- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
969-970

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tertiärsystemet - Tertry - Tertsji - Tertullianus, Quintus Septimus Florens

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

långt åt s. som till Mogi och att vid den tid,
då floran vid Mogi växte där,
klimatet där var kallare än det, som nu råder
därstädes. (Om den hit hänvisade nummulitgruppen
l. nummulitformationen se Tertiärperioden.)
B. L—n. (K. A. G.)

Tertry. Se Testri.

Tertsji, grus. Se Terek 1.

Tertullianus, Quintus Septimius Florens, bredvid
Irenæus och Clemens Alexandrinus den kristna
teologiens grundläggare, en yngre samtida till dessa,
f. sannolikt kort före 160 i Kartago, d. efter 220,
var son till en romersk centurion (se d. o.). Den
latinska rasens läggning för krigisk duglighet
och praktisk klokhet uppblandades hos T. med det
afrikanska blodets sinnlighet och lidelsefulla
glöd. Att han var hedning, innan han blef kristen,
och verkade i Kartago, säger han själf. Möjligen
är han identisk med en där verksam hednisk jurist
med samma namn. I hvarje fall visa hans skrifter,
att han stod på höjden af sin tids bildning i
rättsvetenskap liksom i filosofi. Han synes ha vandrat
omkring som filosof enligt stoicismens och cynikernas
puritanska art. Möjligen genom åsynen af de afrikanske
martyrernas mod vanns han för kristendomen och blef
kristen advokat och teolog (ej presbyter). Från 197
framträder han som kristen skriftställare. Då kommo
de båda motsatta ytterligheterna i hans karaktär
till synes och gåfvo honom ett paradoxalt drag både i
tänkande, formuleringar och handlande. Hos T. fanns
den latinska handlingskraften, men det grekiska
jämnmåttet saknades. För hvarje ny ståndpunkt inträdde
han lika lidelsefullt. Hans författarverksamhet
kom närmast att framträda i försvars- och
anfallsskrifter mot både paganism och heresi i deras
olika former. Hans begåfning skapade därvid något
nytt redan i formen. Nordafrikanernas okunnighet i
grekiska nödgade honom att skrifva på latin; och han
blef den originellaste latinaren mellan Tacitus och
Augustinus. Han utgaf enligt diatribes art kortfattade
skrifter, späckade med kvicka vändningar och slagord,
afsedda att verka agitatoriskt; han kan så betecknas
som publicistikens grundläggare inom kyrkan. Och bakom
formen funnos skarpt juridiskt tänkande och väldig
personlig andekraft. I sin första kända skrift,
Apologeticus, riktad till Afrikas ståthållare vid
den begynnande förföljelsen under Septimius Severus,
blef han epokgörande för den kristna apologetiken
genom att ingående utreda de kristnas rättsliga
läge och påvisa processförfarandets juridiska
ohållbarhet. T. lyfte ock det kristna tänkandet
och författandet från den föregående periodens
blott apologetiska till verklig teologi. I skriften
Adversus Praxean gjorde han ett hufvudinlägg i den
monarkianska debatten (se Antitrinitarier).
Som hans förnämsta apologi mot kätterier
räknas Adversus Marcionem i 5 böcker, oumbärlig
för kännedomen om gnosticismen. Mest betydelsefull
ur teologisk synpunkt blef kanske De præscriptione
hæreticorum
(præscriptio = den klagandes afvisande
från processen). Den har betecknats som katolicismens
grundskrift och ger den klassiska framställningen af
den katolska traditionsprincipen. Traditionen är den
fasta auktoriteten. "Att icke veta något
mot trosregeln är att veta allt". Ett annat
utmärkande drag för T:s teologi äro de juridiska
synpunkterna. Kyrkan med sina ämbeten och sakrament
blef för T. väsentligen ett rättsinstitut. Trosregeln
(symbolum) blef lag och de heliga skrifterna (kanon)
en rättsurkund; endast innanför dessa gränser fanns
den sanna kyrkan. Hela förhållandet mellan människan
och Gud formades efter denna tankegång. Gud var den
kränkte domaren, människan brottslingen, som måste ge
satisfaktion. T. fördjupade frälsningsuppfattningen
genom att förlägga människans grundbrist från
ändligheten till synden; men han förflackade den
samtidigt genom en starkt moralistisk prägel på
det hela. De goda gärningarna, som afsett att visa
uppriktighet i botkänslan, tedde sig för T:s juridiska
åskådning som satisfaktioner, hvilkas storlek borde
mätas efter syndernas olika grader. Här lades grunden
till det katolska botinstitutet. Likaledes grundlade
T. den senare arfsyndsläran under inflytande af den
stoiska åskådningen om det syndiga såsom hörande till
människans natur (Aulén). T:s stoicism och juridik
medverkade ock till formuleringen af den centrala
katolska grunddogmen, treenighetsläran. Termen
"trinitas" (treenighet) möter första gången i T:s
ofvannämnda skrift "Adversus Praxean". T. hjälpte här
den antika världen att fasthålla både kristendomens
absoluta monoteism och Sonens och Andens verkliga
gudomlighet; men han lämnade därmed ock olösbara
svårigheter åt eftervärlden. — Ett tredje utmärkande
drag för T:s teologi var den breda plats, som han
under stoiskt inflytande gaf förnuftet, oförmedladt
bredvid kyrkoauktoriteten. I skriften De anima
söker han visa den förnuftiga naturliga religionens
öfverensstämmelse med de kristna dogmerna. Hans
åskådning om själen som "naturaliter christiana"
har blifvit viktig för den kristliga psykologien. I
"De anima" möta vi ock den s. k. traducianismen
och arfsyndsläran. — T:s betydelse för teologien
omfattar ej blott innehållet, utan äfven dess yttre
ställning. Därigenom att han använde latinska språket,
med agitatorisk kraft förde kristendomen in i den
latinska folkvärlden och gaf latinet ställning som
världens kyrkospråk, kunde hans teologi bereda en
specifikt västerländsk latinsk kristenhet i motsats
mot den grekiska. Genom det virtuosmässiga mästerskap,
hvarmed han skapade en kristen terminologi, öppnade
han den bana, på hvilken den senare latinska kyrkan
skulle vandra. T. är den västerländska katolicismens
fader. — T:s läggning för ytterligheter förde honom
till brytning med den kyrka, som han mer än någon
annan bidragit att utforma. Han var en af de nervösa
personligheter, som icke kunna finna sig till rätta
i någon organisation, om de ej där få enväldigt
bestämma. T. var asketen och världshataren just vid
den tidpunkt, då kyrkan började vända sitt ansikte
mot världen. Så förde han en glödande kamp mot de
kristnas deltagande i det kommunala och politiska
lifvet och kräfde afhållsamhet i nöjen, klädedräkt
etc. Vanligen framkallades hans skrifter af rent
aktuella fall. Berömda äro bl. a. De pœnitentia,
De patientia, De spectaculis
och den bitande satiren
De pallio. Han dref det kristna idealet ända till
äktenskapets försakande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfch/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free