Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teoderik - Teodicé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraftfullt upprätthöll han lag och rätt, att Italien under
denne "barbariske" härskare åtnjöt en rättssäkerhet,
som bildar en slående kontrast mot förtrycket och
rättslösheten under kejsardömets sista tider. Tack
vare denna på en gång kraftiga och milda styrelse
hämtade sig det olyckliga landet efter sina lidanden,
och den antika kulturen syntes där ännu en gång
vilja lefva upp. Dess härliga minnesmärken i Rom
skyddades och restaurerades af T., och Ravenna, som
jämte Verona var hans vanliga residens, smyckade han
med nya praktbyggnader (jfr Ravenna, fig. 7). Sin
egentliga maktställning grundade dock T. ej på sitt
välde öfver den förvekligade romerska befolkningen,
utan på sin egenskap af gotisk konung. Goterna
ensamma voro krigstjänstskyldiga, under det romarna
skulle egna sig åt de fredliga yrkena. T. ville ej
ens, att hans landsmän skulle besöka skolorna, af
fruktan att de skulle förvekligas genom den romerska
kulturen. Goterna bildade sålunda en krigarkast samt
erhöllo till lön ej blott den dem tilldelade jorden,
utan också riklig sold. De intogo därigenom samma
ställning som de germanska skaror, hvilka under
Västromerska rikets sista tider ofta utgjort dess
försvar, men i olikhet med dessa voro de på samma
gång den gemensamme härskarens eget folk. Romarnas
och goternas olika ställning hindrade emellertid
deras sammansmältning. Goterna kommo aldrig att
känna sig rätt hemma i Italien, och de föraktade
romarna som veklingar, under det att dessa åter hatade
goterna som barbariska inkräktare. Dessutom vidgades
klyftan genom religionen, ty T. och goterna voro
arianer, och att T. beviljade romarna fullständig
religionsfrihet, förmådde ej i längden blidka den
ortodoxa ofördragsamheten. Då en strängt ortodox
kejsare, Justinus I, 518 uppstigit på tronen i
Konstantinopel, började därför åtskilliga romerska
senatorer inlåta sig i förrädiska stämplingar med
honom. Å andra sidan retades T. öfver den förföljelse,
som Justinus lät öfvergå arianerna i Östromerska
riket. Då den romerske biskopen Johannes åt dessa
ej kunde utverka religionsfrihet, kastades han af
T. i fängelse, och då den berömde filosofen senatorn
Boëthius (se d. o., sp. 885), som T. öfverhopat med
ynnestbevis, öppet tog parti för en om förräderi
öfverbevisad senator, Albinus, lät T. döma honom
till döden och sedermera afrätta både honom och
hans svärfader Symmachus, händelser, som i hög grad
fördystradé T:s lefnadsafton.
Sambandet mellan de utvandrade goterna och deras i
Östersjöländerna kvarblifna stamfränder (se Goter)
hade aldrig helt upphört, och till T:s hof kommo
sändebud från dessa. Också spred sig öfver hela den
germanska världen hans hjälte- och härskarrykte
och gaf upphof till sagorna om Didrik
(=Teoderik) af Bern (=Verona; se Didrikssagan
och Rökstenen). På de öfriga nya germanska rikena
utöfvade han ett direkt inflytande genom beskickningar
och giftermålsförbindelser med deras konungahus,
ja gjorde anspråk på ett slags öfverhöghet öfver
dem, sålunda förebildande Karl den stores germanska
kejsardöme. Men den ideellt anlagda gotiska stammen
"hade ej lycka med sig i historien". Det var de mera
realistiskt anlagde frankerna, som först skulle
verkligt genomföra, hvad som föresväfvat T. liksom
förut västgotafurstarna Alarik och Atauli, och
genom frankerna rubbades redan under T:s lifstid
i väsentlig mån hans på ett slags jämviktssystem
grundade hegemoni. Under Klodvigs befäl besegrade
nämligen frankerna alemannerna, och endast en del af
dessa (i nuv. tyska Schweiz och det forna Rätien; se d.
o.) räddade sig undan det frankiska väldet genom att
underkasta sig T. Ännu betänkligare var, att Klodvig
oaktadt T:s föreställningar 507 angrep västgoterna,
hvilkas konung Alarik II, T:s måg, stupade i
striden. Då sände T. mot frankerna en här och
hindrade dem därigenom att bemäktiga sig västgoternas
besittningar i sydligaste Gallien. En del af dessa,
Provence, införlifvade T. med sitt eget rike. De
öfriga västgotabesittningarna åter förvaltade han för
Alariks omyndige son, sin dotterson Amalarik. Trots
denna maktutvidgning var dock T:s politiska system vid
hans död väsentligen undergräfdt, i det yttre genom
de frankiska eröfringarna och i det inre genom den
oförsonliga motsatsen mellan romare och goter. Han
begrofs i Ravenna i en storartad mausolé (nu kyrkan
S. Maria della Rotonda), som han själf låtit bygga sig
(se Ravenna, fig. 6). Han efterträddes af sin dotter
Amalasuntas (se denna) son Atalarik (se denne).
S. B.
Teodicé (af grek. theos, gud, och dike, rättvisa),
filos. och teol., vetenskapen om det ondas förhållande
till Gud, har till uppgift att visa, hurusom det i
världen faktiskt gifna onda kan vara förenligt med,
att en allgod och allsmäktig Gud är denna världs
upphof och styresman. Vid försöken att lösa denna
uppgift har man gått till väga på hufvudsakligen
tre sätt. Enligt det ena är det onda i sin karaktär
af ondt egentligen endast skenbart och beror på den
inskränkta synpunkt, från hvilken vi se världen och
delvis måste se den. Det, som förefaller oss som ondt,
är i sin sanning eller ur evighetens synpunkt sedt
icke detta, utan fasthellre ett medel för det godas
förverkligande, ett nödvändigt moment i det helas
fulla harmoni (likasom en tillfällig dissonans ofta
kan befordra melodiens skönhet). Så sökte Leibniz i
sitt berömda arbete "Essais de théodicée" (närmast
riktadt emot Bayles bekanta läror om omöjligheten att
inför förståndet rättfärdiga kristendomens läror om
det ondas verklighet och Guds tillvaro som allsmäktig
och allgod) uppvisa det ondas betydelse för det hela
som en dunkel bakgrund, mot hvilken det goda måste
brytas för att framstå i klarare ljus. Med betydande
modifikationer sinsemellan ha de naturalistiske
och panteistiske tänkarna i allmänhet slagit in
på denna väg. — En andra väg är den dualistiska,
hvilken visserligen erkänner det ondas verklighet,
men däremot så fullständigt förnekar dess gudomliga
ursprung, att den söker dess ursprung i ett ondt
väsen, lika ursprungligt som den goda principen
(primär dualism) eller åtminstone härledt från
ett eller flera visserligen af Gud till det goda
skapade, men dock sedermera från honom affallna
väsen, som efter sitt fall äro rent af fullständigt
och oförbätterligt onda och hvilkas ondska just
genom denna sin intensiva karaktär skulle förklara
det i människans värld förefintliga onda (sekundär
dualism). Hit hör bl. a. parsismens lära om Ahriman
och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
