Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1109-1110 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thierry, Gilbert Augustin - Thiers - Thiers, baron de - Thiers, Louis Adolphe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nov. 1915, egnade sig åt historiska studier
och författarskap. 1875 debuterade han med en
historisk roman, följd 1882 af en roman
från 1813 års Vendée, Le capitaine Sans-Façon.
Af hans följande arbeten, som i regel lägga an
på spännande intrig och syssla mycket med
öfvernaturliga krafter, kunna nämnas Marfa
(1887), La tresse blonde (1888), La Savelli
(1890), Le masque (1894) och Le stigmate (1898) —
till jämförelse med dessa böcker har man nämnt
E. T. A. Hoffmanns och Poes arbeten. T.
var äfven verksam som tidningsman.
1—2. J. M—r.* 3. R—n B.

Thiers [tiǟr], stad i
franska dep. Puy-de-Dôme, vid järnväg mellan
Clermont och S:t Étienne samt T.—Vichy.
Det är en af de mest pittoreska och egendomliga
franska städerna, beläget 400 m. ö. h. på
den branta sluttningen af berget Mont Besset,
vid hvars fot Durolle strömmar fram i en djup
dalgång, drifvande en mängd industriella verk.
De flesta gatorna äro mycket branta, och husen, af
hvilka många härstamma ända från 1400-talet,
ligga terrassvis ofvanför hvarandra. I staden
och i trakten smidesverkstäder; specialitet
för T. knifsmide. Därjämte tillverkning
af papper, läder, quincaillerievaror
m. m. Staden hade 17,240 inv. 1911.
(H. W—k.)

Thiers [tiǟr], baron de. Se Crozat, P.


Thiers [tiǟr], Louis Adolphe, franska
republikens president, historieskrifvare, f.
16 april 1797 i Marseille, d. 3 sept. 1877 i
Saint-Germain-en-Laye, var son till en köpman,
som ruinerats genom franska revolutionen.
Han studerade juridik vid fakulteten i
Aix och blef 1820 advokat. Men snart öfvergaf han
juridiken för att egna sig åt historiska och politiska
studier och flyttade 1821 till Paris, där
han blef medarbetare i "Le Constitutionnel", en
moderatliberal oppositionstidning, som hade stor
spridning bland bourgeoisien. Hans glänsande stil
och lifliga uppfattning gjorde honom hastigt
till en mycket populär författare. Hans Salon
de 1822 och Les Pyrénées (en skildring af hans resa
till Pyrenéerna 1822) vunno stort bifall. 1823 utkommo
de två första delarna af hans Histoire de la
Révolution française (fullbordad i 8 dlr 1827; i
sammandrag "Franska revolutionens historia" i 2 bd,
1845, öfv. af V. Tham). Hans revolutionshistoria
spriddes genast i mer än 150,000 exemplar och har
sedermera utgetts i flera uppl. T. är en mästare i
konsten att berätta, hans åsikter äro frisinnade,
hans omdömen rättvisa, men värdet af hans
medryckande revolutionshistoria minskas genom
hans brist på vetenskaplig kritik af de källor han
använder. 1830 uppsatte T. med A. Carrel och sin
ungdomsvän Mignet tidningen "Le National", hvars
hufvudredaktör han blef. Efter att i denna tidning
i sju månader på ett energiskt och lysande sätt ha
bekämpat den reaktionära polignacska ministären
tog han verksam del i Julirevolutionen. Det var han, som författade
den berömda protest mot Karl X:s olagliga ordonnanser
26 juli, hvilken undertecknades af Paris’ förnämsta
liberala publicister och blef signalen till
revolutionen. Äfven deltog han i de intriger och
underhandlingar, som ledde till hertigens af Orléans,
Ludvig Filips, uppsättande på tronen.

Till belöning för sina tjänster utnämndes
T. i aug. 1830 till conseiller d’état
och generalsekreterare (expeditionschef)
i finansministeriet. I nov. s. å. blef han
understatssekreterare och valdes samtidigt af
Aix till medlem af deputeradekammaren. Då det
liberala kabinettet Laffitte störtades i mars 1831,
afgick äfven T. Men snart därefter bröt han med
Laffitte och det liberala partiet, närmade sig
till doktrinärerna, understödde Casimir Périer och
utnämndes 11 okt. 1832 till inrikesminister. Som sådan
visade han mycken kraft, gjorde slut på upproret i
Vendée och lät arrestera hertiginnan af Berry. Icke
mindre energiskt uppträdde han som minister för
handeln och de allmänna arbetena, hvartill han
utnämndes 25 dec. s. å. I april 1834 blef han åter
inrikesminister och undertryckte med kraft flera
arbetarrevolter. Efter Fieschis attentat 28 juli 1835
genomdref han de stränga s. k. septemberlagarna. Efter
en långvarig ministerkris blef T. konseljpresident
och tillika utrikesminister i det på vänstra centern
sig stödjande kabinett, som bildades 22 febr. 1836,
men som störtades redan i aug. s å. Han var nu en
af ledarna för oppositionen i deputeradekammaren,
tills han, efter kabinettet Molés fall, åter
blef konseljpresident och utrikesminister i det
koalitionskabinett, som bildades 1 mars 1840. Hans
kraftfulla inrikespolitik vann deputeradekammarens
bifall; men hans djärfva utrikespolitik
hotade att bringa Frankrike i konflikt med de
öfriga fyra stormakterna, som 15 juli 1840 slöto en
kvadruppelallians för att hjälpa sultanen af Turkiet i
hans strid mot vicekonungen Muhammed Ali af Egypten,
hvilken understöddes af Frankrike. T. genomdref
beslutet, att Paris skulle befästas, och för att
uppelda patriotismen lät han återföra Napoleon I:s
lik från S:t Helena till Paris. Men då konung Ludvig
Filip icke vidare ville ge sitt samtycke till att
fortsätta en utrikespolitik, som kunde leda till krig
med halfva Europa, afgick T. 29 okt. 1840. Han blef
nu chef för oppositionen i deputeradekammaren mot
Guizots doktrinärt konservativa politik, men använde
sin bästa tid till förarbeten för sin storartadt
planlagda Napoleon I:s historia, Histoire du consulat
et de l’empire (20 dlr, 1845—62; "Napoleon. Konsulatets
och kejsardömets historia", 13 dlr, 1845—63), ett i
stilistiskt hänseende öfverlägset verk, men lidande
af brist på sträng, historisk kritik.

Då Februarirevolutionen 1848 utbröt, kallades
T. natten mellan 23 och 24 febr. till Tuilerierna
och fick i uppdrag att jämte Odilon Barrot bilda en
liberal ministär. T. utfärdade på morgonen 24 febr. en
proklamation, som utlofvade frihet och reformer. Men
dessa eftergifter kommo för sent. Revolutionärerna
voro herrar öfver Paris. T. måste afgå, och
republiken utropades samma dag. Som medlem af
nationalförsamlingen blef T. en af högerns ledare,
understödde först Cavaignac och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>