Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Testae - Testakter - Testalin - Testamentarisk - Testamente - Testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
affall vid chokladfabrikation och hvaraf beredes
"kakaote". Detta preparat innehåller teobromin. Man
bereder därpå te (infusion), som ges företrädesvis
åt barn med socker och mjölk eller ock används som
tillsats till choklad.
C. G. S.
Testakter (eng. test acts, af lat. testis, vittne),
i dagligt tal benämning på åtskilliga
engelska, skotska och irländska lagar, som
ålade ämbets- och tjänstemän vissa förpliktelser
till vittnesbörd om, att de hyllade statskyrkans lära.
Mest känd är den 1672 antagna engelska lag,
som påbjöd, att hvarje civil eller militär
ämbetsman, utom afläggande af de vanliga ederna —
tro- och huldhetsed (oath of allegiance) och ed på
att erkänna konungen som kyrkans öfverhufvud (oath
of supremacy) —, skulle underskrifva en förklaring
emot läran om transubstantiationen och inom
tre månader efter ämbetets tillträdande gå
till nattvarden efter engelska högkyrkans
ritus. Denna lag, hvars fullständiga titel var
"An act for preventing dangers, which may happen
from popish recusants", framkallades närmast af
konung Karl II:s toleransedikt af 1672 och afsåg
att utesluta katolikerna från alla statsämbeten.
Den supplerades 1678 af en lag, som ålade alla
peerer och underhusledamöter att underskrifva en
förklaring mot transubstantiationen, helgonens
åkallan och mässoffret. Karl II och Jakob II
begagnade i stor utsträckning sin dispensmakt
i fråga om dessa lagar, hvilka sedermera tid efter
annan mildrades; de upphäfdes först 1828,
då villkoret att taga nattvarden afskaffades,
och 1829, genom emancipationsakten (se d. o.).
Motsvarande bestämmelser gällde för engelska
universitet till 1871, för skotska till 1889
och för Dublins universitet till 1873. — En skotsk
testakt af 1567 kräfde reformert trosbekännelse
af statsämbetsmän och notarier. Alla skotska
testakter upphäfdes formligen 1889. På Irland
upphäfdes kvarstående dylika bestämmelser genom
en lag ("Promissory oaths act") af 1871.
(V. S—g.)
Testalin, bygnk. Se Stenhärdningsmedel.
Testamentarisk, jur., som angår, innehålles i ett
testamente.
Testamente (lat. testamentum) som beteckning för
bibelns båda delar, gamla och nya testamentet,
beror på ett missförstånd vid öfversättningen
af det grek. diatheke, som i den gammallatinska
öfv. återgafs med testamentum äfven på de ställen,
där diatheke betyder "förbund" (t. ex.
2 Kor. 3: 14). När Hieronymus reviderade
den gammallatinska öfv., lät han testamentum
felaktigt stå kvar öfverallt i nya testamentet
(äfven i 2 Kor. 3: 14), och därmed blef
testamente namn ej blott på den gamla och
(med Jesus införda) nya nådeshushållningen
(förbunden), utan ock på bådas heliga
urkunder. Se E. Stave, "Inledning till
Gamla testamentets kanoniska skrifter" (1912).
E. S—e.
Testamente (lat. testamentum, af testari,
taga till vittne på, göra något bekant), jur.,
en persons förordnande om sin förmögenhet med
afseende på sitt frånfälle. Öfriga i ett testamente
förekommande anordningar beträffande förmynderskap,
barns uppfostran, begrafning etc. höra egentligen ej
till ett testamentes innehåll och falla därför
ej under de med afseende på detsamma gifna
bestämmelserna. Från gåfva liksom från
arfsförening skiljer testamentet sig därigenom, att
det icke utgör något aftal, utan en rättshandling af
allenast en person. Härmed står i förbindelse, att
den testamenterande (testator, se d. o.) när
som helst kan återkalla sitt testamente.
Hvad beträffar svensk rätt, gälla rörande testamente
i hufvudsak följande regler. Testamente kan upprättas
muntligen eller skriftligen. I båda fallen skola dock
som vittnen närvara två personer, som därom särskildt
anmodats. Ett skriftligt testamentes innehåll behöfver
ej delgifvas åt vittnena. Testator kan nöja sig med
att inför dem beteckna den förut uppsatta handlingen
som sitt testamente. För denna händelse är dock
af vikt, att vittnena genom sina namnteckningar
individualisera testamentshandlingen. Till
bevis för testamentets riktiga tillkomst är vid
uppstående tvist emellertid ej till fyllest,
att vittnena lämnat skriftligt intyg i saken. De
måste äfven ha hörts på ed inför domstol. Därför
fordrar försiktigheten, att dylikt vittnesförhör
snarast möjligt efter testamentets upprättande
begäres. Hvad vittnena ha att intyga är ej allenast
själfva det testamentariska förordnandet och de
därvid förekommande omständigheterna, tid och plats
etc., utan äfven att testator varit af dem förut
personligen känd, vid tillfället besuttit sundt och
fullt förstånd samt handlat af fri vilja. Undantagsvis
kan ett obevittnadt skriftligt testamente ega full
rättskraft. Villkor är härvid, att vittnen ej kunnat
anskaffas före dödsfallet, hvarförutom testamentet
måste vara skrifvet och underskrifvet af testator
själf. Märkas må dessutom, att enligt lag testamentets
edfästande egentligen ej är af nöden och att, fastän i
rättspraxis man utgår från en annan uppfattning, man
dock nöjer sig med ett vittnes aflagda ed, så snart
testamentet har en i nämnda afseenden fullständig
vittnespåskrift och f. ö. omständigheterna göra dess
laga tillkomst sannolik.
Den, som tillagts förmån i testamente, skall dels
inom viss tid efter det att han vunnit kännedom om
testators dödsfall och testamentets tillvaro bevaka
detsamma, d. v. s. inge det, såsom det plägar heta,
i bevakningsafseende till den domstol, inom hvars
område den aflidne senast varit mantalsskrifven, dels
därefter delge det åt dem, som enligt arfsordningen
äro närmast att ärfva. Dessa ega därefter att
inom viss tid klandra testamentet medelst stämning
till förenämnda domstol. Underlåtenhet att bevaka
testamentet beröfvar det dess kraft; underlåtenhet
att klandra det bevakade och delgifna testamentet
bereder det full giltighet. Bevakning och klander
gälla blott för den, som anställer dem, delgifning
och klander blott mot den, i förhållande till hvilken
de verkställas.
För testamentets återkallelse behöfver ej viss form
iakttagas. Därtill hör ej mera, än att testator
ger ett bestämdt uttryck åt denna sin vilja. Har
skriftligt testamente upprättats, är det tillräckligt,
att han förstör detsamma. Ett annat sätt är att
upprätta ett nytt testamente. Till den del, som det
nya testamentet ej innefattar bestämmelser, stridande
mot det äldres innehåll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
