Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telefon (af grek. tele, fjärran, och fone, röst)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett fast stift, står kontaktarmen midt öfver
kontaktskrufvarna till den önskade ledningen
och bildar, när vridknappen släppes, kontakt med
dessa. För att mottaga uppringningssignal finnes
en galvanisk klocka, som påverkas af ett för
anläggningen gemensamt batteri med tryckknappar vid
hvarje apparat. Ett antal af ledningarna går till
telefonstationen. Å dessa finnas särskilda ringklockor
för växelström, hvilka placeras i närheten af den
apparat, som skall besvara signalerna å ledningen
i fråga. På grund af det stora antalet behöfliga
ledningar kommer linjeväljarsystem af ekonomiska
skäl ej i fråga, då afståndet mellan apparaterna
är stort. Då används i stället särskilda stationer,
dit hvarje ledning inkopplas och af en telefonist
hopkopplas med andra ledningar. Telefonstationer
förekomma af mycket olika storlekar, afsedda för
några få eller upptill inemot 100,000 abonnenter. De
på stationerna befintliga kopplingsanordningarna
bli på stationer af så olika storlek naturligtvis
väsentligt olika. I trakter, där abonnenterna äro
jämförelsevis spridda, sammanföras deras ledningar
till s. k. växelstationer, som oftast omfatta endast
något tiotal abonnenter, men stundom ända till 500
à 1,000. Å de minsta af dessa sker kopplingen i
s. k. proppväxlar, där ledningarna från abonnenterna
äro inkopplade å signalklaffar, elektromagneter,
hvilkas ankare vid signal från abonnenten utlösa en
lucka, som faller ned och blottar resp. abonnenters
nummer. En sådan växel af telegrafverkets modell visas
i fig. 6. Kopplingen sker med proppar af isolerande
material, hvilka manövrera omkastare, i hvilkas
fjädrar de erforderliga hopkopplingarna ske, samtidigt
med att signalklaffen bortkopplas ur ledningen. I
växlarna finnas anordningar för signalering till
abonnenterna samt slutsignalklaffar, inkopplade å
omkastarna. En sådan klaff faller ned, när abonnenten
efter slutadt samtal gör afringning. För större
växelstationer användas snörväxlar. Hvarje ledning
inkommer å en jack (snöre, propp, jack, omkastare,
relä, se Centralstation 3). Vid nyare konstruktioner
är denna kombinerad med signalklaffen till
klaffjackar. Kopplingen sker med ledningssnören, i
hvilkas ändar äro monterade proppar. När telefonisten
insätter proppen i jacken inunder en nedfälld klaff,
återupplyftes klaffen genom en häfstångsanordning,
samtidigt som ledningens branscher öfver proppen komma
i kontakt med hvar sin af snörets båda ledare. Den
i snörets andra ända sittande proppen sättes
i den jack, som tillhör den begärda abonnentens
ledning. Medelst en omkastare å hvarje snörpar kan
telefonisten dels inkoppla sin egen talanordning,
dels sända signalström ut å den begärda abonnentens
ledning. Fig. 7 visar en klaffjackväxel för högst
120 ledningar. Ledningarna från växelstationerna
sammanföras till s. k. centralstationer. Om
växlingsanordningarna å dessa se Centralstation 3.
Sedan artikeln Centralstation skrefs, äro
betydliga framsteg att anteckna på automatiska
telefonstationernas område. Automatiska
kopplingssystem, utan hjälp af telefonist, äro nästan
lika gamla som telefonen själf. Redan 3 år efter
Bells uppfinning patenterades i Amerika af Connolly
brothers den första automatstationen. Någon nämnvärd
utveckling fingo emellertid de automatiska stationerna
ej under de närmaste årtiondena. Först när telefonnäten
blefvo stora
och stationsanordningarna ohandterliga, framtvingades
automatsystemen. Också ha uppfinningarna på detta
område efter sekelskiftet kommit i mycket forceradt
tempo, så att numera de stora telefonfirmorna i
regel ha hvar sitt automatsystem. De grundläggande
principerna äro visserligen endast ett fåtal;
de olika systemen skilja sig åt fastmer i
detaljanordningarna, hvilka erbjuda en mångfald
af såväl sinnrika mekaniska anordningar som
genialiska ledningskombinationer. Fig. 8 o. 9
visa i princip, huruledes det är möjligt att från
abonnentapparaten utföra kopplingar å stationen. Om
i fig. 8 tryckknappen A hos abonnenten nedtryckes
ett visst antal gånger, blir reläet S å stationen
lika många gånger strömförande och attraherar för
hvarje gång sitt ankare. Härvid kommer reläet L
att bli tillslaget, och för hvarje tryckning på A
lyftes således axeln K, uppbärande kontaktarmarna k,
ett steg. I höjd med de tio olika lägen, som kunna
intagas af fjädrarna k, finnas kontaktrader af 10
st. kontakter, å hvilka abonnentledningarna äro
inkopplade. Om, sedan k höjts t. ex. 5 gånger och
således befinner sig framför ledningarna 50—59,
omkastaren O omlägges (hvilket kan ske därigenom,
att S kombineras med ett annat relä, som påverkas,
när hos abonnenten båda ledningsbranscherna samtidigt
sättas till jord) och exempelvis 6 nya tryckningar
å A utföras, attraheras i stället reläet V 6 gånger
och K vrides 6 steg, hvarvid armarna k gå in 6 steg
i kontaktgruppen och således stanna å ledningen
n:r 56. Då abonnentens ledning är ansluten till
fjädrarna k, har han således fått förbindelse
med den ledning han själf genom tryckningar å A
valt ut. Denna kopplingsapparat, benämnd väljare,
är uppfunnen af amerikanen Strowger 1891 och utgör
i en eller annan modifikation stommen för en hel del
af automatsystemen. Abonnentapparaten är försedd med
en s. k. fingerskifva (se fig. 10). För kopplingen
af hvarje siffra sättes fingret i resp. nummerhål
och skifvan föres rundt, till dess fingret stannar
mot ett fast anslag. Då skifvan släppes, föres den
af en spiralfjäder tillbaka, hastighetsreglerad af
en luftbroms. På samma axel som denna yttre skifva
sitter inuti apparaten en på en del af omkretsen
tandad skifva. Vid tillbakagången manövrerar denna en
häfstång, som åstadkommer en brytning och en slutning
af strömmen för hvarje tand, som passeras (se fig. 11,
som visar principen för en automatapparat). Den vid
hvarje ny inställning tillkopplade jordledningen
förorsakar den å stationen erforderliga omkopplingen
från lyft- till vridmagneten. Svenske ingenjören
Betulander konstruerade redan 1890 en
väljare, som kommit till användning vid en del
smärre stationer i Sverige. Den kan i viss mån
betraktas som föregångare till Strowgerväljaren,
ehuru med endast en rörelseriktning. Under
det i den i fig. 8 angifna principen den för
kopplingsapparaternas stegvis skeende framflyttning
erforderliga växlande brytningen och slutningen af
strömkretsen ske i abonnentapparaten, visar fig. 9
en annan princip, där kopplingen å stationen börjar,
så snart abonnentapparatens mikrotelefon aflyfts, men
härunder strömimpulser skickas till abonnentapparaten,
stegvis framflyttande en kopplingsmekanism i denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
