- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1173-1174

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorild (till 1785 Thorén), Tomas - Thorit - Thorium - Thorkel - Thorkelin, Grimur Jonsson - Thorkelsson, Jón - Thorkelsson, Jón

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tyskland af nyare datum. Detta arbete bragte
honom i vänskaplig brefväxling med Herder och
Reinhold, hvilka likaledes tillhörde de mot Kant
oppositionella. Fantastiska sändebref utfärdade
T. till påfven Pius VII, kejsar Alexander och franska
Institut national; de utgåfvos samlade 1801 under
titeln Orpheus sive panharmonion. Ett par andra
småskrifter, Die grösse des geistes (1803) och Reform
der universitäten
(1804), tillhöra också denna tid,
då han var förlorad för den svenska vitterheten
(först 1819 trycktes hans Götamannasånger, tillkomna
1805 eller 1806) och ej lyckades vinna gehör i den
främmande litteraturen; att Herder på sin dödsbädd
bestämde honom till ut gifvare af sina filosofiska
skrifter, fyllde honom likväl med tillfredsställelse;
T. medhann likväl aldrig detta förtroendevärf. En
synnerlig glädje bereddes T. under Gustaf IV Adolfs
vistelse i Greifswald 1806, då han fick mottaga
många besök af personer i konungens omgifning,
bl. a. Brinkman. Att fransmännen följande år besatte
staden och att äfven T. måste mottaga inkvartering,
var honom däremot en både personlig och nationell
pina, som bidrog att försämra hans hälsotillstånd. Han
begrofs på Neuenkirchens närbelägna kyrkogård; på
hans grafvård läses en latinsk inskrift af honom
själf, som i öfv. lyder: o lefvande, lefvande
gudomlighet! Min själs själ! Din har jag varit,
din är jag.

T:s insats i sin epoks vitterhet och tankelif
motsvarade långt ifrån hans anlag och begåfning,
delvis beroende på brister i hans egen natur:
uttryckssättens aforistiska tillspetsning och stundom
inbördes motstridighet, det verklighetsfrämmande i
allt hans tänkande, oron i hans kynne, det naiva
och barnsligt själfförtjusta i hans förkunnelse,
som så ofta gaf hugg på sig och utmanade löjet. Men
hans figur är obestridligen en af tidehvarfvets
intressantaste. Han vardt den oförfärade stridsmannen
för det inhemska lynnets opposition mot gallicismen
och en af förromantikens viktigaste kondottiärer
i vårt land, detta i trots af sin genomförda
rationalism. Estetiskt vardt T. banbrytande
genom att häfda snillets öfverhöghet öfver
reglerna; geniet gaf själf de normer, efter hvilka
smaklärorna uppställdes, geniet är en uppenbarelse
af allkraften och allförnuftet. Med en utomordentlig
eld angrep han det negativa i den vanliga kritiken,
det dogmatiska och "den uteslutande smaken" i de
härskande litterära kretsarna. T. var metafysiker,
och i motsats mot en Kellgren eller en Leopold var han
i sina åsikter, hvilka han var ifrig att polemiskt
försvara, en konsekvent, gärna logiskt deducerande
natur. "Kraft och harmoni förklara hela naturen",
lyder en tes i "Passionerna", och dessa båda begrepp
voro grundläggande för honom, ur dem härledde han
mänsklighetens två principer, göra och förstå;
hans dröm var en världsrepublik, där genierna,
världsförnuftets representanter, skulle styra med
hjältarna som lydiga verktyg. För hans ljusa optimism
fanns intet tvifvel om, att det allmänna förståndet
lätt skulle segra, om snillen och hjältar bara beslöte
sig för att ta ledningen af staternas öden. För
hans åskådning sammanföllo sanning och verklighet,
rätt och sanning; dygden och kraften äro detsamma,
att lefva dygdigt är att lefva förståndigt.
Naturen var för T. en sammanhängande och
fortlöpande kedja af varelser, åtskilda endast genom
olika grader af sina egenskaper; denna gradationslära
finna vi hos honom på alla områden.

Som författare egde han en sällsynt förmåga af
slående kvickhet, blixtrande fyndighet och åskådlig
kraft. Djupt originell i sin framställning —
Ehrensvärd är sannolikt hans lärjunge —, var
han bland allt det cirklade och mångordiga, det
abstrakt och konventionellt afslipade i tidens
prosa, den personligt och nationellt förnyande genom
sin korthet och inhemska klangfärg, det enkla och
korthuggna, som i spänningens och den starka känslans
ögonblick har en ofvertygande, utprägladt oratorisk
karaktär. T. har som stilist samband med äldre inhemsk
framställningskonst: Rudbeck, landskapslagarna.

T:s Samlade skrifter utkommo, slarfvigt utgifna af
E. G. Geijer, i 3 bd 1819—24, hvartill lades ett
fjärde 1835; P. Hanselli påbörjade en ny uppl. 1873,
som ej fullbordades. Den lefnadsteckning och
karakteristik, som Geijer afsåg att lämna med sin
"Thorild" (1820), men som han aldrig hann fram till
i detta ofullbordade verk, utfördes med omsorg och
behag af Atterbom i "Svenska siare och skalder",
IV och V; han egnade honom också en vacker dikt. T:s
Valda skrifter utgåfvos 1908; af hans bref påbörjade
L. Weibull 1900—02 en samling, och M. Lamm utgaf
hans bref till Cramer (1907). T:s namnteckning
meddelas å pl. III till art. Autograf. Det
moderna hufvudarbetet om T. är Albert Nilsson,
"T." (1915); jfr vidare L. Weibull, "T. i Lund"
(1896); smärre uppsatser i "Till T:s minne" (1908)
och "Samlaren". Ossiannilsson har om T. skrifvit
ett drama (1917) och fru Gernandt-Claine romanen
"I skuggan af ett snille" (1914).
R—n B.

Thorit, miner. Se Torit.

Thorium, kem. Se Torium.

Thorkel. Se Torkel.

Thorkelin, Grimur Jónsson, isländsk historiker,
f. 8 okt. 1752, d. 4 mars 1829, blef student 1773
och sekreterare i arnemagneanska kommissionen 1777,
anställdes vid danska geheimearkivet 1780 (arkivarie
1791) och blef slutligen konferensråd. T. utgaf
en mängd fornskrifter, i synnerhet lagar,
såsom Islands gamla och rya "Kristniret"
(1775—77), en samling danska kyrkolagar (1784),
"Diplomatarium arnamagnseanum" (I—II, 1786) och
Magnus Lagabötes Gulatingslag (1817). Dessutom
utgaf han 1:a uppl. af det angelsaxiska kvädet
"Beowulfs drápa" ("De danorum rebus gestis", 1815).
E. Ebg.*

Thorkelsson, Jón, isländsk skolman och språkforskare,
f. 5 nov. 1822, d. 21 jan. 1904, blef student
1848 och filol. kandidat 1854 samt kort därefter
lärare vid Reykjaviks lärda skola och var rektor
där 1872—95. 1877 kallades han till hedersdoktor
vid Köpenhamns universitet. T. utgaf flera sagor,
såsom Egil Skallagrimssons saga (1856) och Gunnlög
Ormtungas saga (1880), samt skref förklaringar till
många af deras skaldevers. Vidare skref han om Giszurr
jarls lefnad (1868) samt utarbetade förtjänstfulla
supplement till äldre isländska ordböcker och
andra viktiga bidrag till kännedomen om språket.
E. Ebg.*

Thorkelsson, Jón, isländsk litteraturhistoriker,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0617.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free