Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tetanus - Tetanusbacillen - Tetanusserum - Tetanustoxin - Tetartoedri - Tetawin - Tête - Tete - Tete-de-Fellering - Tetens, Johan Nikolaj - Tetera, Pavel Morzkovskij - Teterev - Teternikov, Fedor Kuzmitj - Teterow - Tethys - Tetmajer, Ludwig von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strykninförgiftning. Krampen ökas anfallsvis, i
synnerhet vid buller och skakning. Den förorsakar
svåra smärtor i musklerna och besvärar högeligen
respirationen. Medvetandet är vanligen fullt
klart. Under sjukdomen stiger temperaturen
stundom till så höga värden som 42°—44° C. I
svåra fall inträder död under första veckan,
närmast föranledd af hjärtförlamning eller hinder
för respirationen. Lindrigare fall, där krampen ej
angriper bålens muskler, ha bättre prognos. Utsikterna
för en lycklig behandling af denna sjukdom ha
under senare tider väsentligt ökats, sedan man
allmänt börjat använda det af italienska och tyska
(von Behring) forskare utexperimenterade motgiftet,
tetanusantitoxinet. Detta bör dock för att utöfva
sin kraftigaste verkan ges helst profylaktiskt vid
misstänkt förorenade sår eller omedelbart vid krampens
första början (se Serumterapi, sp. 194). Behandlingen
består f. ö. i att skydda den sjuke från buller o. d.,
sörja för hans nutrition och mildra kramperna med
narkotiska medel. — Om tetanus i fysiologisk mening
se Muskler, sp. 1465.
I. H.
Tetanusbacillen. Se Bakteriologi, sp. 724, och
Tetanus.
Tetanusserum. Se Serumterapi, sp. 194.
Tetanustoxin. Se Ptomain, sp. 544.
Tetartoedri (af grek. tetartos, fjärdedel),
miner., det förhållandet, att af hela antalet ytor
hos en fulltalig, holoedrisk, kristallform endast
hvar fjärde yta kommer till utbildning, hvarigenom
kristallen erhåller ett mindre antal symmetrielement
(symmetriplan, symmetriaxlar). Se Kristallografi,
sp. 1334. — Tetartoedrisk kallas en sådan
kristall, som i sin utbildning företer tetartoedri.
Hj. Sj.
Tetawin. Se Tetuan.
Tête [tǟt], fr. (eg. hufvud), krigsv. Se Tät. —
À la tête, i täten, i spetsen för, främst bland. —
Tête-à-tête, samtal eller möte på tu man hand,
"mellan fyra ögon".
Tete [tet], hufvudort i distriktet T. i portugisiska
koloniprovinsen Mosambik, Portugisiska Öst-Afrika,
belägen 440 km. ofvan Sambesiflodens utlopp. Hit
upp är denna farbar för hjulångare, men strax
ofvan T. afbrytes flodfarten genom forsar.
H. W—k.
Tête-de-Fellering [tät də-], bergstopp. Se Drumont.
Tetens, Johan Nikolaj, tysk filosof, dansk ämbetsman,
f. 1738, d. 1807, var professor i filosofi i
Kiel 1776—89 och blef 1791 "finansdeputerad" i
Köpenhamn. Hans viktigaste arbete, Philosophische
versuche über die menschliche natur und ihre
entwicklung (1776—77), utmärkes för skarpsinne och
noggranna iakttagelser, och man finner däri för
första gången de psykologiska fenomenens tredelning
i förstånd, känsla och vilja. T. skref också några
matematiska afh. samt den första tyska lärobok i
beräkning af lifräntor (1785—86). Arbeten öfver T. ha
skrifvits af Harms (1887), Störring (1901) och Schinz
(1906).
E. Ebg.
Tetera, Pavel Morzkovskij, ukrainsk kosackhetman i
senare delen af 1600-talet, blef under Chmielnickis
krig 1648 öfverste af Perejaslavl och undertecknade
1652 fördraget med Moskva, men öfvergick efter
Chmielnickis död på polska sidan och utnämndes 1663
till hetman i vänstra
Dnjeprlandet. Hans regeringstid blef mycket
stormig. Kosackerna under Brjuchovecki gåfvo sig
under Moskva, och T., som fåfängt sökte bistånd
af tatarerna, måste lämna plats för Dorosjenko
1665. Han bosatte sig sedan i Warschau och dog i
Adrianopel på väg till Palestina. Hans maka Helena
var dotter till Bohdan Chmielnicki. T. är hjälten
i M. Czajkowskis polska roman Svenskarna i Polen.
A—d J.
Teterev, flod i sydvästra Ryssland, har sina källor
på gränsen mellan Podolien, Ukraina och Volynien,
öfvervägande nordostligt lopp (330 km., hvaraf endast
21 km. farbara för mindre fartyg) och faller ut i
Dnjepr s. om Pripets mynning. Viktig flottled för
timmer. Vid T. ligger Volyniens hufvudstad Zjitomir.
H. W—k.
Teternikov [-kåff], Fedor Kuzmitj, rysk
författare under namnet Fedor Sologub, f. 1863,
skolföreståndare i Petersburg, debuterade som
författare 1894 med samlingen Těni (Skuggor) och
har varit flitig medarbetare i Rysslands moderna
tidskrifter: "Novyj put", "Voprosy Zjizni",
"Věsy", "Skorpion", "Grif" m. fl. I versform har
han utgett 6 diktsamlingar 1896—1907, romanerna
Tiazjelye sny (Tunga drömmar; 1896, 2:a uppl. 1900)
och Melkij bjes (Den lille djäfvulen; 1907),
novellsamlingarna Kniga skazok (Sagoboken; 1900)
och Zjalo smerti (Dödens gadd; 1904) samt ett för
hädelse konfiskeradt "mysterium" Liturgija mnje
(1907). Bland de ryske dekadenterna intar T. en
säregen plats på grund af sin psykopatologiska
analys och pessimistiska världsåskådning. Romanen
"Nava-stigens under" är en vidunderlig blandning
af naturalism, symbolism, mystik, socialpolitik
och osund erotik. Men den formella talangen är
obestridlig. Död och vanvett äro grundmotiven i hans
diktning, och för sjukliga, abnorma företeelser har
han särskildt intresse. Novellsamlingen "Dödens gadd"
handlar uteslutande om sjukligt anlagda minderårigas
själfmord. Prof därur i antologien "Dödens tystnad"
(1905, "Af jord är du kommen"), öfv. af A. Jensen.
A—d J.
Teterow [-rå], stad i Mecklenburg-Schwerin, nära
Teterowsjön och vid järnvägen mellan Stettin och
Lübeck. 7,320 inv. (1910). Öster härom, utmed
Peene-floden, det s. k. Mecklenburgska Schweiz.
(H. W—k.)
Tethys (grek. Τηϑύς). 1. Grek. myt., en hafsgudinna,
tillhörande titanernas gudasläkt, dotter af Uranos
och Gaia, förmäld med Okeanos (se d. o.) samt moder
till oceanider och flodgudar. Hos Homeros betecknas
hon på ett ställe som hela gudasläktets gemensamma
stammoder. — 2. Astron. Se Saturnus, sp. 848.
1. A. M. A.
Tetmajer, Ludwig von, ungersk ingenjör, f. 14
juli 1850 i Krompach, Zips, d. 31 jan. 1905 i
Wien, erhöll 1872 diplom som civilingenjör från
Polyteknikum i Zürich, där han 1873 blef förste
assistent åt professor Culman och senare docent,
1878 honorarprofessor och 1881 ord. professor i
byggnadsmekanik samt föreståndare för högskolans
nya anstalt för profning af byggnadsmaterialier,
vid hvars laboratorium en mängd omfattande och
för ingenjörskonsten i hög grad fruktbringande
undersökningar blifvit utförda. Vid en på initiativ
af T. 1895 i Zürich hållen kongress af vetenskapsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
