Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thapsakos - Thapsia - Thapsus - Thar - Tharandt (Tharand) - Thargelia - Tharrus - Tharu - Thasos (Thaso) - That is the question - Thau - Thaulow - Thaulow, Heinrich Arnold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jfr bl. a. Chapot, "La frontière de l’Euphrate" (1907).
A. M. A.
Thapsia L., bot., farm., ett släkte af högväxta örter
inom fam. Umbelliferæ, underfam. Apioideæ, stående
nära släktet Laserpitium i svenska floran. Roten
är mångårig, stjälken ihålig, ledad, fårad, vid
lederna omfattad af de stora, uppblåsta slidorna af
de 2—3-dubbelt parbladigt delade bladen. Blommorna
äro svagt gulaktiga och sitta i tämligen täta flockar;
frukterna äro försedda med breda vingar. T. garganica,
som är hemma i Medelhafsländerna, anses vara
moderväxten till den ryktbara hippokratiska drogen
silfion (se Silphium), som användes som läkemedel
i lungsjukdomar. I Algeriet, där växten är mycket
utbredd, används den till beredning af en salfva, och
dess rot har i många länder betydelse som läkemedel.
O. T. S. (G. L—m.)
Thapsus. 1. Forntida stad i norra Afrika, belägen
i landskapet Byzacium vid Medelhafvets kust,
nära udden Rass ed Dema med många, men ännu ej
undersökta ruiner. Vid T. slog Cæsar 6 april 46
f. Kr. i grund den republikanska hären under Metellus
Scipio och numidiske konungen Juba. — 2. Halfö
och stad n. om Syrakusa (nu Isola de Magnisi).
R. Tdh. (J. C.)
Thar [ta’ə], ökenområde i nordvästra Främre Indien,
Hindustans lågland. Se Rajputana.
H. W—k.
Tharandt (Tharand), stad i konungariket
Sachsen, "kreishauptmannschaft" Dresden, vid
järnvägen Dresden—Chemnitz, 14 km. s. v. om
Dresden, 212 m. ö. h. i Weiszeritz-dalen. 3,150
inv. (1910). Dit flyttade H. Cotta 1811 sin vid
Zillbach i Sachsen-Eisenach 1795 upprättade privata
läroanstalt i skogshushållning, som 1816 upphöjdes
till k. forstakademi. Med denna var 1839—70 förenad
äfven en landtbruksakademi. Till forstakademien,
som åtnjuter europeiskt rykte, höra bl. a. kemiskt
laboratorium och botanisk trädgård, som tillika
är en offentlig promenadplats. På en höjd midt i
staden ligga ruiner af det gamla slottet T., som
var urspr. riddarborg, slutligen statsfängelse.
(H. W–k.)
Thargelia, en i Aten och andra af joniska greker
bebodda städer (Kolofon, Abdera, Massilia, Miletos
m. fl.) till Apollons ära firad fest. Den synes
från början ha varit en glädjefull agrarisk fest
med anledning af den mognande årsväxten, men
öfvergick sedan till en dyster, med människooffer
förenad renings- och botgöringsfest. I Aten firades
den 6:e och 7:e dagen i den därefter uppkallade
månaden Thargelion (maj—juni), och det berättas,
att därvid två lifdömda brottslingar eller andra
till sina medmänniskors förakt och afsky hemfallna
individer under namnet farmakoi (skuldoffer,
"syndabockar"; jfr Syndabock) i procession fördes
ut ur staden för att aflifvas till försoning för
folkets synder. Äfven från mycket auktoritativt
håll har man sökt göra troligt, att åtminstone under
historisk tid detta årligen återkommande ritualmord
varit endast symboliskt. Men för riktigheten af denna
mildare och med den i Aten rådande humaniteten väl
öfverensstämmande tolkning har något positivt bevis
icke åstadkommits. Jfr Mommsen, "Heortologie"
(1864), "Feste der stadt Athen" (1898), och
Martin P. Nilsson, "Griechische feste" (1906).
A. M. A.
Tharrus, stad. Se Oristano.
Tharu, folkstam. Se Himalayafolk.
Thasos (Thaso), ö i norra delen af Grekiska
arkipelagen, 7 km. från Macedoniens och Traciens kust,
s. v. om floden Nestos’ (nu Mestas l. Karasus)
mynning. Areal 393 kvkm. Omkr. 12,500 inv.,
muhammedaner och grekiska katoliker. Ehuru bergig
(Hypsarion når 1,040 m.), uppbyggd af gnejs,
glimmerskiffer och kornig kalksten, är ön ganska
bördig och skogrik, men var i forntiden berömd
i synnerhet för sina rika guldbergverk. Efter att
i urminnes tid ha tagits i besittning af fenicier
skall den mot slutet af 8:e årh. f. Kr. ha erhållit
grekiska nybyggare från Paros, bland hvilka var
äfven skalden Archilochos. Dessa lyckades efter
långvariga strider med de närboende tracierna
trygga sitt välde öfver ön och äfven underlägga
sig åtskilliga orter på fastlandet. Vid persernas
framryckning mot Grekland (493 f. Kr.) måste T.
underkasta sig, men inträdde efter deras förjagande
i Atens vapenförbund. 463 f. Kr. gjordes det
till en attisk besittning. Af den forna, med ön
liknämnda hufvudstaden på norra kusten finnas ruiner
i behåll. De gamla guldgrufvorna äro längesedan
uttömda. 1204—1453 innehades ön af venezianerna,
1460 blef den turkisk. 1841 gafs T. åt sultanen
till egyptiske vicekonungen Muhammed Ali, hvars
förfäder härstammade från ön, som sedan i omkr. 60
års tid förvaltades af en egyptisk guvernör jämte
ett af befolkningen valdt råd. Under Världskriget
besattes T. 10 juni 1916 af de allierade västmakterna.
(H. W—k. L. W:son M.)
That is the question. Se To be or not to be.
Thau [tå], Étang de, strandsjö i franska
dep. Hérault (Languedoc), skild från Medelhafvet genom
en smal och låg landtunga, genom hvilken vid Cette
(i n. ö.) en kanal går till hafvet. Sjön är 20 km. lång
och 2—6 km. bred samt har en areal af omkr. 75
kvkm. Rik på fisk och ostron. Dess salta vatten är
tillräckligt djupt för sjöfart. Från sydvästligaste
hörnet af sjön utgår Canal du Midi och från det
nordöstra Canal des étangs, som sätter denna sjö
i förbindelse med sydöstra Frankrikes kanalsystem.
(H. W—k.)
Thaulow, norsk släkt, härstammande från byn Taulov
nära Kolding i sydöstliga Jylland. Se F. O. Juell,
"Den Thaulowske families slægtregister" (1876), och
L. M. B. Aubert, "En gammel juristslægt (Thaulow)" (1891).
1. Heinrich Arnold T., balneolog, f. 10 juni 1808
i Slesvig, d. 19 aug. 1894 i Modum, tog 1833
läkarexamen i Kristiania och slog sig snart därpå
ned som läkare i Sandefjord. Där upprättade han
1837 den sedan så kända bad- och kuranstalten (se
Sandefjord). 1839 flyttade han till Modum (se d. o.),
där han 1849—76 var distriktsläkare, och anlade 1857
"S:t Olafs bad", som han förestod till sin död. 1875
blef han ensamegare också af Sandefjord badanstalt,
som han ständigt utvidgade och förbättrade. T. var på
den balneologiska och klimatologiska terapiens område
en föregångsman i Norge. Erfarenheterna från sin
praktik som badläkare nedlade han i en rad värdefulla
afhandlingar. Se F. G. Gade, "H. A. T. Blade af det
norske badevæsens historie" (1908).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
