- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
995-996

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Testamente - Testamente(n) - Testamentum - Testator - Teste, La - Testeboån

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kommer detta emellertid att bestå. I förhållande
till intestatarf (se d. o.) ställer sig rätt på
grund af testamente så, att i mån, som testamentet
ej innebär förfogande öfver förmögenheten, denna
tillfaller intestatarfvingarna till fördelning
enligt lag. Detta gäller äfven för den händelse, att
testamentet i allo eller till någon del blir ogiltigt
eller eljest ej kan bringas i verkställighet, så framt
icke testator med afseende på ett sådant fall träffat
särskilda testamentariska förordnanden. Härvid kommer
framför allt i betraktande, att testamentstagare dör
före testator. Testamentet förfaller nämligen då,
i hvad det rör sådan testamentstagare. Har en person
bröstarfvingar, d. v. s. barn eller annan afkomma,
eller ock adoptivbarn, så eger han ej att genom
testamente förfoga öfver mera än en viss del af sin
kvarlåtenskap. I regel är detta hälften, men då efter
honom finnes omyndigt eller till arbete vanfört barn
i behof af särskildt understöd, kan det bli mera
eller mindre, allteftersom testamentet göres till
förmån för sådant barn eller icke. Ett testamente,
som står i strid med nyss skildrade bestämmelser,
rättas vid klander af behörig intestatarfvinge
till öfverensstämmelse med lag. Särskilda arter af
testamente äro fideikommiss (se d. o.) i testamentes
form och inbördes testamente (se d. o.).

Testamentet är ett rent romerskt institut. Urspr.
var det en villkorlig adoption, nämligen med
afseende på det fall, att testator skulle dö utan
att efterlämna bröstarfvinge. Det var således ej i
främsta rummet ett förordnande om förmögenhet, utan
ett utnämnande af någon, som kunde inträda i testators
alla rättigheter och förpliktelser och såmedelst i sig
upptaga och fortsätta testators personlighet. Häraf
berodde vissa, ännu i den senromerska rätten
kvarstående föreskrifter. Ingen kunde ärfvas dels
af intestatarfvinge, dels enligt testamente. Genom
testamente kunde rätteligen ej träffas anordningar
rörande allenast en del af förmögenheten. Detta
skedde dock på så sätt, att den genom testamente
insatte arfvingen ålades att till annan eller andra
utge vare sig viss andel af kvarlåtenskapen eller
särskilda förmögenhetsobjekt. Från den romerska rätten
har testamentet öfvergått till samtliga de moderna
folkens rättssystem. Men i anslutning till en redan
i den senromerska rätten framträdande omgestaltning
af institutet har man i det stora hela upphört att
vidhålla nyssnämnda, af dess historiska ursprung
föranledda rättssatser och därmed tillegnat sig den
för den svenska rättens del angifna uppfattningen
af dess karaktär. Men för öfrigt äro rättsnormerna
hämtade från den romerska rätten. Bearbetningar och
afvikelser ha dock egt rum. Och i följd häraf förete
rättssystemen jämväl olikheter i förhållande till
hvarandra. På detta sätt äro annorstädes formerna
för testamentes upprättande andra än hos oss samt
bestå här och där dels alldeles icke några förbehåll
om laglott för intestatarfvingar (England), dels
dylika bestämmelser till förmån ej blott för bröst-,
utan äfven för bakarfvingar (Frankrike), för bröstarfvingar
och efterlefvande make (Danmark), ytterligare
för föräldrar (Tyska riket) eller än vidare för syskon
(Schweiz).

I vår rätt omtalas testamente redan i landskapslagarna.
Det har till en början hufvudsakligen
varit kyrkan, som i eget intresse arbetat på dess
införande. Motstånd mötte från ättintressena. Och
till deras förmån voro i början inskränkningarna
i testamentsfriheten gjorda, enligt landsrätt så,
att arfvejord var undantagen. Stridigheterna om
införande af testamentsfrihet till förmån för kyrkan
satte i väsentlig mån sin prägel på den senare
medeltidens lagstiftningsarbete (se Kyrkobalk,
Kyrkolag, Landskapslagar, sp. 1021, och Landslag,
sp. 1037). Nu gällande, för lands- och stadsrätt
gemensamma föreskrifter om laglott för bröstarfvingar
ha efter mönster af den romerska rätten införts
genom k. förordn. 21 dec. 1857. I Finland gälla
däremot ännu i hufvudsak 1734 års lags ärfdabalks, för
lands- och stadsrätt olika regler. Litt.: Olivecrona,
"Testamentsrätten enligt svensk lagstiftning" (1898).
A. W.*

Testamente(n), De tolf patriarkernas, är en
omfångsrik skrift, som urspr. torde ha affattats
på hebreiska, men nu föreligger endast i grekisk,
armenisk och gammalslavisk öfversättning. Den
innehåller åtskilliga kristna stycken, som en tid
föranledt forskare att tillskrifva den uteslutande
kristet ursprung. Men nyare undersökningar ha gett vid
handen, att den sannolikt är en judisk produkt. Den
är dock icke enhetlig, utan innehåller en äldre
urkund, som förmodligen uppstått på makkabén Johannes
Hyrkanos’ tid (135—104 f. Kr.), innan denne brutit med
fariséerna, och en yngre, som härrör från tiden efter
denna brytning. Se närmare C. Steuernagel, "Lehrbuch
der einleitung in das Alte testament" (1912).
E. S—e.

Testamentum, Domini nostri Jesu Christi ("Vår
herres Jesu Kristi testamente"), en kyrkoordning,
som urspr. torde ha varit skrifven på grekiska,
men nu endast föreligger i flera, mer eller mindre
från hvarandra afvikande öfversättningar: syriska,
arabiska, etiopiska, latinska etc. Innehållet, som
tänkes ha förmedlats af den uppståndne Frälsaren
själf (däraf namnet), afhandlar, förutom en inledande
apokalyptisk skildring af ändens tid, frågan om
kyrkobyggnader, prästernas, de högres och lägres,
skyldigheter och till slut lekmännens plikter. Enligt
fackmäns enstämmiga mening härleder sig "testamentet"
sannolikt från 400-, tidigast från 300-talet.
E. S—e.

Testator, lat., kallas den, som upprättat testamente
(se d. o.). Enligt svensk rätt hör till giltigheten
af ett testamente, att vid dess upprättande
testator fyllt tjuguett år eller ock är eller
varit gift, dock att den, som fyllt femton år,
eger att borttestamentera sådan egendom, som han
genom eget arbete förvärfvat. För öfrigt bestå i
rent personligt afseende samma rättsnormer i fråga
om förmågan att göra testamente som beträffande
förmågan att rättsligen förplikta sig medelst aftal.
A. W.*

Teste, La [la tä’st], förr La T. de Buch, stad
i franska dep. Gironde, nära södra kusten af
Arcachonviken, vid järnvägen Bordeaux—Arcachon. 7,025
inv. (1910). Fiske och hafsbad samt handel med
harts och terpentinolja, som erhållas från de stora
barrträdsplanteringarna på dynerna.
(H. W—k.)

Testeboån, kustflod, hvars flodområde, 1,210 kvkm.,
är beläget helt inom Gäfleborgs län, upprinner på
gränsen mellan Bollnäs och Alfta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:04:55 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free