Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omändras till ett öfverdrag. En telegrafstation,
till hvilken inkommer ett större antal ledningar,
kallas utgreningsstation. En dylik station kan
utgöras af en samling mellanstationer. Där måste
finnas en kopplingsanordning, så beskaffad, att
hvarje linje kan intas till hvilken mellanstation
som helst. Dylik anordning benämnes linjeväxel,
som i princip består af ett antal från hvarandra
isolerade metallskenor, en för hvarje linje och en
för hvarje apparat. Linje- och apparatskenorna korsa
hvarandra och äro i korsningspunkterna försedda
med hål. Genom att insätta en metallpropp i ett
af hålen kopplar man en godtycklig linjeskifva
till hvilken apparatskifva som helst. Arbetet på
en sådan station består dels i telegramexpediering
vid de olika expeditionsplatserna (två på hvarje
mellanstation), dels i att medelst linjeväxeln koppla
två linjer till ett ledigt mellanstationsbord, där
öfverdragsställning anordnas. En sålunda inredd
utgreningsstation kräfver för arbetets gång ett
relativt stort antal tjänstgörande på grund af
de många expeditionsplatserna. För att antalet
tjänstgörande skulle kunna inskränkas, framträdde
emellertid helt andra fordringar på stationens
tekniska inredning. Hela stationen måste så att säga
koncentreras, så att den kommer inom räckhåll för
hvar och en af de tjänstgörande, hvilka från sina
expeditionsplatser böra kunna uppfatta signaler
och svara utåt hvilken linje som helst samt ställa
på öfverdrag. När ingen expedition förekommer
på ledningen, står denna till en "förkrympt"
ändstation, bestående af signaltangent och
signalklaff. Expeditionsplatsernas antal afpassas
efter hvarje stations arbetsbörda. Efter sådana
principer äro våra flesta utgreningsstationer med
4–10 ledningar inrättade (fig. 7). Då så godt
som alla telegrafstationer i Sverige äro äfven
telefonstationer, intas telegrafledningarna
tillsammans med telefonledningarna på en
s. k. öfverkopplingsplint, där såväl åskledare
som starkströmsskydd (smältrulle, smältrör)
finnas. Därifrån gå telegrafledningarna till
linjeväxeln. På en utgreningsstation förekomma aldrig
under pågående expedition några proppflyttningar för
linjernas växlande till apparaterna, utan endast vissa
omkopplingar för undersökning af ledningarna. Mycket
stora utgreningsstationer, s. k. samlingsstationer,
förekomma i städer med stor kommersiell betydelse
och äro knutpunkter för korrespondensen från
telegrafstationer inom närmaste område. Hvarje
samlingsstation upptar vanligen all korrespondens
inom sitt område, som är afsedd för en annan
samlingsstation. En samlingsstation inredes numera
på så sätt, att en person får ombesörja linjernas
inkoppling till de olika expeditionsplatserna. Vid
hans plats finns en växel med jackar samt snören med
proppar i likhet med telefonväxlar (se Centralstation
3). Jackarna representera linjerna och snörena
expeditionsplatserna. Dessutom finns mellan hvarje par
expeditionsplatser en uppsättning omkastare (en för
hvarje linje), med hvilka de där tjänstgörande kunna
koppla in linjerna till sina platser oberoende af
den vid växeln tjänstgörande. Att en linje är ledig,
markeras af en vid linjejacken samt vid hvarje
omkastare på borden befintlig liten glödlampa,
som lyser, så snart linjen blir upptagen vid någon
plats. Likaledes markeras en expeditionsplats
upptagen därigenom, att en glödlampa, placerad vid
hvarje snörpropp i växeln, lyser, när motsvarande
expeditions omkastare är fälld. Anförda principer äro
sedan någon tid tillämpade på telegrafstationerna i
Malmö och Hälsingborg. De största samlingsstationerna
utgöra centralpunkter för korrespondensen och benämnas
hufvudstationer.
På samlings- och hufvudstationer förekomma utom det
vanliga morsesystemet alltid andra telegrafsystem,
som bättre utnyttja de ofta långa och dyrbara
telegrafledningarna. Konstruktionen af apparater,
med hvilka en ledning kan nyttjas så fullständigt
som möjligt, måste uppfylla den fordran, att flera
tjänstgörandes telegraferingsarbete samtidigt eller i
rask följd kan tillföras ledningen. Denna uppgift är
löst på två olika sätt: dels med multiplextelegrafer,
dels med maskintelegrafer. Multiplextelegrafering
innebär, att telegrammen antingen kunna sändas
samtidigt på en och samma ledning, s. k. samtidig
multiplex, eller också kunna åt ledningen
afsatsvis under en bestämd kort tid tilldelas
olika apparatsystem (bestående af sändnings- och
mottagningsapparat). – Samtidig telegrafering af
två telegram i samma ledning, dubbeltelegrafering,
kan ske antingen i motsatt riktning (duplex),
d. v. s. telegrammen så att säga mötas på ledningen,
eller också i samma riktning (diplex), då telegrammen
"följas åt". Dessutom kunna bägge förfaringssätten
användas tillsammans (kvadruplex), då 4 telegram
samtidigt sändas på samma ledning, två från hvardera
stationen. Duplextelegrafering anordnades första
gången 1853 af österrikiske telegrafdirektören W.
Gintl. Redan 1854 framställdes nya lösningar af
problemet ungefär samtidigt af C. Frischen i Hannover,
Siemens Halske i Berlin och professor E.
Edlund i Stockholm. Intet af dessa system kom till
större användning. Först 1868 lyckades J. B. Stearns
i Boston att på grundval af sina föregångares arbeten
framkonstruera ett fullt praktiskt duplexsystem. Vid
duplextelegrafering måste alltid mottagningsapparaten
stå i ständig förbindelse med ledningen, eftersom en
station skall kunna sända ett telegram samtidigt, som
den tar emot ett annat. Den utgående strömmen får dock
icke ha något inflytande på egen apparat, utan endast
påverka andra stationens mottagningsapparat. Fig. 8
framställer en duplexförbindelse enligt den
differentiella metoden, där mottagningsapparatens
(reläets) elektromagnet är lindad med två likadana
lindningar. En från A utgående ström delar sig på
två grenar; ena grenen omfattar ena lindningen i
A:s relä, själfva ledningen och ena lindningen i
reläet å stationen B; andra grenen utgöres af andra
lindningen i reläet å A samt af reostatmotståndet
r. Om reostatens motstånd göres lika med ledningens
motstånd plus motståndet hos stationen B, kommer
strömmen att dela sig i två lika stora delar. Genom
de båda relähälfterna i A flyta alltså lika starka
strömmar. De båda lindningarna äro så kopplade,
att den ena strömmens magnetiska verkan upphäfver
den andras. Den från A utgående strömmen inverkar
alltså icke på denna stations relä, utan endast på
mottagningsapparaten i B. På samma sätt kommer vid
telegrafering från B skriften att framträda endast
på apparaten i A. Om A och B samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
