- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
775-776

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telemarkras - Telemarkskanalen - Telemarksväng - Telematism - Telemeter - Telenget - Telenomus - Teleografiska metoden - Teleologi - Teleologisk pedagogik - Teleorman - Teleosauridae

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anses i medeltal vara 1,600 kg. mjölk med omkr. 3,4 proc. fett.
H. F.

Telemarkskanalen. Se Bandak.

Telemarksväng. Se Skidlöpning, sp. 988.

Telematism (af grek. thelema, vilja), filos. Se
Etelism.

Telemeter (af grek. tele, fjärran, och metron, mått),
benämning på åtskilliga slag af afståndsmätare,
särskildt sådana, som äro ämnade att ge större
noggrannhet vid afståndsmätningar för artilleriets
behof. Bland telemeterkonstruktörer må särskildt
nämnas svensken V. Unge. Se vidare Afståndsmätning.
G. af Wdt.

Telenget. Se Tatarer C.

Telenomus, zool. Se Proctotrupidæ.

Teleografiska metoden (af grek. telos, mål, och
grafein, skrifva), psyk., en inom psykografien
(se d. o.) använd metod, som fattar den beskrifna
personens speciella begåfning som hänvisning på en
bestämd lifsuppgift för honom.
S—e.

Teleologi [-ålå-; af grek. telos, mål, och logos,
lära), filos., den världsåsikt, som söker förklara
skeendet i världen ur ändamål. Ansatser till en
sådan uppfattning möta redan i Anaxagoras’ lära om
"förnuftet" såsom världsprincip, men en teleologisk
världsförklaring genomfördes första gången i Platons
idélära och framför allt af Aristoteles, som
fattade formen som en inre, organiskt gestaltande
kraft hos hvarje enskild varelse och i världsalltet
som ett helt. Denna kraft fattades därvid som en
särskild sorts orsak, en ändamålsorsak (lat. causa
finalis
), som lämnade en annan förklaring af
världsförloppet än de i tiden föregående orsakerna
(causæ efficientes). Ett liknande åskådningssätt
finns äfven hos många senare filosofer, särskildt hos
Fichte, Schelling, Hegel och Schopenhauer, samt hos
de naturforskare, som anse ändamålsorsaker behöfva
tillgripas, särskildt för att förklara det sätt,
hvarpå hos de organiska varelserna de olika delarnas
byggnad och verksamhet äro inriktade på det helas
bestånd och utveckling (se Vitalism). Alltsedan
den moderna naturvetenskapens grundläggning genom
Coppernicus, Kepler, Galilei m. fl. har emellertid
ett motsatt åskådningssätt brutit igenom, enligt
hvilket ingen annan världsförklaring är vetenskaplig
än den mekaniska (se Mekanism 3), som bortser från
allt, hvad ändamålsorsaker heter. Inom filosofien
tillämpades ett sådant åskådningssätt af Bacon
och Hobbes, och det fann starkt stöd i Cartesius’
inskränkning af själsbegreppet till medvetandet
och i samband därmed framställda fordran på en
mekanisk förklaring af de kroppsliga organismerna. En
sådan fordran på fysiologien och biologien har ock
framställts af en så idealistisk tänkare som Lotze,
och i stort sedt söker den nutida naturforskningen
förklara de lefvande varelserna och de organiska
lifsföreteelserna utan alla ändamålsorsaker. Inom
filosofien sökte Leibniz försona det
teleologiska och det mekaniska uppfattningssättet
med hvarandra, i det han gjorde gällande, att allt
kan betraktas från båda synpunkterna, hvilka sålunda
icke utesluta, utan komplettera hvarandra. Sedan ett
likartadt åskådningssätt förfäktats äfven af Kant,
omfattas det af flertalet nutida filosofer och har
särskildt genomförts af Sigwart och Wundt. —
Ändamålsbegreppet har sitt ursprung i människans erfarenhet
af sitt eget viljelif. Vi uppfatta på förhand
i föreställningen våra handlingars möjliga
resultat. Då vi skänka det egendomliga gillande,
som kallas vilja, åt en viss sådan föreställning,
blir den något afsiktligt eftersträfvadt, som drifver
till sitt eget förverkligande. På sådant sätt blir
ändamålet till orsak. Att på detta område förneka
verkliga ändamålsorsaker skulle ej blott innebära
en psykologisk orimlighet, utan ock beröfva oss
hvarje möjlighet att om lifvet och dess företeelser
fälla värdeomdömen, ty endast i förhållande till
ett ändamål kan skiljas mellan bättre och sämre,
högre och lägre. Hvarje skiljande mellan sant och
falskt, hvarje etiskt eller estetiskt bedömande
innebär därför tillämpning af teleologiska
synpunkter. Vid förklaringen af den objektiva
verkligheten äro orsaks- och ändamålskategorierna
lika berättigade. Det är vetenskapens uppgift att,
så långt den kan, förklara verkligheten ur orsaker;
för dessas finnande är i de enskilda fallen ofta
ändamålsbegreppet en heuristisk princip, utan hvilken
äfven förklaringen af den oorganiska naturen stundom
skulle bli omöjlig, men särskildt gäller detta på
det organiska området. Fysiologen skall visserligen
söka förklara organen och deras funktioner ur samma
naturkrafter, som fysiken och kemien upptäckt inom
den oorganiska naturen, men han kan vid behandlingen
af ögat ej bortse från, att detta är till för att
se med. Och till dess att man lyckats genomföra den
fysikaliska eller kemiska förklaringen, tjänstgör
teleologien som en provisorisk förklaring. Dennas
användning behöfver ej innebära, att man förnekar, att
äfven de ifrågavarande företeelserna bero på i tiden
dem föregående orsaker, ehuru man ännu icke lyckats
finna dem. Och om man på det organiska lifvets område
ser sig föranledd att antaga teleologiskt verkande
krafter, så behöfver detta ej innebära något antagande
af ett orsakslöst skeende. De organiska krafterna
kunna fattas som anlag, hvilka ha sin bestämda plats
i naturens orsakskedja som orsaker till det, som ur
dem förklaras, men själfva verkningar af föregående
orsaker. — Se Chr. Sigwart, "Kleine schriften", II
(1881), och W. Wundt, "Logik", I (2:a uppl. 1893). —
Om det teleologiska beviset för Guds existens se Gud.
S—e.

Teleologisk pedagogik [-ålå̄g-]. Se Pedagogik.

Teleorman, rumänskt län (județ) i Valakiet, gränsar i
s. till Donau och genomflytes i sydöstlig riktning af
Donaus biflod Vede och dess tillflöde Teleorman. 4,577
kvkm. 297,470 inv. (1912). Större delen af länet
tillhör den egentliga slätten, men en nordlig del,
belägen nedanför Transsylvanska alpernas sydsida, är
ett småkulligt land. Hufvudnäringar äro boskapsskötsel
(med fårafvel) samt jordbruk (spannmål),
tobaks- och vinodling. Hufvudstad Turnu-Măgurele
(omkr. 8,700 inv.), vid Donau. Folkrikare är
Alexandria (omkr. 13,600 inv.), vid Vede.
H. W—k.

Teleosauridæ, zool., kallas inom ordningen
krokodildjuren (se d. o.) och kräldjurens klass en
grupp, som lefvat under juraperioden i Europa och
hvilken, ehuru den, hvad kraniets form beträffar,
nära ansluter sig till nutidens gavialer,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:46 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free