Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teofilantroper - Teofilos - Teofilus - Teofor - Teofyllin - Teogoni - Teokalli - Teokrati - Teolatri - Teolog - Teologen - Teologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styrelse, direktorn Larevellière Lépeaux. Den första
offentliga sammankomsten egde rum 15 jan. 1797. Gud,
dygd och odödlighet var det heliga tretal, hvartill
den nya församlingen bekände sig. Gud betecknades
bl. a. som "den upphöjde geometer, som förestår det
stora universums stora verkstad". Gudstjänstordningen
innefattade tal, sång samt åtskilliga symboliska
handlingar. Man ville ej vara en "sekt", utan ge en
kult och en moralundervisning för alla. Direktorium
upplät 10 kyrkor i Paris åt den nya kulten,
som snart fann efterföljd äfven i de mindre
provinsstäderna. Någon folkkyrka kunde emellertid
denna konstladt skapade deistiska kyrka trots statens
beskydd icke bli. Redan 1802 blefvo de offentliga
samlingslokalerna föreningen fråntagna genom ett edikt
af dåv. förste konsuln Bonaparte, hvarefter sällskapet
efter hand fullständigt upplöstes. Se A. Mathiez,
"La théophilanthrophie et le culte décadaire" (1904)
och "La révolution et l’église" (1910), A. D. Giobbio,
"La chiesa e lo stato in Francia 1789—99" (1905), och
P. Pisani, "L’église de Paris et la révolution III"
(1910).
Hj. H—t.
Teofilos (grek. Theofilos). 1. Östromersk
kejsare 829—842, son till den frygiska dynastiens
grundläggare, kejsar Mikael II. Han var ifrig
bildstormare och upptogs under en stor del af
sin regering utaf krig mot kalifen El-mútasim af
Bagdad. T. lyckades 837 eröfra städerna Samosata
och Zapetra, men förlorade 838 det segt försvarade
Amorion, den frygiska dynastiens vagga, sedan han
personligen besegrats i slaget vid Dasymon. Dessa
olyckor bröto hans krafter, och han afled efter
en tids aftynande 842. T. har som regent blifvit
olika bedömd; numera enas man om att erkänna
hans framgångsrika sträfvanden att hämma de lokala
förvaltningsämbetsmännens godtycke och utpressningar
samt att skipa opartisk rättvisa. Statsfinanserna voro
trots krigen och T:s stora byggnadsföretag under hans
tid i godt skick, och han beskrifves som personligen
högt bildad och konstälskande. Jfr H. Gelzer, "Abriss
der byzantinischen kaisergeschichte" i Krumbachers
"Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a
uppl. 1897). — 2. Biskopar. Se Theofilos.
1. V. S—g.
Teofilus (grek. Theofilos, lat. Theophilus,
"som älskar Gud", "Gudsvän"). 1. En förnäm kristen
romare, till hvilken aposteln Lukas dedicerat dels
sitt evangelium (på det "att du måtte lära väl
känna vissheten af de läror, i hvilka du har blifvit
undervisad"; Luk. 1: 4), dels sin missionshistoria
(Apg. 1: 1). — 2. Munk. Se Guldsmedskonsten, sp. 605.
Teofor [teåfå̄r; grek. theoforos] säges om namn,
i hvilka ett gudanamn förekommer, t. ex. Israel,
"Gud strider", Josafat, "Jahve dömer".
E. S—e.
Teofyllin, kem. farm. Se Teobromin.
Teogoni (grek. theogonia, af theos, gud, och
stammen i gignesthai, födas, uppkomma) kallade
forntidens greker en från genealogisk synpunkt
uppställd förklaring af gudarnas och därmed hela
världens upphof. Redan Orfeus och Musaios skola enligt
sagorna ha författat teogonier. I behåll finnes blott
en lärodikt af detta slag, hvilken tillskrifves
Hesiodos (se d. o.).
A. M. A.*
Teokalli (sp. teocali), namn på vissa i Mexico
förekommande och från aztekväldet härstammande
helgedomar. Se Byggnadskonsten, sp. 712 och pl. IV
till denna art., samt Fornlämningar, sp. 872—873.
Teokrati (af grek. theos, gud, och kratein, härska),
"gudsvälde", den benämning, med hvilken den judiske
historieskrifvaren Josefos skiljer den i mosaiska
lagstiftningen föreskrifna egendomliga statsformen
från de vanliga statsformerna (monarki, aristokrati,
demokrati). Efter Josefos har det blifvit brukligt
att tala om "den judiska teokratien", hvilken
onekligen är ensam i sitt slag. Ty den skiljer sig
väsentligt från de former af hierarki (se d. o.),
som historien företer. Den judiske öfverstepresten
såväl som de öfrige prästerna stodo nämligen,
i likhet med hvarje israelit, under den gudomliga
lagen, hvilken var Guds egentlige ställföreträdare
på jorden.
J. P.
Teolatri (al grek. theos, gud, och latreia, tjänst),
gudstjänst.
Teolog [-lå̄g], idkare af teologi (se d. o.).
Teologen (grek. Theologos), hedersnamn på
evangelisten Johannes och kyrkofadern Gregorius af
Nazians. Se Teologi.
Teologi (lat. theologia, grek. theologia, af
theos, gud, och logos, ord, lära), det alltsedan
medeltidsskolastikens dagar vanliga namnet på den
systematiska framställningen af den kristna läran,
eller m. a. o. på den kristna religionsvetenskapen,
hvarvid ordet tages i betydelsen af "läran om Gud
och gudomliga ting". I samma betydelse brukas det
numera om den systematiska framställningen af hvilken
religionslära som helst (t. ex. judisk, muhammedansk,
buddistisk teologi). De gamle grekerna kallade dem af
sina skalder och filosofer, som skrifvit om gudarnas
upphof, historia och egenskaper, theologoi. Därigenom
blef sedermera hos dem theologia likbetydande med
mythopoii’a, d. v. s. fabeldiktning om gudarna, och
begagnades som motsats till filosofia, d. v. s. den
riktiga uppfattningen af det absoluta l. Gud (så redan
hos Platon). Längre fram användes ordet theologia i
olika betydelser. Den romerske historieskrifvaren
Varro talar om tre slags teologi: 1) theologia
mythica, skaldernas teologi, som hade sin grund
endast i den diktande fantasien. 2) theologia physica
(th. naturalis), filosofernas teologi, som gaf en på
förnuftig spekulation grundad, riktig uppfattning
af det gudomliga, och 3) theologia politica
(th. civilis), statens för samhällets trygghet och
bestånd officiellt legaliserade uppfattning af det
gudomliga. I den äldre kristna kyrkan menades med
theologia "läran om Kristi gudom", nämligen läran
om, att "ordet" (logos) var Gud (theos) i enlighet
med begynnelseorden i Johannes’ evangelium, hvarför
också evangelisten Johannes kallades theologos,
"teologen", ett hedersnamn, som tilldelades äfven
kyrkofadern Gregorius af Nazians på grund af hans
försvar för Kristi gudom mot arianerna. I denna
betydelse nyttjades ordet theologia till skillnad
från oikonomia, hvarmed förstods läran om Kristi
försoningsverk. Småningom utvidgades begreppet teologi
till "läran om treenigheten", i hvilken betydelse
de äldre skolastikerna använde ordet. Men efter
1100-talet började det allmänt få sin nuv. betydelse.
Den kristna teologiens föremål är den
s. k. "uppenbarade religionens" väsen och innehåll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
