Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Theotokopuli, Domenico - Theotokos - Theoxenia - Thera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dresdengalleriet). Han besökte Rom 1570, väckte
uppseende där (ett själfporträtt omtalas i samtida
bref) och studerade Michelangelo och Rafael. 1576
eller 1577 öfverflyttade han till Spanien och förblef
sedan bosatt i Toledo. Bland hans tidigare verk från
detta skede äro Marias himmelsfärd (altaruppsats,
1577, midtstycket i Chicagos museum), Jesus afklädes
på Golgata ("Espolio", 1579, katedralen i Toledo, en
variant i Nya pinakoteket i München), Uppståndelsen
(Toledo), Treenigheten (Pradomuseet i Madrid).
Öfvergången i hans måleri till spansk karaktär belyses
främst af de stora altarbilderna Filip II:s dröm,
Den helige Mauritius’ och hans legions martyrium
(1584, båda målade på beställning af Filip II, som
likväl var mindre nöjd med dem, båda finnas ännu
i Escorial) och Grefve Orgaz’ begrafning (1586;
S. Tomé i Toledo). Framför allt i den sistnämnda
målningen, som torde utgöra den mest representativa
och fullödiga bland T:s alster, förenas kraftfull
realism och karakteristik med vision och mystik. I
de följande verken ta den symboliska uppfattningen,
det fantastiska i behandlingen och det dekorativa i
stilen öfverhand öfver det reella. Han målar Jesu
dop, Den korsfäste, Uppståndelsen, Himmelsfärden,
Maria som himladrottning (Concepcion), helgonlegender
(S. Ildefonsos syn), äfven klassiska motiv (Laokoon
och hans söner, ämnet behandladt efter allt annat än
klassiska kompositionsregler, i Gamla pinakoteket i
München) och äfven ett par utsikter af Toledo, den
ena med en flammande ovädershimmel öfver staden. I
många af sina porträtt når T. en öfverlägsen och
beundransvärd karaktärsstyrka, ger med helt osökta
medel uttryck än för trosglöd och innerlighet, än
för hög melankoli och än för iskall viljestyrka och
fanatism. Det specifikt spanska gör sig i dessa
konterfej gällande med intensiv styrka — denne
till Spanien inflyttade mästare har blifvit kallad
den mest spanske af alla spanska målare. I sina
exalterade visioner "förlorade han all kontakt med
verkligheten". Manierist och därjämte sensationssökare
kan han med skäl kallas, men ingen skall frånkänna
honom genialitet, eld och personlighetens styrka. Hans
figurer bli drömgestalter, de äro summariskt
upptecknade i flytande, buktiga linjer, det målaren
söker, fullt medvetet, med logik och konsekvens,
är ej exakt naturlikhet, utan linjerytm, rörelse,
suggestiv verkan. Hans figurrika kompositioner
kunna ge intryck af improvisation och bisarreri,
"linjeorgie". I sin kolorit, som kan vara rik,
men andra gånger är afsiktligt sträf, söker han det
sällsamma och ovanliga, öfverraskande harmonier och
underliga färgsensationer. Under sitt senare skede
målade han mest för sin egen tillfredsställelse,
behöll sina alster i sitt hem och lämnade efter sig
ett par hundratal fullbordade taflor. Han inrättade
sitt lefnadssätt suveränt efter sin egen smak,
höll sig bl. a. ett eget musikkapell, egde ett
stort bibliotek, men dog skuldsatt. Han skref en
bok om måleri och var verksam äfven som skulptör och
arkitekt. Hans son Jorge Manuel T. gjorde klumpiga
efterbildningar af faderns målningar. — Efter att
länge ha varit förbisedd af de konststuderande,
ansedd som en halft förryckt manierist och
knappast ens omnämnd i konsthistorien, har han i våra
dagar blifvit "upptäckt" och föremål för en på vissa
håll omåttlig dyrkan. Såväl hans summariska, flytande
teckningssätt som hans egenartade koloristiska uppslag
ha fått ett afsevärdt inflytande på de riktningar
inom det moderna måleriet, som följde efter realismens
härskartid, han har blifvit utropad som dess stamfader
och har öfvat mäktigt inflytande exempelvis på Cézanne
och dennes efterföljare. För konsthandlarna har han
varit en guldgrufva, många af hans målningar ha
på sista tiden hamnat i amerikanska millionärers
samlingar. Inom Spanien finnas hufvudnumren
af hans verksamhet i Escorial, Toledo, där ett
Grecomuseum är bildadt, och Pradogalleriet i Madrid
(24 nummer). Han är f. ö. representerad i konungens
af Rumänien samling (af 9 nummer) och bl. a. i
Louvre, National gallery, Parma, Venezia, Neapel,
Rom, Dresden, München. Köpenhamns konstmuseum
eger ett kärnfullt mansporträtt (signeradt)
från hans första tid i Spanien. — Monografier af
M. Cossio, "El Greco" (2 dlr, 1908), Boeja de San
Roman, "El Greco en Toledo" (1910), Meier-Græfe,
"Spanische reise" (s. å.), A. L. Mayer (1911),
Barrès och Lafond, "Greco" (s. å.), och H. Kehrer,
"Die kunst Grecos" (1914). Ur läkarsynpunkt skildras
T. af A. Jorge, "El Greco" (på portugisiska, 1913)
och af G. Beritons, "Aberraciones del Greco" (s. å.).
G—g N.
Theotokos (af grek. theos, gud, och tokos, födsel),
"gudaföderskan", Guds moder, inom den grekisk-katolska
kyrkan benämning på Heliga jungfrun.
Theoxenia (grek., "gudagästabud") kallades
det i vissa forngrekiska stater (Delfi, Paros
m. fl.) förekommande bruket att vid en offerfest,
som firades till någon stor guds ära, inbjuda öfriga
inhemska gudar som dennes gäster. Äfven kunde det som
en särskild utmärkelse förunnas framstående personer
att deltaga i denna gudamåltid. Så t. ex. voro
skalden Pindaros och hans efterkommande för beständigt
inbjudna till de apollinska teoxenierna i Delfi. En
viss likhet med detta bruk hade romarnas lectisternium
(se d. o.). Se Deneken, "De theoxeniis" (1881).
A. M. A.
Thera, äfven kalladt Santorin, grekisk ö i
Egeiska hafvet, den sydligaste af Cykladerna. 31
kvkm. Jämte de angränsande öarna Therasia
och Aspronisi, hvilka pläga sammanfattas under
beteckningen Santorins ögrupp, bildar T. spillror
af en förhistorisk krater, nu fylld af omkr. 400
m. djupt vatten och med flera eruptionskäglor. En
sådan eruptionskägla uppstod 198 f. Kr., näml. ön
Palaia-Kaymene, hvilken än vuxit, än förminskats genom
vulkaniska utbrott. De båda öarna Mikra-Kaymene, från
1573, och Nea-Kaymene, från 1707—12, samt Georgios och
Aphroessa, från 1866, hvilka dock snart växte ihop med
Nea-Kaymene (1866—72), vittna om, att de vulkaniska
krafterna äfven i senare tid varit verksamma där. Ön,
hvars kuster höja sig ända till 584 m. ö. h. (Hagios
Elias), saknar all trädvegetation och källor och är
ytterst otillgänglig. Invånarna, som beräknas till
omkr. 16,000, bo i små byar, hvilka liksom svalnästen
haka sig fast på klipporna. De äro till största delen
grekiska katoliker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
