- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
651-652

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegnér, Esaias

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

angrepp på Karl XIV Johan upprörde honom. — För att
återhämta sig företog han flera resor till bad- och
kurorter. 1833 besökte han Karlsbad, och den berömde
skalden var under denna resa föremål för mycken
uppmärksamhet samt knöt bekantskap med flera utmärkta
personligheter. Men hälsa fann han icke. De följande
åren företog han badresor till Varberg eller Göteborg,
men utan att hans tillstånd däraf förbättrades. I hans
bref råkas gång på gång uttryck för hans förstörda
jämvikt, exempelvis: "Min själ brinner, och mitt
hjärta blöder, och esomoftast sätter sig mörkret på
tankens högsäte i hjärnan. Jag lider af en sjukdom som
man ger smeknamnet hypokondri, men som på ren svenska
heter galenskap. Det är ett arf, som jag ej kunde bli
kvitt; det stod ej i min makt att göra mig urarfva".

Ogärna infann han sig vid 1840 års riksdag;
läkarna påyrkade, att han ej skulle resa dit, men
hans vän Heurlin — i den samtida liberala pressen
kallad T:s onda ande — ville ha hans hjälp på den
konservativa sidan och öfvertalade honom. Ryktet
visste att förmäla, det oppositionen, utgående
från Riddarhuset, skulle vända sig mot den gamle
hjältekonungen själf samt söka framtvinga hans
abdikation. Detta väckte T:s harm. Redan i slutet af
1839 offentliggjorde han dikten Georg Adlersparres
skugga till svenska folket,
hvari han varnade för ett
befaradt press- och pöbelvälde. Efter ankomsten till
riksdagen lät han utgå sin hälsning Till svenska
riddarhuset.
Han erinrar i denna dikt om anorna
från Sveriges stormaktstid och lägger riksdagens
första stånd på hjärtat att bekämpa "det lumpnas
terrorism, det plattas envåldsmakt". Att den liberala
tidningspressen skulle utpeka honom som en affälling
från frihetsidéerna var naturligt, och uttrycken
voro våldsammare än någonsin. I slutet af juni
tog han permission för att tillbringa någon tid
i sitt hem, till hvars ro han från riksdagens oro
ifrigt längtat. Men här väntade honom början till
slutet. "Efter ett vid en dusch begånget misstag",
berättar Böttiger, "och ett därpå följande häftigt
slaganfall märktes ögonblick af sinnesförvirring". På
läkares inrådan fördes han först till hufvudstaden;
men vid höstens inbrott färdades han sjöledes
till P. W. Jessens berömda anstalt för sinnessjuka
i Slesvig. Under ljusa mellanstunder på denna resa
skref han Resefantasier, af hvilka synnerligast den
tredje gör ett gripande intryck.

Redan i maj 1841 kunde han återvända hem, men
var svag och af mattad. I Slesvig och strax efter
hemkomsten skref han Kronbruden, en hvardaglig
idyll på hexameter, hans enda större dikt efter
flyttningen från Lund. Den är af icke ringa intresse,
om än, som Böttiger säger, "emellanåt lyrans slag
förråda en tröttnande hand och versens metriska
byggnad ej alltid är den grekiskt lätta som t. ex. i
’Nattvardsbarnen’". Men näppeligen märker man denna
tröttnande hand i den dikten beledsagande, lika sköna
som ädla dedikationen till Franzén. Ännu några andra
dikter tillhöra dessa år, bland dem den stora Till
Karl XIV Johan
med en nationalkarakteristik; den var
afsedd att vara dedikation af T:s samlade dikter,
men kungen afböjde. 1845 uppträdde han sista gången på
Växjö gymnasium och uppläste med svag och stapplande
röst en afskedshälsning till de afgående
lärjungarna. I aug. s. å. begärde och erhöll han
tjänstledighet. Förnyade slaganfall hade alltmera
nedsatt hans krafter. En af hans sista dikter är
den rörande Afsked till min lyra. Där uttalar han
denna sanning:

"Egentligt lefde jag blott, då jag kvad."

Där hör man hans sista toner klinga i afskedsorden:

"Förvissna, Febi lager, på min panna,
dö på min tunga, du min sista sång!"

Anmärkningsvärd är Sångmön och drömmen, en dialog,
där bl. a. romantikens mystik utvecklas.

I okt. 1846 förlamade ett slaganfall hans
vänstra sida, och 2 nov. s. å., kort före midnatt, kom
den befriande döden. Han jordades på Växjö kyrkogård,
där ett enkelt kors af hvit marmor betecknar
hans hvilorum (fig. 4).
illustration placeholder
Fig. 4. Tegnérs graf i Växjö.


Budet om T:s bortgång väckte sorg öfver hela
landet. Det politiska partiklandret förstummades. I
Stockholm, Lund, Uppsala, Växjö och Jönköping firades
minnesfester. Sju år därefter, 22 juni 1853, blef
i Lund, därifrån hans härligaste sånger utgått,
hans af Qvarnström modellerade bildstod med stor
högtidlighet och under allmänt deltagande aftäckt
(på Tegnérsplatsen vid Lundagård; platsen med statyn
ses i fig. 6 å pl. I till art. Lund). Då 1882
hundraårsdagen af T :s födelse inträffade, var det
icke ensamt i Sverige man erinrade sig dagens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:02 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free