Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tellström, Karl Ludvig - Tellur - Tellurguldsilfver - Tellurisk - Tellurium - Tellurkoppar - Tellursyra - Tellurvismut - Tellurväte - Tellus - Tellusborg - Tel maitre, tel valet - Telmatias - Telofas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lappmarker sträckte sig långt bortom hans död. Han utgaf
äfven flera uppbyggelseskrifter.
K. B. W.
Tellur (af lat. Tellus, jorden), kem., metalliskt,
af v. Reichenstein 1782 upptäckt samt af Klaproth
och Berzelius närmare undersökt, sällsynt
grundämne. Tellur förekommer hufvudsakligen
i Siebenbürgen, Ungern, Altai, Colorado och
Kalifornien, dels i gediget tillstånd, dels i
förening med vismut, koppar, guld och silfver. Till de
viktigaste tellurmineralen höra sylvanit (se d. o.),
som utgöres af silfverguldtellurid, tetradymit
(se d. o.) l. tellurvismut samt tellurkoppar (se
d. o.). Metallen är hvit, grofkristallinisk och
spröd samt liknar antimon. Dess eg. v. är 6,25, dess
smältpunkt 450° och kokpunkt 1.390°. Atomvikten,
som tecknas Te, är 127,5. Genom sina kemiska
egenskaper ansluter sig tellur till selen (jfr
Amfider) och ingår i föreningar som två-, fyra- och
sexvärdigt element. Två-värdig tellur ger med väte det
gasformiga, mycket giftiga tellurvätet, H2 Te. Som
fyra-värdigt element ger tellur vid förbränning
i luften dioxiden Te O2, ett hvitt pulver, som vid
upphettning smälter och förflyktigas. Motsvarande
hydrat, H2 Te O3 tellursyrlighet, bildas vid
inverkan af salpetersyra på metallen och är
nästan olösligt i vatten. Tellurens högsta oxid,
tellursyreanhydriden, Te O3, är en orangeröd,
olöslig massa, som vid glödgning sönderdelas i
syre och tellurdioxid. Motsvarande hydrat,
H2 Te O4 + 2H2O, kallas tellursyra och är en i vatten
löslig, svag, tvåbasisk syra. I fråga om verkan på
lefvande organismer närmar sig tellur arsenik. Nästan
alla tellurföreningar ge i kroppen anledning till
bildning af flyktig metyltellurid, Te(CH3)2,
som ger utandningsluften och tarmuttömningarna en
vidrig löklukt. Då intaget tellur aflagras i kroppen
såsom svarta korn uti cellkärnorna, särskildt i
lefver och njurbark, och sedan utsöndras småningom,
kan den obehagliga lukten hålla i uti månader,
ja i ett halft år. Då tellur ibland förekommit i
vismutpre-parat, har denna lukt förr betecknats
såsom "vismut-andedräkt". Tellursalter, såsom
tellursyradt kalium eller natrium, ha äfven visat
sig kunna upphäfva svettning genom att förlama
svettnervernas ändapparater. Deras användning som
medel mot sjuklig svettning. t. ex. vid lungsot,
hindras dock af den nämnda svåra lukten. Invärtes
i stora doser etsa och inflammera dessa salter mag-
och tarmslemhinnan, förorsaka kräkningar och störa
matsmältningen; insprutade under huden, vålla de
upphetsning, darrning, förlamning och död genom
kväfning. Äfven njurarna angripas.
P. T. C. (K. A. V—g.) C. G. S.
Tellurguldsilfver, miner. Se Petzit.
Tellurisk (af lat. Tellus, jorden), som tillhör
eller har sitt ursprung i jorden. Jfr Terrester.
— Telluriska linjer i solspektrum. Se
Janssen, P. J. C., Solen, sp. 316. och Spektrum,
sp. 642. — Tellurisk fysik, detsamma som geofysik
(se d. o.). — Telluriskt järn (Terrestriskt järn)
benämnes, i motsats till meteorjärn, gediget
järn, som ursprungligen tillhört eller bildats
på vår planet. Det viktigaste, mest bekanta
telluriska järnet utgöres af de stora järnmassor,
som A. E. Nordenskiöld 1870 hemförde från Ovifak på
Grönland; urspr. ansågos dessa ha meteoriskt ursprung,
hvarför bl. a. en viss nickelhalt syntes tala. Hela
förekomstsättet vid Ovifak, i hvars basaltlager järnet
förekommer insprängdt, talar emellertid bestämdt
för dess telluriska ursprung (Steenstrup, Neumayr
m. fl.); en metallmikroskopisk undersökning har
till fullo bekräftat denna slutsats, i det
Ovifakjärnets mikrostruktur delvis öfverensstämmer med
det tekniska kolstålets, däremot icke med något
meteorjärns (C. Benedicks). Likartadt gediget järn,
förekommande i mörka, i basalt inneslutna bollar har,
om ock i små mängder, under senare tid insamlats nära
Kassel i Hessen. Telluriskt järn uppges vara funnet
på flera andra platser, t. ex. i Thüringen (tills.
med svafvelkis i kalksten) och i Liberia (Afrika;
uppges rikligt förekommande, men är ej närmare
undersökt). I Sverige är gediget järn anträffadt
vid Katrineholm i Småland, i en trästubbe, hvari
det anses ha uppkommit genom organiska ämnens
reducerande inverkan på sjömalm (J. F. Bahr).
B—d. C. B—s.
Tellurium, astron., kallas en vid undervisning använd
apparat, framställande jorden (lat. Tellus) med månen
samt deras rörelser inbördes och i förhållande till
solen,, som representeras af ett ljus i apparatens
midt. Genom denna anordning åskådliggöras äfven
belysningsförhållandena, växlingen af dag och
natt, månens faser och årstidernas växlingar. Jfr
Lunarium och Planetarium.
(B—d.)
Tellurkoppar, Cu4 Te3, Rickardit (efter T. A. Rickard,
f. 1864, utg. af "Engineering and mining journal"
i New York), miner., ett sällsynt tellurmineral,
som tillsammans med en ovanligt stor mängd metallisk
tellur (se d. o.) o. a. tellurmineral anträffats i
en grufva vid Vulcan i Colorado. Mineralet, som är
praktfullt purpurfärgadt, har hårdhetsgraden 3,5 och
eg. v. 7,54. Det löses i varm koncentrerad svafvelsyra
till en, i följd af tellurhalten, karminröd vätska.
K. A. V—g.
Tellursyra, Tellursyreanhydrid, Tellursyrlighet,
kem. Se Tellur.
Tellurvismut, miner. Se Tetradymit.
Tellurväte, kem. Se Tellur.
Tellus. 1. Astron., det latinska namnet på planeten
Jorden (se d. o. 1). — 2. Myt., fornromersk
gudinna, som urspr. betecknade såningsfältet,
sedan jorden i motsats till himmelen eller jorden
såsom alstrande och närande (jfr Dea Dia, Gaia
och Maia) efter grekiska föreställningens
inträngande i romerska religionen. Hon kallas äfven
Terra Mater. Ofta tillbads hon tills. med Ceres (se
d. o.), växtlighetens gudinna, och hade äfven med
henne vissa fester gemensamma. Som jordens gudinna
anropades T. jämte manerna. Vid en naturkatastrof
år 268 f. Kr. lofvades åt T. ett tempel.
2. (J. C.)
Tellusborq, förstadssamhälle i Brännkyrka församling
af Stockholms stad, strax s. v. om Liljeholmens
station vid Västra stambanan.
Tel maître, tel valet [tä’ll mǟtr tä’ll valǟ], fr.,
sådan herre, sådan dräng.
Telmatias, zool. Se Beckasin.
Telmessos l. Telmissos (grek. Τελμησσός
l. Τελμισσός), två antika städer. 1. En bland de
sex i Karien af leleger bebodda städer, som konung
Mausolos i Halikarnassos (nu Budrum) förenade. Senare
tillhörde staden det attiska sjöförbundet. Ruiner ha
af engelsmännen Paton och Myers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
