Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 607-608 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tebe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

torde i allmänhet ha bildat hvad vi kalla
huskvarter. De rike hade merendels stora trädgårdar
och planteringar invid sina boningar, hvarför nog
hvarje rik mans bostad kunde betecknas som ett kvarter
för sig.

Ruinerna af Ramses II:s graftempel (Ramesseum)

På västra Nilstranden utbredde sig de dödes stad,
omslutande såväl de hädangångnas grifter som de många
blygsamt byggda kvarter, där likstadens olika skrån,
stenhuggare, likkistfabrikanter, balsamerare,
uppsyningsmän, skrifvare, polismän m. m. — idel
folk, som lefde på döden — hade sitt hemvist. Af
deras byggnader finnas snart sagdt inga, i hvarje
fall högst obetydliga kända spår. Så mycket rikare
äro de till vår tid bevarade kvarlefvorna af grafvar och med dem, på
grund af den forna kultens beskaffenhet, förenade
grafkapell eller (om det gällde kungliga personer)
graftempel. Nästan alla graftemplen ligga på eller
invid ökenranden, hvaraf förklaras, att de kunnat
bevaras till vår tid. Längre västerut ordna sig i
det tebanska berget, på dess sluttningar eller vid
dess fot, T:s många privatgrafvar med sina stundom
bevarade kapell. Längst i v. träffas i två skilda,
slingrande dalgångar Biban-el-Moluk, grifterna
efter 18:e, 19:e och 20:e dynastiernas härskare,
d. v. s. de faraoner, som i synnerhet hade förtjänsten
af T:s förstoring och förskönande. Hela området i
v. kallades af grekerna Memnonia, ett namn, hvarmed
i inskränktare och egentligare mening betecknades de
kungliga graftemplen, bland hvilka de mest bekanta
äro Ramses II:s, det s. k. Ramesseum (se fig.) och
Ramses III:s i Medinet Habu. Bland konungagrafvarna
intar Seti I:s främsta rummet, såväl med afseende på
vidd och dyrbarhet i anläggning som med hänsyn till
fulländningen i dess utsmyckning. Denna af Belzoni
i början af 1800-talet upptäckta fornlämning eger
de vackraste reliefskulpturer den egyptiska konsten
lämnat oss i arf. Grafven, hvars hufvudriktning, i
likhet med de öfriga konungagrafvarnas, är horisontal,
mäter i sagda riktning 142,8 m.; dess djup uppgår
till omkr. 54,7 m. Likväl är Setis hvilorum
icke den största griften i T. Vi känna nämligen
en privatpersons grift af något senare datum,
hvilken är h. o. h. huggen i klippan och befunnits
i horisontal riktning ha 292 m. längd. (Vid denna
uppmätning har man ej tagit hänsyn till flera denna
grift tillhörande sidorum.) — Till det västra T:s
märkligaste minnesmärken höra Memnonstoderna (se
d. o. och fig. 4 å pl. II till art. Egypten) — Från
21:a dynastiens dagar trädde T. tillbaka för Deltas stora städer
och sjönk sedan alltmer. I saknad af en skyddande ringmur,
blef det ett lätt byte för de etiopiske, assyriske
och persiske eröfrare, som efter hvarandra inkräktade
Nildalen. På Strabons tid (omkr. Kr. f.) var icke
längre T., utan Ptolemais den förnämsta staden
i Öfre Egypten. Dock fortfor man ännu under de
romerske kejsarna att bygga på T:s helgedomar,
i synnerhet dem i v. Vid samma tid var T. en af
turister mycket besökt ort, på grund af sin Memnon.
— Befolkningen i de ofvannämnda arab-byarna lefver
väsentligen på att exploatera förfädrens jordiska
kvarlefvor och minnen i sten samt på fabrikation
af falska antikviteter.
K. P.*

Fig. 1. Didrachmon från det forntida Tebe. (På åtsidan Herakles som barn kväfvande ormarna, på frånsidan tebansk sköld.)

Tebe (grek. Thebai, lat. Thebæ, nygr. Thive, Thiva l. Fiva), grekiska städer. 1. Urgammal, enligt sagan af feniciern Kadmos
(se denne) grundlagd stad i grekiska landskapet
Beotien, vackert belägen i en vattenrik, grönskande
nejd på och invid några kullar, tillhörande en
höjdsträckning, som skiljer Kopaisslätten från Asopos’
floddal. Stadsområdet torde i äldre tid ha varit
inskränkt till den nordvästligaste och tillika största
af dessa höjder, hvilken bar namnet Kadmeia och, sedan
staden utvidgat sig äfven till de närliggande kullarna
och det dem omgifvande låglandet, bildade dess
borg. På östra och västra sidan begränsades staden
af de två små floderna Ismenos (nu Ajos Joannis)
och Dirke (nu Plakiotissa). Nära den senare fanns en
helig källa af samma namn, berömd för sitt klara och
rikliga vatten. T., långt äldre än doriska vandringen,
var vida berömdt i sagorna; ej mindre än fem stora
sagokretsar knöto sig därtill: den om hur Kadmos sådde
den dödade drakens tänder och hur af dem uppväxte
spartoi, den tebanska adelns stamfäder; den om hur
Amfion med sin lyras toner förmådde stenarna att foga
sig till murar åt T. och de därmed sammanhängande
myterna om Zethos (se Amfion), Antiope och Dirke
(se dessa ord); den om Laios och hans efterkommande
med den berömda tragiska berättelsen om Oidipus,
"de sju mot Tebe" och om epigonerna; den om Dionysos’
ankomst och slutligen den om Herakles’
bedrifter. Det berättas, att "epigonerna" skulle ha
förstört T. Har en sådan förstöring verkligen egt rum,
synes staden dock snart ånyo ha blifvit uppbyggd,
och det i förstoradt skick, sannolikt af de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>