Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Thyselius, Karl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af honom under denna tid kontrasignerade
k. förordningarna märkas stadga för Karolinska
institutet (1861), hvarigenom den länge omstridda
medicinska undervisningsfrågan slutligen ordnades,
stadga ang. folkskolundervisningen för Stockholms
stad (s. å.), förordningarna om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd (1862), om afgångsexamen
vid rikets högre läroverk (s. å.) samt om allmänt
ordnande af prästerskapets inkomster (s. å.). I den
uppseendeväckande Ljungbergska renlärighetsstriden
i Göteborgs konsistorium (1861—62) uttalade han
sig enskildt för en afveckling i godo enligt
P. Wieselgrens förslag, men när en sådan icke lät
sig genomföra, afvisade han konsistoriets försök
att på regeringen kasta öfver initiativet till ett
åtal. (Se Warburgs Lefnadsteckning af V. Rydberg,
I.) Vid sin afgång utnämndes T. till landshöfding i
Kronobergs län, men utbytte redan 20 dec. 1864 denna
befattning mot presidentskapet i Kammarkollegium och
kvarstod som sådan till 11 maj 1875, då han inträdde
som civilminister i den då nybildade andra De Geerska
ministären. Hans första åtgärd som civilminister
väckte på sin tid ganska mycket uppseende, men kom
att faktiskt innebära en afveckling af den hetsiga
tvistefrågan i samband med riksdagens beslut att
indraga presidentslönen i Kommerskollegium. På T:s
hemställan blef nämligen presidentsämbetet återbesatt
(med K. F. Wærn), ehuru endast på förordnande och
tillsvidare, och aflöningen till president skulle
utgå från andra disponibla medel; och därvid häfdade
T. till statsrådsprotokollet som sin mening, att
verket i fråga icke kunde upphäfvas, utan att ersättas
af ett annat. Märkligast från hans civilministertid
var regeringsförslaget om skjutsväsendets
öfverflyttande från jorden till bevillningen
(1878). Förslaget, hvarigenom tillmötesgicks ett
gammalt önskemål ända från bondeståndets dagar,
framkallade hetsigt motstånd icke minst från
landshöfdingarna i riksdagen, men försvarades af T.,
enligt De Geer, på ett utmärkt sätt och bifölls af
riksdagen, ehuru i Första kammaren majoritet vanns
endast med tillhjälp af sju statsrådsröster. En af
förslagets motståndare, P. von Ehrenheim, har sedan i
"Några minnen" karakteriserat skjutsskyldigheten "som
den afskyvärdaste börda, som tryckt svenska jorden,
ett verkligt slafmärke". T. lyckades ock genomföra
tillfälliga löneförbättringar åt landsstaten (1876
och 1877) samt slutligen (1878) en lönereglering
för densamma, ett betydande låneunderstöd till
Bergslagernas järnväg (1878) samt stora anslag
till rörlig materiel vid statens järnvägar och
till fortsättning af Tvärbanan genom Jämtland och
Norra stambanan till Ånge (1877—80). T. var De Geer
följaktig vid ministärens afgång 19 april 1880. T.,
som var led. af Första kammaren för Kronobergs län
1869—86, men i följd af sin frihandelsvänliga
ståndpunkt sedan icke omvaldes, var därunder
kanslideputerad 1869, 1870, 1872—75, led. af
tillfälligt utskott 1873 och 1882 samt led. af
talmanskonferensen 1885 och 1886. Han biträdde den
s. k. kompromissen 1873 och förklarade sig beredd att
mot "allmän värnplikt, på allvar tillämpad", utbyta
indelningsverket. 1883 afgaf han den förklaringen,
att han möjligen kunnat finna sig i att rösta för
det Posseska regeringsförslaget i härordningsfrågan,
ehuru icke utan betänklighet, enär detsamma icke
innebure någon fullständig tillämpning af allmän
värnplikt, men på grund af de stora afknappningar,
landtmannareservanterna vidtagit och som sedan
bifallits med en förkrossande majoritet i Andra
kammaren, vore detta honom omöjligt, och under
uttalande af förhoppningar om en blifvande lycklig
lösning af försvarsfrågan yrkade han därför afslag. Då
detta hans uppträdande ganska väsentligt bidrog till
förslagets fall i Första kammaren, hvilket hade till
följd Posses afgång, var T. en af dem, hvilka konungen
anmodade att öfvertaga statsministerposten. Efter
att gång på gång ha varit på det skarpaste ansatt
(De Geer), förmåddes slutligen T. att trots sin
höga ålder för tiden öfver nästa riksdag åtaga
sig posten. (Han var Sveriges förste ofrälse
statsminister.) Statsminister 13 juni 1883—16
maj 1884, innehade han ock civilministerportföljen
okt.—nov. 1883. I följd af ett påkallande från konung
Oskar II:s sida kom T. att under sin statsministertid
göra ett uppseendeväckande och från många håll
klandradt inlägg i den då pågående häftiga norska
vetostrid, som närmast mynnat ut i riksrättsdomen
öfver statsminister Selmer febr. 1884. Å egna och
sina kollegers vägnar uttalade nämligen T. 6 mars
1884 som sin åsikt, att unionen förutsatte och
betingade, att i Norges grundlag lika litet som
i Sveriges ändring kunde vidtagas utan konungens
samtycke samt att Norges beväpnade styrka skulle
liksom Sveriges vara ställd under den gemensamma
konungens befäl och lydnad. Men af uttalanden,
som anförts i K. Motzfeldts dagböcker, och äfven af
annat framgår, att T. personligen sympatiserade med
en förmedlande politik och betraktade de upprepade
sanktionsvägringarna äfvensom 1882 års trontal som ett
olycksbringande fel samt i likhet med sina kolleger
bestämdt ogillade alla projekt att på ett eller
annat sätt, eventuellt medelst svenskt ingripande,
förhindra riksrättsdomarnas verkställande m. m.
Bland de många andra uppdrag, som anförtroddes T., må
nämnas ledningen af 1856—57 års kommitté för förslag
till disciplin- och ordningsstadga för krigsmakten och
ordförandeskap i 1869—70 års fattigvårdskommitté,
i 1880—81 års förlagsinteckningskommitté och i
1882 års läroverkskommitté. Han var ordf. bland
Järnkontorets fullmäktige 1859—62 och 1880—89 (1845—56
hade han varit tjänsteman i Järnkontoret,
sedan 1850 sekreterare och ombudsman) samt i
direktionen öfver allmänna brandförsäkringsverket
för byggnader å landet 1881—87. Han blef hedersled.
af Landtbruksakad. 1877. Utomordentlig arbetsförmåga,
snabb uppfattning samt klar framställning i förening
med ädelt och vinnande yttre samt urbant och taktfullt
väsen beredde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfch/0649.html
