Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thugga (Dugga) - Thugs - Thugut, Johann Amadeus Franz de Paula - Thuille, Ludwig - Thuillerie, Gaspard Coignet de la - Thuillier, Jean Louis - Thuin - Thuja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mercurius m. fl. af forum m. m. Äfven omgifningen är
rik på ruiner. Jfr bl. a. Carton, "Ruines de Dougga" (1909).
J. C.
Thugs. Se Thags.
Thugut [to’got], Johann Amadeus Franz de Paula,
friherre von T., österrikisk statsman, f. 31 mars
1736 i Linz af borgerliga föräldrar, d. 28 maj
1818, började sin bana som tolk vid österrikiska
ambassaden i Konstantinopel och var 1769—75 chef
för densamma. Efter att ha varit Maria Teresias
hemlige underhandlare med Fredrik II under Bajerska
tronföljdskriget (1778) representerade han Österrike
i Warschau (1780—83) och Neapel (1787—89) och
kallades 1793 till "generaldirektör för utrikes
angelägenheter", sedan Cobenzl efter Polens andra
delning (mellan Ryssland och Preussen) afskedats. 1794
förordnades han att förvalta det genom Kaunitz’ död
ledigvordna statskanslersämbetet. T., som under sin
tidigare politiska bana stått i en föga hedrande
hemlig förbindelse med franska utrikesledningen,
var en oförsonlig fiende till det republikanska
Frankrike, hvars bekämpande han betraktade som sin
hufvuduppgift. Han hoppades till en början kunna
utsträcka de österrikiska Nederländernas (Belgiens)
gränser ända till Somme, men fick i stället bevittna
Belgiens förlust (1794). Större framgång vann hans
mot Preussens maktutvidgning riktade östeuropeiska
politik, i det att han med Ryssland träffade en
öfverenskommelse, som innefattade dels en ny delning
af Polen, dels Rysslands godkännande af Österrikes
anspråk på satisfaktion för motgångarna under
1793 och 1794 (jan. 1795). Preussen fogade sig, och
Polens tredje delning (s. å.) gaf Österrike ansenliga
landförvärf. Stödd på ett förbund med England (1795)
slappades T. icke genom Bonapartes framgångar 1796
i sin ifver för kriget mot Frankrike, men då hans
förhoppningar om en monarkisk restauration i Frankrike
slogo fel och fredssträfvandena togo öfverhand inom
de ledande kretsarna i Wien, måste han bekväma sig
till freden i Campo-Formio (1797). Redan följande
år biträdde han en ny koalition mot Frankrike. Ånyo
voro fransmännen segerrika, och denna gång blefvo
T:s vedersakare vid det österrikiska hofvet med
ärkehertig Karl i spetsen honom öfvermäktiga;
efter slaget vid Hohenlinden erhöll han afsked
ur statstjänsten (1800). Han lefde därefter som
privatman, först i Pressburg, sedan i Wien —
Den äldre litteraturens omdöme om T. behärskades
till stor del af det misslyckande, hvartill hans
politik i stort sett ledde, men har äfven rönt
inflytande af den allmänna ovilja, hvarmed den
personligen föga sympatiske uppkomlingen synes ha
betraktats af samtiden. Gynnsammare bedömes T. af
Vivenot, som utgett flera källpublikationer till
belysning af hans politik. Jfr äfven Vivenot,
"T. und sein politisches ’system’" (1870).
N. H—tz.
Thuille [toi’lle], Ludwig, österrikisk (sydtysk)
tonsättare, f. 1861 i Bozen (Tyrolen), d. 1907 i
München, elev af Pembaur och Rheinberger, blef
1883 lärare i pianospel och musikteori vid Münchens
musikskola och fick 1890 professors titel. Vek och
svärmisk romantik ger prägeln åt hans sagoopera
Lobetanz (1898), som
äfven har ställen af dramatisk styrka. Mindre
bemärkta blefvo hans operor Theuerdank (1897,
prisbelönt) och Gugeline (1901). Han skref vidare
gedigen kammarmusik (bl. a. en sextett för piano
och blåsinstrument), Traumsommernacht m. fl.
orkesterverk, orgelsonater, manskörer och blandade
körer, fina i stämning och klangverkan, samt
solosånger och pianostycken. Tills. med R. Louis
utarbetade T. en harmonilära (1907; 2:a uppl. 1908).
E. F—t.
Thuillerie [tyillrī], Gaspard Coignet de la T.,
grefve de Courson, fransk diplomat, f. 1594,
d. 14 aug. 1653 i Paris, tjänstgjorde som medlem af
parlamentsdomstolen i Paris, som föredragande i Ludvig
XIII:s konselj och medlem af Conseil d’état samt blef
sedermera intendent i prov. Poitou, Saintonge och
Aunis, i hvilken egenskap han fick utföra demoleringen
af La Rochelle. 1632 utnämndes han till d’Avaux’
efterträdare som ambassadör i Venezia, ackrediterades
1637 vid de italienska furstehofven och förflyttades
1640 till Holland. 1644 sändes T. att söka bringa
den pågående striden mellan Sverige och Danmark
till slut och därigenom möjliggöra för Sverige att
egna alla sina krafter åt det tyska kriget. Efter
åtskilliga svårigheter, som orsakades af både svensk
och dansk misstro mot hans afsikter, blef hans
medlingsanbud antaget, men långvariga förhandlingar
följde, innan Brömsebrofreden 13 aug. 1645 kom
till stånd. Med stöd af de förbindelser, som han
knutit med danske fredskommissarien Korfits Ulfeld,
lyckades T. 5 nov. 1645 afsluta en i praktiken
betydelselös allians mellan Frankrike och Danmark;
den förbjöd visserligen danskt understöd åt Frankrikes
fiender i Tyskland, men dref icke Danmark till en af
T. åsyftad öppen brytning med kejsaren. T. blef från
svenskt håll utsatt för klander för sitt alltför
danskvänliga uppträdande såväl vid fredsmedlingen
som under förhandlingarna i Köpenhamn, en misstro,
som han vid ett besök i Stockholm jultiden 1645
förgäfves försökte häfva. 1646 återvände han till
Holland, där han stannade de båda följande åren.
L—ts.
Thuillier [tyiljē], Jean Louis, fransk botanist,
f. 1757 i Creil (dep. Oise), d. 1822 i Paris,
var trädgårdsmästare vid jesuitkonventet i Paris,
sedan inspektör för grönsaksförsäljningen i de stora
hallarna och gjorde sig känd genom sin ännu mycket
rådfrågade Flore des environs de Paris (1790).
C. Lmn.
Thuin [tyǟ’], stad i belgiska prov. Hainaut, på
högra stranden af Sambre. Omkr. 6,000 inv. Järnverk,
garfverier, skeppsbyggen. Förr starkt befäst.
Thuja L., Tuja, bot., ett släkte af buskar
eller träd, hörande till afdelningen Cupresseæ af
fam. Pinaceæ. Bladen visa heterofylli (se d. o.). En
fröplantas första skott har 2 relativt stora och
breda hjärtblad, hvarefter följa kransvis sittande,
barrliknande, inemot 1 cm. långa, smala blad, så
långt detta skott räcker (se fig. 1). Sättes detta
skott som stickling, kan denna ungdomsform fixeras
(se Retinospora). Men de från detta skott
utbrytande grenarna bära mycket små, tätt tegellagda
och tilltryckta, plattadt äggrunda, blågröna,
fjäll-lika barr, som på den kölade ryggsidan ha en
insänkt hartskörtel (se fig. 1 o. 2). Denna bladform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
