- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
623-624

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller, om de äro kalkfria, blåsvarta. De vanliga
tegellerorna äro mycket orena kaoliner, förorenade
af fina glimmer- och kvartskorn samt osönderdelade
fältspatkorn, stundom äfven inblandade med
kalkstensbitar. Alltefter sammansättning tål leran
olika hög temperatur vid bränningen. Ren lera (kaolin)
smälter sålunda vid omkr. 1,850° C. och kalkhaltig
vanlig tegellera redan vid omkr. 1,050° C. En lera
garbrännes (färdigbrännes) vid en temperatur, då
den bibehåller sin form, efter afsvalning är fullt
frostsäker och har erhållit öfriga önskade egenskaper
— styrka, färg, täthet. Vanligt byggnadstegel skall
vara poröst, enär väggarna skola verka isolerande
mot värme och köld. Man kan t. o. m. inblanda ämnen
i leran för att öka porositeten, t. ex. sågspån,
kokssmul o. s. v., som efter utbränningen
kvarlämna hålrum i teglet, d. v. s. göra teglet
mycket poröst. Leran har egenskapen att med vatten
bilda en formbar massa, som vid torkning hårdnar och
krymper. En fet (sandfri) lera krymper mer än en mager
lera. Då krympningen ofta vållar sprickor genom ojämn
sammandragning, tillsättes till den råa leran ett
ämne, som ej krymper, ett s. k. magringsmedel. Detta
utgöres vanligen af grus eller krossadt brändt tegel
(eller bränd lera), s. k. chamotte.

Vid tillverkning af tegel särskiljas fyra olika
hufvudprocesser, nämligen lerans förarbetning,
teglets formning, torkning och bränning.

Lerans förarbetning. Leran uppgräfves, sedan
matjorden afbanats, numera vanligen vid större
tegelbruk medelst gräfmaskin af skopverkstypen, då de
olika lagren lera samtidigt blandas. För att intimt
blanda lera, grus och vatten i lämpligt förhållande
används ofta en s. k. matarsump, en med knifvar
försedd liggande roterande axel, som skär sönder och
samtidigt matar fram lera och grus i ett liggande tråg
(fig. 1, A). Då i leran vanligen finnas större stenar,
utskiljas dessa i särskilda stenafskiljande valsverk,
och öfriga stenar krossas i finvalsverk (fig. 1,
B). Nödig grusmängd för magring samt vid behof vatten
(resp. torr lera) tillsättas före behandlingen i
valsverken för att reglera lerans styflek. (Enligt
äldre metoder begagnades lerbråka eller lerkran,
en maskin med vertikal roterande knifaxel för dess
blandning med vatten.) För att få fuktigheten att
fördela sig riktigt jämnt (för kvalitetsgods) sumpas
leran, d. v. s. den på ofvan beskrifvet sätt erhållna
massan lägges i hög och får ligga visst antal dygn.

illustration placeholder
Fig. 2. Valspress för tillverkning af tegelrör.

Teglets formning. Från valsverken faller leran ned i
en snäckpress (fig. 1, C), en horisontal cylinder,
hvari en axel, försedd med snedställda knifvar
eller skrufformade blad, roterar. I den ända, genom
hvilken leran utpressas, är anbragt ett munstycke,
som ger lersträngen dess form (fig. 1, D). Strängen
löper ut på ett s. k. afskärarbord, där en eller
flera hårdt spända ståltrådar afskära stycken
i tegelformat. Formningen kan ske äfven medelst
s. k. valspress (fig. 2), då två snedställda valsar
utpressa leran genom munstycke, eller ock formas
teglet för hand, endera i mycket mjuk konsistens
genom s. k. strykning i träformar eller i fastare
konsistens, då leran slås medelst en flat klubba
uti den beslagna formen, s. k. tegelslagning. För
att ersätta handstrykningen ha äfven konstruerats
olika slags strykmaskiner; en god sådan är exempelvis
Dornbuschs.

illustration placeholder
Fig. 3. Afsättarvagn för tegel.

Teglets torkning. Det mjuka teglet skall efter
formningen torkas. Handstruket tegel måste först torka
på flatan; vanligen sker detta på en sandplan. Efter
någon dag vändes det på kant och staplas därefter
glest under bar himmel eller i lador. Maskinformadt
tegel är fastare och transporteras därför direkt till
torkladan. Insättningen i torkfacken (af träribb)
sker där vanligen för hand, men ofta insättes ett
större antal tegel samtidigt i facken med hjälp af
en automatisk afsättarvagn (fig. 3), hvars uppbärande klor äro höj-
och sänkbara. Vanligen utgöras torkladorna af på
marken uppförda skjul i en eller två våningar med
fri tillgång för luften att blåsa igenom. Därvid
ernås s. k. naturlig torkning. I motsats därtill
står den konstgjorda torkningen, där uppvärmd luft,
fläktar eller andra anordningar åstadkomma en hastig
torkning. Man har sålunda, och detta särskildt i
Sverige, där torkningstiden (sommaren) är kort,
anbragt torkställningarna öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free