Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thiers, Louis Adolphe - Thiersch, Friedrich Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därefter prins Louis Napoléon, men var
1851 en af motståndarna till den sistnämndes
statskuppsplaner. Arresterad morgonen 2 dec. 1851,
fördes T. till Mazas-fängelset och därifrån
till tyska gränsen, men erhöll redan i aug. 1852
tillstånd att återvända till Frankrike. Efter att i
ett årtionde ha sysselsatt sig hufvudsakligen med att
fullborda Napoleon I:s historia lät T. vid de allmänna
valen 1863 välja sig till medlem af Lagstiftande
kåren för att bekämpa Napoleon III. Med den mest
glänsande och öfvertygande vältalighet angrep han
kejsardömets slösaktiga finanspolitik, dess svaghet
mot Preussen, dess öfvermod mot Mexico, alla felen i
dess utrikespolitik. Äfven bekämpade han de officiella
kandidaturerna och plebiscitet 1870. Då Napoleon III i
juli 1870 förklarade krig mot Preussen, var T. den,
som kraftfullast och vältaligast i Lagstiftande
kåren protesterade mot detta dåraktiga steg. Efter
kejsardömets fall afreste T. 13 sept. 1870 från
Paris till London, Wien, Petersburg och Florens för
att söka förmå Englands, Österrikes, Rysslands och
Italiens regeringar att intervenera till Frankrikes
förmån. Han återkom med oförrättadt ärende till Tours
21 okt., hvarefter han af nationalförsvarsregeringen
fick i uppdrag att med Bismarck i Versailles
underhandla om ett vapenstillestånd. Men
äfven dessa underhandlingar, som räckte från 30
okt. till 6 nov., blefvo fruktlösa. Efter Paris’
fall blef T. vid de allmänna valen 8 febr. 1871
i 26 departement med stor röstmajoritet vald
till medlem af nationalförsamlingen. Han var
då Frankrikes populäraste man, och det väckte
öfverallt i Europa den största tillfredsställelse,
då nationalförsamlingen i Bordeaux 17 febr. 1871
valde T. till chef för verkställande makten ("chef
du pouvoir éxécutif"). Sedan han 19 febr. tillsatt
en koalitionsministär, där republikanerna Jules
Favre, Ernest Picard och Jules Simon, orleanisten
Dufaure och legitimisten Larcy fingo plats, afreste
T. 21 febr. från Bordeaux till Versailles för att
med Bismarck underhandla om fred. Genom sitt kloka
och fasta uppträdande vid detta tillfälle lyckades
han af segraren utverka, att Frankrike fick behålla
Belfort. Redan 26 febr. afslötos fredspreliminärerna,
och följande dagen återvände T. till Bordeaux, där
han efter ett mästerligt, af tårar ofta afbrutet
tal förmådde nationalförsamlingen 1 mars att
godkänna de hårda fredsvillkoren. På T:s förslag
beslöt nationalförsamlingen 10 mars att hålla sina
öfverläggningar i Versailles. En vecka senare utbröt
det fruktansvärda kommunardupproret i Paris, som efter
blodiga strider krossades i slutet af maj. Redan
dessförinnan, 10 maj, hade freden med Tyskland
undertecknats i Frankfurt am Main. De följande två
åren använde T., som 31 aug. 1871 fick titeln "franska
republikens president" till att med beundransvärd
energi och skicklighet reparera de oerhörda förluster,
som kejsardömet och kommunen förorsakat Frankrike. De
fem milliarderna betalades till Tyskland medelst stora
statslån, som mångdubbelt öfvertecknades och i hög
grad ökade Frankrikes kredit; armén reorganiserades,
och det republikanska statsskicket upprätthölls, trots
motståndet från nationalförsamlingens majoritet. Men
då T. 18 maj 1873 tillsatte en ministär, hvars alla
medlemmar tillhörde det republikanska partiet, genomdref högern i
nationalförsamlingen 23 maj, med 360 röster mot 344,
ett misstroendevotum mot ministären. Till följd af
detta parlamentariska nederlag afsade T. sig 24 maj
presidentvärdigheten, hvarefter nationalförsamlingen
valde marskalk Mac Mahon till franska republikens
president.
T. bibehöll sin plats i nationalförsamlingen,
där han slöt sig till vänstra centern. Han deltog
visserligen nästan aldrig i debatterna, men utöfvade
stort inflytande på det republikanska partiet. Efter
den nya republikanska författningens antagande
valdes han 1876 af territoriet Belfort till senator
och af Paris’ 9:e arrondissemang till medlem af
deputeradekammaren. Han antog valet till deputerad,
men höll blott ett enda tal i kammaren. När det
reaktionära kabinettet Broglie i juni 1877 upplöste
deputeradekammaren, gjorde T. allt för att förmå
det republikanska partiets olika fraktioner att
hålla endräktigt tillsammans vid de allmänna valen,
som blifvit utlysta till 14 okt. Men redan före
valen afled T. plötsligen af slag. Hans begrafning,
som egde rum på kyrkogården Père-Lachaise i Paris 8
sept., gaf anledning till storartade republikanska
demonstrationer. Statyer öfver T. ha rests i Nancy
(1879) och Saint-Germain-en-Laye (1880). Hans
praktfulla grafmonument invigdes 1887. — T. var
gift med Elise Dosne (död 12 dec. 1880), en rik
generalförpaktares dotter, hvilken medförde en
hemgift af ett par millioner frcs. Hon använde sina
sista år till att med hjälp af senatorn Calmon utge
en fullständig upplaga af T:s parlamentariska tal
(15 vol., 1879—83). Äktenskapet var barnlöst. — I
sitt testamente bestämde T. en ansenlig donation för
uppförande af en byggnad (den är uppförd i Passy)
till afgiftsfria bostäder under tre års tid för
medellösa studerande, hvilka dessutom få en viss
summa för bestridande af andra utgifter.
Bland T:s skrifter märkas, utom de redan omnämnda,
Law et son système de finances (1826), La monarchie
de 1830 (1831), Du droit de propriété (1848)
och Du communisme (1849). Hans Notes et souvenirs
(1870—1873) utkom 1904. Biogr. af J. Simon (2 bd,
1878), Mazade (1884) och P. de Rémusat (1889).
E. W.
Thiersch [tīrʃ]. 1. Friedrich Wilhelm T., tysk
filolog och filhellen, f. 17 juni 1784 nära
Freiburg a. d. Unstrut (Sachsen), d. 25 febr. 1860
i München, vardt 1809 gymnasielärare i München,
hvarest han lyckades väsentligt höja de klassiska
studierna, bl. a. genom att stifta ett filologiskt
institut. Han utnämndes 1826 till professor i den
antika litteraturen vid universitetet där. Under
en vistelse i Grekland 1831—32 verkade han för
valet af den bajerske prinsen Otto till konung
af Grekland. T:s arbete De l’état actuel de la
Grèce (1833) var ej utan inflytande på Greklands
pånyttfödelse. Inom det filologiska området utgaf han
"Acta philologorum monacensium" (4 bd, 1811—29) och
en kommenterad uppl. af Pindaros (1820) m. m. samt
skref bl. a. Griechische grammatik, vorzüglich des
homerischen dialekts (1812; 4:e uppl. 1855) och Über
die epochen der bildenden kunst unter den griechen
(1816—25; 2:a uppl. 1829), hvarjämte han gjorde
skarpa inlägg i undervisningsfrågan, i synnerhet
genom Gelehrte schulen (1826—29). Han valdes 1848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
