Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 919-920 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termogalvanometer - Termogen - Termograf - Termohypsometer - Termointegrator - Termokauter - Termokemi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

således äfven för elektriska svängningar.
Känsligheten uppgår vid 1 m. afstånd från
skalan till ungefär 10^—7 ampère
per skaldel. Jfr Galvanometer
(Deprez-d’Arsonval, sp. 674) och Radiomikrometer.
T. E. A.

Termogalvanometer. (N S magneter.)

Termogen (af grek. thermo-, värme-, och gennan,
alstra), bot., säges om en bakterie eller svamp,
som genom sin lifsverksamhet åstadkommer en
betydlig uppvärmning af det substrat, i hvilket
den växer. Sådana organismer äro t. ex. Bacillus
coli f. foenicola, som i fuktigt hö åstadkommer
en stegring af temperaturen till omkr. 40°,
hvarefter en ännu högre värmegrad förorsakas
af Bacillus calfactor. Bland hithörande svampar
märkas Actinomyces-liknande former. De termogena
(och termofila) organismerna äro orsaken till
kreatursgödselns brinning och själfupphettningen af
hö, fuktig halm och andra växtämnen. Bakterier och
svampar, som trifvas först vid en högre temperatur,
t. ex. Actinomyces thermophilus vid minst 30°, kallas
termofila.
G. L—m.

Termograf (af grek. thermo-, värme-, och grafein,
skrifva), meteor. Se Lufttemperatur, sp. 1317, samt
Termometer, sp. 927 o. fig. 2.

Termohypsometer, fys., detsamma som hypsotermometer
(se d. o.).

Termointegrator, meteor. Se Kronotermometer.

Termokauter (af grek. thermo-, värme-, och kauter,
brännjärn; jfr Kauterisation), ett af
franske ingenjören Paquelin uppfunnet kirurgiskt
instrument, hvars viktigaste del utgöres af en ihålig
platinapjäs af syl-, knif- eller klotform. Denna
bringas genom upphettning i en sprit- eller gaslåga
att glöda. Väl kommen till glödning, kan apparaten
hållas vid denna temperatur obegränsadt
lång tid därigenom, att bensinångor,
blandade med luft, inblåsas i dess inre och där
förbrinna. Termokautern är ett rätt mycket användt,
stundom alldeles oumbärligt instrument. Den är en
glödande knif, med hvilken svulster kunna aflägsnas
och kaviteter öppnas, utan att en enda blodsdroppe
behöfver spillas. En synnerligen viktig användning har
instrumentet för stillande af blödningar (i synnerhet
för bensubstans eller mycket luckra väfnader), öfver
hvilka man på annat sätt ej kan bli herre. — Vid
glödritning på trä och läder används en termokauter
med platinaspets.
J. E. J—n.*

Termokemi (af grek. thermo-, värme-), den del
af kemien, som har till uppgift att behandla
värmefenomenen vid kemiska reaktioner, äfvensom
sammanhanget mellan de termiska företeelserna
och den kemiska affiniteten. Man hade tidigt
uppmärksammat den stora roll värmet spelar vid
kemiska förlopp, och redan 1780 sökte Lavoisier
bestämma värmemängden, som utvecklas vid kemiska
reaktioner. Dessa försök äro dock endast af
historiskt intresse, enär vetenskapen vid den
tidpunkten icke kände några noggranna metoder att
uppmäta värmemängder. Tillförlitligare bestämningar
utfördes 1848—53 af Favre och Silbermann, men de
flesta undersökningarna på detta område datera sig
från 1869 och äro utförda hufvudsakligen af dansken
Julius Thomsen och fransmannen Berthelot, hvilka med
rätta kunna anses som termokemiens grundläggare. —
Hvarje kemisk förändring (reaktion) åtföljes af
värmeutveckling eller värmeabsorption. Då genom
kemiska förändringar nya ämnen med nya egenskaper
uppstå, tillskrifvas helt naturligt förändringarna i
egenskaper det värme, eller, enär värme är en form af
energi, den energimängd, som bortgått eller upptagits
under den kemiska reaktionen. På samma sätt som
vattenånga genom energiförlust öfvergår till vatten
och vatten likaledes genom energiförlust till is,
bildas vatten af syrgas och vätgas genom energiförlust
och öfvergår igen till vätgas och syrgas genom att
upptaga energi. Syrgas och vätgas innehålla således
mer energi än det genom deras förening uppkomna
vattnet, och denna energimängd består efter all
sannolikhet i ett visst, f. ö. ännu alldeles obekant,
slag af rörelse, som syre- och väteatomerna ega inom
syrgas- och vätgasmolekylerna, men som förändras i det
ögonblick syre- och väteatomerna sluta sig tillsammans
till vattenmolekyler, hvarvid öfverskott af energi
frigöres i form af värme. Hos hvarje energirik kropp
eller system af kroppar ligger en sträfvan att till
energifattigare afbörda sitt energiöfverskott,
och de öfvergå därför under gynnsamma omständigheter
eller under inflytande af en mer eller mindre kraftig
impuls, under energiförlust till nya, energifattigare
kombinationer. Häri har man att ytterst söka orsaken
till de kemiska reaktionerna.

De flesta kemiska föreningar äro därför fattigare på
energi än sina beståndsdelar och benämnas, emedan de
bildats under värmeutveckling, d. v. s. energiförlust,
exotermiska föreningar (af grek. exo, utanför). Men
därjämte finnas äfven föreningar, som äro rikare
på energi än sina beståndsdelar, s. k. endotermiska
föreningar (af grek. endon, invärtes). Dessa ha

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>