Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgör 2 hvarf per sek. När släden går öfver stiftet,
kommer den förstnämnda att för ett ögonblick höjas
något. Denna rörelse öfverföres till en häfstång,
som därvid sluter en kontakt och sålunda utsänder
en strömstöt på linjen. Detta teckenelement
karakteriseras emellertid af en bestämd bokstaf
endast så till vida, att den sändande stationen
utsänder det vid den tidpunkt, då samma bokstaf
på mottagarens typhjul befinnes aftrycksfärdig
midt öfver pappersremsan. En liten konstant
tidsskillnad kommer helt visst att bestå mellan de
båda apparaterna, enär det alltid åtgår en viss
tid mellan strömstötens inträffande och tecknets
aftryckande. Mottagningsapparatens elektriska del
består af ett polariseradt relä, som är så inrättadt,
att ankaret fasthålles i hviloläget af den permanenta
magneten; den ankommande strömimpulsen motverkar
den permanenta magnetismen så, att ankaret slår
upp. Ankaret slår då mot en "utlösningshäfstång",
som mekaniskt kopplar tillsammans drifverket med den
s. k. tryckaxeln, på hvilken sitter en anordning,
som pressar pappersremsan mot typhjulet, samtidigt
som pappersremsan frammatas. Tryckningen sker alltså,
under det att typhjulet roterar. Sedan en bokstaf
e. d. aftryckts, bortkopplas tryckanordningen,
elektromagnetankaret ligger åter tillslaget,
och apparaten är färdig att mottaga nästa
teckenelement. Hughes-typtryckarens arbetshastighet
är ungefär dubbelt så stor som morseapparatens. Med
Hughes-apparaten kan äfven arbetas duplex. En
fullständig Hughes-typtryckare med klaviatur, typhjul
och släde samt dess invecklade och sinnrika mekanism
framställes i fig. 17. I början af 1912 funnos i
hela världen öfver 5,200 Hughes-apparater i bruk. –
Stenotelegraf benämnes en af G. A. Cassagnes i Paris
1885 konstruerad elektromagnetisk trycktelegraf för
stenografiska tecken.
Kopieringstelegrafer ha till uppgift att öfverföra
handskrifter och teckningar på telegrafisk väg. Deras
praktiska betydelse har hittills varit mycket ringa,
hvarför det må vara nog med en anvisning på några
apparater: pantelegraf af Caselli, Zetzsche och
(äfven kallad faksimiletelegraf) af Cerebotani,
kopieringstelegraf af Robertson, telautograf af Gray
(se d. o., sp. 164), af Grzanna, Korn och Glatzel,
teleregulator af bröderna Widegren.
För att erhålla sluten krets för
telegraferingsströmmen skulle erfordras
två ledningar mellan afsändnings- och
mottagningsstationerna. Emellertid fann
Steinheil 1838, att jorden med stor fördel kunde användas
som återledning för strömmen, då densamma på grund
af den stora genomskärningsarea, som den erbjuder,
i regel har mindre motstånd än den dyrbaraste
ledning. Där detta ej af särskilda förhållanden
omöjliggöres, utföras därför telegrafledningarna
enkeltrådiga med jorden som återledning.
Telegrafledningarna utföras antingen med blanka
ledningar ofvan jord eller med isolerade underjords-
eller undervattensledningar, kablar. De blanka
ledningarna göras vanligen af galvaniserad järntråd
af 3–6 mm. diameter (i Sverige vanl. 4 mm., högst 5
mm.), uppburna af isolatorer af porslin på stolpar af
trä (se Stolplinje). Detta utföringssätt är det
ojämförligt billigaste och används därför i allmänhet
för öfver land gående
telegrafledningar. Vid passerande af bebodda
samhällen, där svårigheter uppstå att bereda plats
för blanka ledningar, samt vid öfvergång af större
vattendrag inkopplas däremot ledningarna i kablar,
och härvid användas numera företrädesvis sådana af
den konstruktion, som begagnas för telefonledningar
(se Telefon, sp. 709). På grund af kablarnas större
driftsäkerhet gjordes försök redan tidigt att i
större skala använda kablar i st. f. luftledningar,
trots den betydliga anläggningskostnaden. Redan 1839
gjordes försök i England med jordkabel för sträckan
Paddington–Drayton, ehuru med dåligt resultat. Ej
bättre utföllo försök i Tyskland efter Siemens’
metod med guttaperkaisolering. Först sedan problemet
fått sin lösning inom undervattenskabeltekniken,
kunde underjordskablar med framgång framställas och
användas, särskildt i England (Manchester–Liverpool,
1871) och i Tyskland, där sedan 1876 Berlin står
i jordkabelförbindelse med de flesta större
städer. – Försöken att framföra telegrafledningar
i undervattenskablar gå tillbaka till slutet
af 1700-talet, men någon framgång rönte dessa
först, när Wheatstone funnit ett
ur alla synpunkter lämpligt isoleringsmedel,
guttaperka (se Gummifabrikation), som har stort
isolationsmotstånd, ej angriper kopparn, är lätt
att forma och bearbeta vid måttlig temperatur,
men vid den i hafsvattnet förekommande temperaturen
har tillräcklig motståndsförmåga mot det oerhörda
vattentrycket på de stora djupen. Den första
guttaperkakabeln i Europa (Köln–Deutz) lades af
Siemens 1850. Till sina konstruktionsdelar voro
de första sjökablarna i stort sedt lika med dem,
som nu tillverkas (se fig. 23). Ledaren utgöres
af en eller vanligen flera trådar af bästa
koppar. Den isoleras med guttaperka vanligen i
flera lager, åtskilda med chatterton-compound (en
blandning af 3 dlr guttaperka, 1 d. trätjära och
1 d. harts). Därutanpå lindas kabeln med garfvadt
eller tjäradt jutegarn, hvarpå lägges armeringen,
bestående af ett antal spiralformigt pålindade
galvaniserade ståltrådar. Ofta äro äfven dessa
lindade med jute som rostskydd. Den del af kabeln, som
ligger på litet djup i närheten af landningsplatsen,
strandkabeln, förses med ytterligare ståltrådsarmering
för att göra den motståndskraftig mot de våldsamma
påfrestningarna af vågorna, af släpande fartygsankaren
m. m. Kablar på måttligt djup, som äro utsatta
för åverkan af hafsdjur, s. k. borrmusslor, förses
till skydd häremot med ett spiralformigt pålindadt
mässingsband. Innan undervattenskabeltekniken nådde
sin nuvarande ståndpunkt, hade den att genomsfå en
mycket dyrbar experimenttid, väl delvis beroende på,
att de stora företagen ej planlagts med erforderlig
omsorg och därför voro dömda att misslyckas med
millionförluster för företagarna. En af bröderna
Brett 1850 utlagd oarmerad kabel Dover–Calais blef
obrukbar efter några timmar och ersattes 1851 af en
armerad kabel. Ett engelsk-amerikanskt konsortium
med köpmannen Cyrus W. Field i spetsen lät tillverka en
4,000 km. lång kabel afsedd för telegrafförbindelse
mellan Gamla och Nya världen (mellan Irland och
Newfoundland). Utläggningen igångsattes i aug. 1857,
men misslyckades, hvarvid 610 km. af kabeln blef kvar
på hafsbottnen. Vid ett nytt försök 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
