Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1065-1066 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Themis - Themis - Themison - Themistianer - Themistios - Themistokles

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tuber, utan har hittills varit åtkomlig endast på fotografisk väg.
B—d.

Themis, kolossal marmorstaty, uppgräfd 1891 ur en tempelruin i Rhamnus, Attika. (Nu i nationalmuseet, Aten.)

Themis (grek. Θέμις), grek. myt., rättvisans
gudinna, dotter af Uranos (himmelen) och Gaia
(jorden), representerar i allmänhet de inom såväl
naturen som guda- och människovärlden rådande
eviga lagarna. Horerna (årstidernas gudinnor) och
moirerna (ödets gudinnor) äro döttrar af henne och
Zeus, hvars gemål hon var före hans förmälning med
Hera. T. betraktades äfven som en orakelgifvande
gudomlighet, hvilken innehaft orakeltemplet i
Delfi, innan detta öfverläts till Apollon. Denna
hennes egenskap har föranledt skalden Aischylos att
göra henne till moder åt den sannspådde titanen
Prometheus. Jfr R. Hirzel, "Themis, Dike und
verwandtes" (1907).
A. M. A.

Themison (grek. Θεμίσων, lat. Themison), grekisk
läkare i Rom under 1:a årh. e. Kr. Se Medicin,
sp. 1428.

Themistaner. Se Agnoeter.

Themistios (grek. Θεμίστιος). 1. Forngrekisk retor
och filosof från Paflagonien i 4:e årh. e. Kr.,
tillhörande den nyplatonska riktningen. Han inträdde
i statstjänst och blef slutligen stadsprefekt i
Konstantinopel 384 e. Kr. Under hans namn ha till
vår tid kommit 34 tal, mestadels kejsarpanegyriker,
samt åtskilliga filosofiska skrifter, hufvudsakligen
"parafraser" (förklarande omskrifningar) till delar ur
Aristoteles’ skrifter (utg. af Spengel 1866). Bland
hans lärjungar märkes kyrkofadern Augustinus. T. var
en för sin tid betydande skriftställare, ärad äfven
af de kristne. Hans kommentarer till Aristoteles och
hans tal utgåfvos af Dindorf 1832. — 2. Se Agnoeter.
1. J. C.

Themistokles’ bild på ett attiskt bronsmynt med förmodat motiv från hans monument på Salamis.

Themistokles (grek. Θεμιστοϰλῆς, lat. Themistocles),
en af det forna Greklands snillrikaste
fältherrar och statsmän, f. troligen omkr. 525
f. Kr. i Aten, d. 459 i Magnesia, var son till
atenaren Neokles. Hans statsmannablick upptäckte
redan tidigt Atens bestämmelse att som handelsstat och
sjömakt inta främsta platsen bland Greklands stater,
och hans lifs uppgift blef att förverkliga denna
bestämmelse. Dessa planer måste oundgängligen medföra
den handels- och sjöfartsidkande medelklassens höjande
till politisk öfvervikt eller m. a. o. statslifvets
utveckling i afgjordt demokratisk riktning. De stötte
därför på ett envist motstånd hos det konservativa
och aristokratiska partiet, och först sedan dess
hufvudman, Aristeides (se d. o.), blifvit genom
ostracism landsförvisad (483 f. Kr.), hade T. fria
händer som ledare af statens angelägenheter.
Öfvertygad att den persiska eröfringspolitiken
ingalunda var på afgörande sätt tillbakavisad genom
grekernas seger vid Marathon (490), hade han förmått sina landsmän
att till byggande af krigsskepp anslå den årligen
uppkommande behållningen från silfverbergverken
i Laurion, och genom detta kloka förutseende kunde
Aten vid Xerxes’ anryckande (480) möta med en flotta
af 200 krigsskepp, eller flera, än Greklands alla
öfriga stater tillsammans förmådde uppställa. Då
den först påtänkta försvarsställningen till lands
i norra Tessalien befunnits ohållbar och Leonidas
med sin hjälteskara stupat vid Thermopylai, förmådde
T. sina landsmän att öfverge sin stad, bringa kvinnor
och barn i säkerhet på öarna Salamis och Egina samt
själfva stiga ombord på skeppen. Ty dessa voro enligt
hans tolkning de "trämurar", med hvilka oraklet i
Delfi tillstyrkt atenarna att försvara sig. Men
stor modlöshet var rådande på grekiska flottan,
som samlat sig i sundet mellan Salamis och Aten. Då
spartanerna voro betänkta på att skynda till Isthmos
för att försvara tillträdet till Peloponnesos och
de öfrige grekerna mest sinnade att skingras hvar
till sitt, uppmanade T. genom hemlig budskickning
Xerxes att ofördröjligen angripa de sinsemellan
oenige grekerna, hvilka det på sådant sätt skulle bli
honom lätt att med ett slag tillintetgöra. Sålunda
tvungos grekerna att strida samlade, hvilket var T:s
plan, och de vunno den evigt minnesvärda segern vid
Salamis, som räddade Greklands frihet. Äfven berättas
T. ha genom en ny budskickning påskyndat Xerxes’
återtåg, i det att han gjorde honom uppmärksam på
faran för, att skeppsbryggorna öfver Hellesponten
kunde upprifvas. Att T. med denna budskickning
åsyftat att, om hans ställning i Aten framdeles
skulle bli ohållbar, i nödens stund kunna påräkna
tillflykt och ynnest hos storkonungen på grund af det
nyttiga råd, som han gett honom, är en beskyllning,
som uttalats redan af Herodotos, men svårligen
kan ledas i bevis. T. var efter segern vid Salamis
den mest firade mannen i hela Grekland, och själfva
spartanerna egnade honom, då han besökte deras stad,
större hedersbetygelser, än som kommit någon annan
till del. Hans närmaste omsorg blef nu att återställa
Atens af perserna förstörda fästningsverk, och med
stor slughet lyckades han omintetgöra de hinder, som
spartanerna af trångbröstad afundsjuka ville lägga
i vägen därför. Emellertid synas hans vedersakare
snart nog ha lyckats bringa honom i misskredit. Ty
under de följande årens politiska tilldragelser
träder han fullständigt i skuggan. År 471 (enligt
annan beräkning ett par år tidigare) blef han genom
ostracism förvisad från Aten och vistades de följande
åren i Argos. Efter spartanske konungen Pausanias’ död
(omkr. 467) anklagades han för delaktighet i dennes
förräderi mot grekernas gemensamma sak och dömdes
af en i Sparta sammanträdande internationell domstol
frånvarande till döden. Efter att förgäfves ha sökt
en fristad först på Kerkyra (Korfu) och sedan hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>