Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tertiärsystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedan), ha först på senare tider blifvit
upptäckta. Bland de limniska märkas särskildt
brunkolsbildningar i flera olika nivåer och på
flera ställen, såsom vid Rhen, i Mark-Brandenburg,
Sachsen, Böhmen, Samland o. s. v. En af de mest
utbredda marina bildningarna är den medel-oligocena
"septarienthon" med Leda Deshayesiana och dess
ekvivalenta sandbildning, stettin-sand; äfven
förtjäna de öfver-oligocena s. k. sternberger kuchen
omnämnas. I Samland förekommer bärnsten på primärt
lagerställe i en grönsandsbildning, som vanligen
anses som äldre oligocen och öfverlagras af Samlands
brunkolsbildningar. Genom Holstein och Slesvig sträcka
sig tertiära lager af olika ålder såväl marina som
brunkolsbildningar, upp genom Jylland, och förekomma
tertiärbildningar äfven på de danska öarna. Danmarks
tertiär är fattigt på fossil, och därför har dess
indelning vållat tämligen stora svårigheter. På
Själland och Fyn har man märgelbergarter, delvis
glaukonitförande, tillhörande den äldsta afdelningen
af tertiärsystemet, paleocen; hufvudförekomster äro
trakten af Köpenhamn (Vestre gasværk) och Lellinge
nära Kjöge för glaukonitisk märgel och Kjerteminde
på Fyn för grå märgel. Till eocen hör det
s. k. moleret (se Moler), eg. ingen lerart, utan
en synnerligen lätt och lucker diatomacéjord,
som innehåller inlagringar, dels kalkhaltiga,
cementsten, som fordom användes till bränning, dels
vulkanisk aska. Denna bildning är bäst utbildad i
trakterna kring Limfjorden, särskildt på ön Mors,
där i strandklintarna profiler af lagren äro
lätt tillgängliga, och ofta framträda de svarta
lagren af vulkanisk aska synnerligen skarpt mot
den ljusa diatomacéjorden. Den vulkaniska askan
har som askregn fallit ned i det haf, där
diatomacéjorden aflagrades, och i profilerna har man kunnat
räkna minst 179 väl karakteriserade lager af aska,
de flesta af ringa mäktighet upp till 3 cm.,
det mäktigaste 18 cm. Man har här en enastående
redogörelse för en vulkans eller ett vulkanområdes
verksamhet. Sannolikt härstammar denna aska från de i
Skåne under denna period verksamma vulkanerna, från
hvilka de i mellersta Skåne flerstädes förekommande
basalterna ha utbrutit. I nordvästra Tyskland finnes
på flera ställen vulkanisk aska i eocenbildningar
liknande de danska. En annan till Danmarks eocen
hörande jordart är den plastiska leran, en mycket fet,
oftast röd eller gul lerart, hvilken liksom "moleret"
är ungefär samtidigt med Londonleran. Till oligocen
hör en lerart, rik på marina fossil af mollusker
och samtidig med Nord-Tysklands "septarienthon",
och till miocen glimmersand och glimmerlera,
hvilken senare äfvenledes innehåller en rik marin
molluskfauna. I sammanhang med dessa miocenbildningar
förekomma i Jylland brunkolslager, som visserligen
icke äro af vidare god kvalitet, men likväl under
krigsåren tagits i användning. — I Sverige är af
tertiärsystemet endast en obetydlighet känd som fast
anstående. I det till cementfabriken vid Klagshamn
hörande kalkbrottet ligger på ett ställe kvar ett
obetydligt, endast omkr. 0,5 m. mäktigt lager af en
mörk glaukonitisk lerart, ofantligt lik den paleocena
leran vid Köpenhamns Vestre gasværk och innehållande
fossil, som visa
dess samtidighet med denna. Lagringsförhållandena äro
också likartade, på bägge ställen hvilar paleocen
diskordant på den till yngre kritan, danien,
hörande Saltholmskalken. Afbrottet mellan dessa
två bildningar kan svårligen representera något
längre tidsrum, då enstaka djurformer öfverlefvat
detsamma och kvarlefva från yngsta danien till
paleocen. I södra Skåne, särskildt vid Ystad, har
man funnit talrika fossilförande tertiära block,
hvilkas fossil hänvisa på en paleocen ålder och
samband med det paleocen, som finnes vid Köpenhamn
och Klagshamn; dessa block torde härstamma från
Östersjöbäckenet närmast s. om Skåne och dessutom
möjligen från nu helt förstörda tertiärbildningar,
som en gång anstått i Skåne, täckande den yngre
kritan. I Skåne äfvenledes som block förekommande
brunkol och bärnsten torde härstamma från mera
sydöstliga delar af Östersjön. De i mellersta Skåne
uppträdande basalterna med åtföljande tuff tillhöra
säkerligen äfven tertiärperioden och troligen
eocen, att döma af den vulkaniska askan i "moleret"
i Danmark och i andra eocenbildningar i nordvästra
Tyskland. Tertiärbildningarna i norra Europa och de
arktiska trakterna, som hänföras till oligocen och
miocen, äro nästan cirkumpolära (Melvilleön, Grönland,
Spetsbergen, Sachalin, Alaska o. s. v.) och utgöras
så godt som uteslutande af limniska bildningar,
med en rik, af Heer bearbetad flora, som har ett
särskildt intresse därför, att härigenom visas,
att ännu under miocentiden klimatet ända bortåt 80°
n. br. varit tempereradt. Eruptiva bergarter spela
en mera betydande roll än i de öfriga provinserna,
och mäktiga basaltlager, åtminstone delvis af
subaëriskt ursprung, sträcka sig från nordöstra
Irland öfver nordvästra Skottland, Färöarna och
Island upp till Grönland. Mellan dessa basaltlager
finnas stenkol (Suderö bland Färöarna, Grönland)
och brunkol ("surtarbrandur" på Island). Äfven i
Spetsbergens tertiära lager finnas stenkolsflötser.
— Jämte ofvannämnda, hufvudsakligen europeiska
tertiärbildningar förtjäna två andra förekomster
af tertiärbildningar att anföras. Under det att
marina tertiärbildningar finnas längs Nord-Amerikas
kuster vid Mexikanska viken och i Mississippis
dal ungefär vid Ohios inflöde, äfvensom vid
Atlantiska kusten, förekomma i det inre af
landet endast limniska tertiärbildningar. Dylika
ha stor utbredning och tillhöra nästan alla
afdelningar af tertiärsystemet. Flerstädes (såsom
i Wyoming, Mauvaises terres i Nebraska, Texas
o. s. v.) förekomma i massa däggdjurslämningar
(bl. a. många af hästfamiljen), och genom dessa rika
däggdjursfynd ha viktiga bidrag till kännedom om
denna djurklass’ utveckling vunnits. I Syd-Amerika
finnas i den s. k. pampasleran äfven lämningar efter
en högst intressant däggdjursfauna, hvars viktigaste
representanter tillhöra trögdjuren (Megatherium,
Mylodon, Glyptodon). Pampasleran anses vanligen
som postpliocen, dock äro också tertiära lager
med talrika förut okända däggdjursrester påvisade
i Syd-Amerika. Under Vegaexpeditionen anträffade
Nordenskiöld vid Mogi i sydligaste Japan en fossil
flora, som undersökts af Nathorst och sannolikt
tillhör pliocen. Denna flora visar, att den förut
omtalade temperatursänkningen mot allra sista tiden
af tertiärperioden äfven sträckt sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
