Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teilman, Kristian - Tein - Teinach - Teinefossen - Teinoskop - Teint - Teinte - Teiresias - Teirich, Valentin - Teisk - Teisko - Teism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på herrgården Tom, Smaalenene, d. 1909 i Kristiania,
elev af K. Arnold där och H. J. Berens i Stockholm,
var från 1870 musiklärare i Kristiania och under
årtionden en oförtruten kompositör af lätta
salongsstycken, danser, marscher, parafraser af
folkvisor samt af andra sånger o. d. populär musik
för piano, hvaraf en hel mängd utgafs äfven på
svenska förlag.
K. V. H.
Tein, detsamma som kaffein (se d. o. och Te).
Teinach [ta’j-], by, brunns- och kurort
i württembergska Schwarzwaldkretsen,
i en vacker, skogrik dal, 350 m. ö. h.,
vid Teinach, tillflöde till Nagold.
H. W—k.
Teinefossen, vattenfall. Se Topdalselven.
Teinoskop [-åskå̄p], fys., ett slags kikare. Ställer
man en trekantig glasprisma med den brytande
kanten horisontal och vrider den omkring denna
kant som axel, ser man genom prisman, beroende på
dess ställning, föremålens vertikala dimensioner
antingen i naturlig storlek eller förminskade
eller förstorade; och håller man prismans brytande
kant vertikal, eger samma förhållande rum med de
horisontala dimensionerna. Förenar man två prismor
med de brytande kanterna vinkelräta mot hvarandra
och f. ö. så ställda, att såväl vertikala som
horisontala dimensioner, sedda genom dem, förstoras,
synas föremålen i alla riktningar förstorade liksom
genom en vanlig kikare, men de framstå i regnbågens
färger, såvida ej prismorna äro akromatiska. En
sådan kikare kallades af sin uppfinnare, Brewster
(d. 1868) teinoskop (af grek. teinein, utsträcka,
och skopein, se), emedan föremålens dimensioner,
betraktade genom densamma, synas utsträckta.
A. Bi—n.*
Teint [tä̃], fr., ansiktsfärg, hy.
Teinte [tä̃t], fr., målark., färgton, en genom
blandning af färger åstadkommen färgskiftning; den
grad af styrka målaren ger färgen.
Teiresias (grek. Τειϱεσιας, lat. Tiresias],
en af den grekiska fornsagans vise siare, föddes,
säger sagan, i det beotiska Tebe och tillhörde en af
dess uräldsta släkter. Från sitt sjunde år var han
blind, emedan han uppenbarat människorna för mycket
af gudarnas rådslag eller, enligt en annan saga,
emedan han skådat gudinnan Athena i badet. Hans
moder, nymfen Chariklo, anropade förgäfves gudarna
att återge honom hans syn; men till ersättning fick
han förmågan att tyda fåglarnas språk och en staf,
medelst hvilken han kunde vägleda sig lika säkert som
en seende. Äfven tillägga sagorna honom en lifstid
af 7 eller 9 mansåldrar. Sagan om T. är sammanflätad
i synnerhet med sagan om Oidipus (se denne); och
de forngrekiska skådespel, som hämtat sitt stoff
från denna saga (bl. a. Sofokles’ "Antigone"),
framhålla på ett synnerligen effektfullt sätt hans
klarseende, lugna uppträdande midt i de mänskliga
lidelsernas och förvillelsernas strid. Då epigonerna
(se d. o.) eröfrade Tebe, blef T. tillfångatagen
och helgad åt den delfiske Apollon, men dog under
vägen, sedan han druckit ur källan Tilfussa. Om
hans dotter, sierskan Manto, se d. o.
A. M. A.
Teirich [ta’j-], Valentin, österrikisk främjare af
konstindustrien, f. 1844 i Wien, d. 1877 som professor
vid konstslöjdskolan och docent vid Polytechnikum
där, tecknade förträffliga mönster för möbel-, brons-
och lergodstillverkning samt införde smak för den äldre renässansens former. Den
af T. grundlagda riktningen lade mera an på
praktalster än på enkelt gedigna arbeten. Han
uppsatte tidskr. "Blätter für kunstgewerbe" och utgaf
bl. a. Ornamente aus der blütezeit der italienischen
renaissance (1871), Eingelegte marmorornamente des
mittelalters und der renaissance in Italien (1874)
och Bronzen aus der zeit der italienischen renaissance
(1877).
Teisk, bördig från staden Teos (om skalden Anakreon).
Teisko, socken på östra stranden af Näsijärvi,
Tavastehus län, Finland, Ruovesi domsaga och härad,
afskildes 1904 från Messuby församling till eget
konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Åbo ärkestift,
Tammerfors kontrakt. Areal 375 kvkm. 4,629
inv. (1916), finsktalande.
O. B—n.
Teism (af grek. theos, gud), filos., den åsikt, som
antar en absolut verklighet (i motsats till ateismen,
se d. o.) och fattar denna som en individuell,
personlig Gud (i motsats till panteismen, se
d. o.), den där är ej blott världens skapare, utan
äfven som försyn grund till världsförloppet och som
högsta goda dettas ändamål (i motsats till deismen,
se d. o.). Om man ensidigt fattar Gud som
transcendent i förhållande till världen (d. v. s. till
sitt väsen skild från och upphöjd öfver denna), går
teismen öfver till deism; ensidigt betonande af,
att han är immanent i världen (d.v.s. ingår
i den), leder till panteism. Enligt teismen är han
såväl transcendent som immanent i världen, det förra
genom sin egen själfständighet i förhållande till
världen, det senare genom världens osjälfständighet i
förhållande till honom. Enligt teismen är immanensen
mellan Gud och världen ömsesidig. Gud ingår i världen,
men världen ingår ock till sitt sanna väsen i Gud
(jfr Panenteism). — Den personliga verkligheten känna
vi i vår erfarenhet endast hos oss själfva; det är
därför naturligt, att teismen bildar sitt gudsbegrepp
genom analogier från människan. Om man därvid ej
befriar detta begrepp från de ofullkomligheter, som
vidlåda den mänskliga personligheten, blir teismen
antropomorfistisk. Detta befriande kan ske endast i
abstraktionen; så snart man söker fatta Gud på konkret
sätt, göra sig antropomorfismerna gällande, och det
är därför naturligt, att de positiva religionerna ej
kunna undvara dem, utan måste nöja sig med att bakom
dem blott ana den renare uppfattningen, för hvilken
då antropomorfismerna fattas som symboler. Många
anse, att själfva personlighetsbegreppet hör
till antropomorfismerna. Så t.ex. Höffding
och Paulsen; den senare betecknar därför Gud som
"öfverpersonlig". Men då det personliga är den högsta
verklighet, af hvilken vi ha någon erfarenhet,
leder detta antingen till ett förnekande af
möjligheten för oss öfver hufvud att göra oss ett
positivt begrepp om Gud, eller ock menar man med
det öfverpersonliga endast den till fullkomlighet
upphöjda personligheten. — Teismen får olika
form, allteftersom man förfar med mer eller mindre
stränghet vid antropomorfismernas aflägsnande från
gudsbegreppet. Den viktigaste skillnaden är därvid
den, huruvida man anser Gud liksom människan vara i
tiden eller icke. I detta hänseende kan man skilja
mellan en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
