fig. 13). Den från antiken och Palladios tid
härstammande ståtliga prosceniumbyggnaden med sina
tre portaler förvandlas till en enda stor bågöppning
mellan två kraftiga sidostöd, och spelet försiggår
ej längre framför, utan innanför denna. Sidostöden
erhöllo dock, såsom en påminnelse om sitt ursprung,
ännu länge en själfständig arkitektonisk dekoration
på den åt salongen vända sidan och sammanslötos ej,
såsom på yngre teatrar, direkt med logeraderna. Senare
förlades deras fasader till de mot hvarandra vända
sidorna, och i dem inreddes åskådarplatser, de
s. k. avantscenlogerna, med sina ovala öppningar
("oxögon"). Den stora bågöppningen tillslutes med
ett mer eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>