Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tessin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges angelägenheter (Se Panin) och
bröt udden däraf genom att 1749 åvägabringa en
definitiv uppgörelse med Danmark i de genom
Adolf Fredriks val uppkomna tvistefrågorna,
hvilken följande år bekräftades genom prins
Gustafs förlofning med danska prinsessan
Sofia Magdalena. Men den tjänst han därigenom
bevisade fäderneslandet kostade honom den
hofgunst, som blifvit hans högsta lycka.
Överenskommelserna med Danmark hade han nödgats
påtruga tronföljarparet, och det ryska krigshotet
gjorde suveränitetsplanerna outförbara, äfven om
hattarna, sedan de befäst sin makt, skulle velat göra
allvar därmed. På grund af allt detta intogs Lovisa
Ulrika af häftig ovilja mot T., af hvilken hon ansåg
sig besviken. Missmodig frånträdde T. på Adolf
Fredriks kröningsriksdag kanslipresidentskapet, 1752.
Han erhöll därvid visserligen på konungens förslag
af ständerna lifstids förläning för sig och sin
hustru på Läckö kungsgård, men om han hoppades, att
hans afgång från det politiska ledarskapet skulle
medföra en försoning, bedrog han sig. Efter ett
häftigt uppträde med konungen och drottningen
lämnade han 30 jan. 1754 äfven guvernörskapet
och öfverstemarskalksämbetet. Då ständerna
1756 godkände den förra afsägelsen, läto de honom
behålla lönen som pension för sig och sin hustru,
men hans affärer voro nu i ohjälplig förvirring.
Redan 1746 hade han måst sälja sitt myntkabinett
till Lovisa Ulrika. 1757 såldes hans bibliotek till
kronprinsen; handteckningarna öfvertog konungen,
och naturaliekabinettet gick 1762 till Danmark.
Nedtryckt af ekonomiska bekymmer och af grämelse
öfver förlusten af hofgunsten, drog han sig
alltmer undan det offentliga lifvet till sin
egendom Åkerö, i Södermanland, och sedan han
1761 fått en skrapa af ständerna för sin medverkan
till Sveriges inblandning i Sjuåriga kriget, afsade
han sig s. å. rådsämbetet, men fick lönen i pension.
Samtidigt afgick han äfven från kansleriatet för
Åbo universitet, som han beklädt sedan 1745.
Mössornas seger fullbordade hans ruin, i det
att ständerna 1766 indrogo guvernörspensionen
och nedsatte rådspensionen. Dock misslyckades
prästeståndets försök att beröfva honom äfven
Läckö. I denna nöd kom Frankrike honom till
hjälp med en pension, och han blef därigenom i stånd
att behålla sitt kära Åkerö. Hans sinnesstämning
blef nu allt bittrare, och 1768 rågades måttet af
hans sorger genom hans ädla makas (se T. 4) död.
En ljusning blef dock hans forne lärjunge kronprins
Gustafs tacksamhet. Denne åvägabragte en försoning
mellan T. och konungaparet, som 1769 besökte honom
på Åkerö. 1769 års riksdag återgaf T. största delen af
de indragna pensionerna. Innan beslutet härom hunnit
expedieras, hade T. redan aflidit.
T. var hattpartiets mest representativa
personlighet. Man återfinner hos honom i högsta grad
den politiska sangvinism, som var detta partis största
fel, men också den nitälskan för fosterlandets ära och
förkofran, för konst och vetenskap, som förklarar,
hvarför detsamma i allmänhet förmådde draga till
sig landets mest betydande krafter. Till hela sitt
skaplynne påminde han starkt om hattpolitikens
föregångare: M. G. De la Gardie, och trots en viss
ytlighet, som särskildt framträdde i en stark fåfänga,
måste han på grund af mångsidigheten och det lysande i sin begåfning räknas
till vår historias märkligare personligheter. Ehuru
han ej såsom fadern och farfadern själf blef en
skapande konstnär, har han på den svenska konstens
utveckling utöfvat det mest djupgående inflytande. Som
öfverintendent hade han högsta ledningen vid
utförandet af Stockholms slott, och det var närmast
för att utbilda dugliga krafter för arbetet på detta,
som han 1735 lade grunden till Akademien för de fria
konsterna (då kallad k. Ritarakademien). Han samlade,
särskildt under sin ambassad till Paris, en mängd
dyrbara taflor samt gravyrer och handteckningar (ur
Crozatska samlingen), af hvilka de flesta sedermera
kommit till Nationalmuseum. Med konstsinnet förenade
han den finaste världsvana och de mest lysande
sällskapstalanger. Af franske memoarförfattaren
d’Argenson kallades han "den svenske Lucullus", och
han uppges ha varit modellen till den "världsman",
som Goethe låtit framskymta i sin Wilhelm Meister
(episoden "En skön själs bekännelse"). Hans
intresse för vetenskapen var ej blott gynnarens,
utan han var själf en verklig polyhistor, och på
Läckö upprättade han ett dyrbart naturaliekabinett,
hvaröfver Linné 1753 utgaf en beskrifning, "Museum
Tessinianum". Äfven inom vitterheten intar han
ett framstående rum. Han är en af de förnämste
representanterna för den då rådande franska smaken
och bildningen och har författat en mängd fabler
och "contes" på mönstergill franska. Han missaktade
dock ingalunda modersmålet, utan ifrade varmt för
dess förädling och rening och har på det kraftigaste
medverkat till frihetstidens största litterära bragd:
skapandet af en klassisk svensk prosastil. Vid sidan
af A. J. von Höpken var han sitt tidehvarfs största
svenska vältalare, och om denne öfverträffade honom
i djup, var T. mera lysande. "Han är grundläggare
af den vältalighetsskola, som blomstrade under den
gustavianska tiden och som ännu hos oss räknas såsom
akademisk" (Warburg).
Mest bekanta bland T:s skrifter äro hans undervisande
bref till prins Gustaf, hvilka Lovisa Ulrika 1751 lät
trycka och som sedermera utkommit i flera uppl. och
äfven på främmande språk. Den ursprungliga titeln var
Utkast af en gammal mans dageliga bref under dess
sjukdom till en späd printz. 1753 lät T. trycka en
fortsättning: En äldre mans bref till en stadigare
prins, hvilket, emedan det skedde utan konungaparets
tillåtelse, blef en af orsakerna till den slutliga
brytningen (1756 utgaf T. på ständernas uppmaning en
för allmänheten afsedd uppl. af båda brefsamlingarna
under titeln En gammal mans bref till en ung prins
i 2 dlr; ny uppl. 1785; upplagor äfven på främmande
språk). Åtskilliga af T:s tal och småskrifter utgåfvos
äfven under hans lifstid eller ej långt efter hans
död. Under ensligheten på Åkerö sökte T. tröst i
skrifvandet af en dagbok, ett jättearbete, omfattande
29 bd och 2 portföljer, tillsammans 20.294 foliosidor,
som, uppfylldt af reflexioner, skönlitterära försök,
afskrifter af historiska aktstycken, politiska,
biografiska, litteratur- och konsthistoriska samt
andra vetenskapliga anteckningar, lämnar ett märkligt
vittnesbörd om hans lifliga fantasiverksamhet
och mångsidiga vetande. Den var ej afsedd för
offentligheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
