Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorild (till 1785 Thorén), Tomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med amatörer, som ej hörde under den offentliga
granskningens domvärjo. Kellgren, som hofsamt bedömt
arbetets första del, yttrade sig ej vidare i striden;
Leopold uppträdde i hans ställe, med polemiska
inlägg i tidningar och ströskrifter. T. beträdde
i jan. 1792 det nationalekonomiska området
med skriften Det enda nödvendiga för et rikes
financer, i hvilken han försvarade en oinskränkt
handelsfrihet och förordade en af regeringsmakten
oberoende riksbank. Leopolds angrepp kom i skriften
"Bref till den store och märkvärdige författaren Th.... o. s. v."
och besvarades af T. med Uplysning
om handelns sanna frihet (s. å.), hvarpå följde
Leopolds "Den nya lagstiftningen i snillets verld
något litet i fråga satt" och T:s Svar på luntan
emot lag och rätt i vitterheten: eller ABC i vett
och heder (s. å.). Leopold förde den lättare och
snabbare polemiska klingan och lyckades löjliggöra
åtskilliga af T:s uttalanden liksom hans naiva
själföfverskattning. Men hans skrifter ha intet
intresse utanför dagspolemikens, medan T:s äro
ställvis djupa och deras uttryck ytterst träffande. Om
efterhärmning (okt. 1792) framhöll originalitetens
betydelse och angrep fransk-klassicismens lära om
mönstrens nödvändighet.
Utbrottet och fortgången af den stora franska
revolutionen drogo alltmera T:s intressen öfver
till politiken. Han var liksom Kellgren hänförd
öfver denna frihetsrörelse, som han till en början
tyckte förverkligade hans drömmar, och prisade
den såsom "den gudomliga och största händelse på
jorden näst syndafloden". På sommaren 1790 skref
han ett memorial, som han ämnade sända Gustaf
III, ehuru detta afstyrdes, och i hvilket han
föreslog inrättandet af ett samhällstribunal,
under ledning af en hoffilosof, till hvilket alla
hugade skulle insända samhällsförbättringsförslag. Om
mildheten (1792) utgör ett försvar för hertig Karls
handlingssätt mot konungamördarna. Liksom så många
af de tidigare oppositionsmännen öfvertygad om,
att Reuterholm skulle rädda landet ur tidens vågor
genom en lugn reformpolitik, hälsade T. med jubel
hans tidigare regeringsåtgärder, framför allt den nya
tryckfrihetsförordningen. Det förord, Ärligheten. Til
h. k. Höghet regenten (da. öfv. s. å.), hvarmed han
försåg sina ofvannämnda memorial från 1786, då de
nu utgåfvos, innehöll ett program för statshvälfning
ofvanifrån, bl. a. innefattande ståndsförfattningens
upphäfvande; T. förmenade, att genom radikala reformer
skulle en revolution kunna undgås. I den oro, som
gripit de ledande kretsarna i Sverige under intrycket
af de ohyggliga blodsscenerna i skräckväldets
Frankrike, uppfattades T:s skrift som ett farligt
uttryck af jakobinism. "Ärligheten" konfiskerades 22
dec. 1792, författaren ställdes under tilltal inför
hofrätten och häktades, på dåv. underståthållaren
Liljensparres yrkande, men i trots af Reuterholms
invändningar. T. vardt oerhördt populär genom detta
förfarande mot honom, och hans rättegång följdes med
allmän uppmärksamhet. T. försvarade sig kvickt och
modigt, men fälldes i hofrätten och dömdes till 14
dagars fängelse på vatten och bröd; både åklagaren
och T. vädjade till högre rätt. Högsta domstolen
skärpte straffet; 22 febr. 1793 dömdes T. till fyra
års landsflykt; hans memorial
skulle "såsom onyttiga och till deras sammanhang
brottsliga" förstöras; "Ärlighetens" förstörelse hade
redan hofrätten beslutit.
I fängelset läste T. Rudbecks "Atlantica" och diktade
Sånger i göthiskt lynne (äfven kallade "Sånger ur
Engelbrechts tider"), som visa starka arkaiserande
ansatser och ett krytt kynne. Domen gjorde honom
likväl förbittrad, och han tröstades föga af att
utomlands uppfattas som en politisk martyr. Hertig
Karl gaf honom respengar, hans beundrare affestade
honom med mycken högtidlighet och följde honom
ända till Fittja. T. reste först till Köpenhamn,
där bl. a. P. A. Heiberg, Rahbek och Pram umgingos
med honom, men vardt snart utvisad. Han vistades
sedan i Hamburg och Lübeck, där han brefväxlade
med bl. a. professor Carl Friedrich Cramer (f. 1752,
d. 1807), som tillhörde hans beundrare. Man kan
i dessa T:s bref följa hans stigande motvilja mot
franska revolutionens fortgång; han uttryckte sig
lidelsefullt mot Robespierre och fattades småningom
af hat mot allt franskt och fällde en hård dom
öfver omhvälfningen såsom "en outplånlig skamfläck i
mänsklighetens historia". Han hemsände under tiden
flera nya skrifter. Om upplysningens princip eller
kritik på en viss berömd afhandling i detta stora
ämne (1793) är riktad mot Rosensteins skrift om
upplysningen. Senare s. å. kom den friska och roande
Om qvinnokönets naturliga höghet (10:e uppl. 1883,
da. öfv. 1884, fi. öfv. 1886), där han med lysande
kraft försvarar kvinnans rätt till utveckling
och medborgarskap, förebådande en långt senare
tids uppfattning, men säkerligen själf påverkad af
samtida rörelser i denna riktning. I sammanhang med
denna skrift står Harmonien eller allmän plan för
en upplyst och äkta kärleksförening, af en mycket
nykter hållning och utmynnande i ett slags praktisk
äktenskapsfilosofi. På sommaren 1794 trycktes Rätt
eller alla samhällens eviga lag, som af hans anhängare
betecknades som ett affall och rent af kallats "den
svenska konservatismens äkta bekännelseskrift", men
som af hans senaste analytiker (Albert Nilsson)
bestämts som en tillämpning på det politiska
området af hans allmänna filosofiska harmoni- och
proportionslära. T:s statslära var så främmande för
verkligheten och så abstrakt, att den hvarken kan
kallas konservativ eller radikal. T. hyste en orubblig
öfvertygelse om, att en hel del statsbegrepp voro
periferiska (republik-konungadöme o. s. v.) och att
det ena väsentliga var, att den abstrakta rätten, det
objektiva allmänna förståndet vardt härskande. Arbetet
fullbordades aldrig; af de tilltänkta tolf kapitlen
utgåfvos endast sju, af hvilka de sex första innehålla
det metafysiska underlaget för statsteorien, kritiken
af Rousseau och revolutionens slagord.
T. hade af Reuterholm utbedt sig
bibliotekariebefattningen i Greifswald; redan i
maj 1795 flyttade han dit, men först i nov. kom
utnämningen. Han erhöll samtidigt professorstitel
och rättighet att föreläsa. Han fortfor att författa,
men hans arbeten gingo i det hela spårlöst förbi. I
Maximum sive archimetria (1799) med dess följdskrift
Die gelehrtenwelt (1800) ställde sig T. i hetsig
motsats mot Kant och den idealistiska filosofien i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
