- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1243-1244

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiber (it. Tevere, lat. Tiberis), mellersta Italiens hufvudflod - Tiberias (nu Tabarije), stad i Galiléen i Palestina - Tiberias' sjö. Se Genesaret. - Om slaget vid Tiberias se Hattin. - Tiberinus, Tibers flodgud - Tiberius (T. Claudius Nero, efter adoptionen af Augustus kallad T. Julius Cæsar)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är 6,18 m.), och den framströmmande vattenmassan
var 2,000—2,500 kbm. i sekunden. En af italienska
regeringen nedsatt kommitté föreslog för att
afhjälpa dylika olyckor rensning och fördjupning af
flodbädden, reglering af kloaksystemet samt utvidgning
af flodbädden på de smalaste ställena, särskildt
ofvanför Tiberön (se pl. XIII till art. Rom). Dessa
arbeten började 1876. Floden medför i stor mängd
upplösta delar af sin lerrika bädd, hvarigenom vattnet
får en grågul färg (Horatius’ flavus Tiberis); vid
mynningen afsätter den sediment i sådana massor,
att dess delta årligen ut mot hafvet tillväxer med
omkr. 3 m.
(H. W—k.)

Tiberias (nu Tabarije), stad i Galiléen i Palestina,
vid västra stranden af sjön Genesaret ("Tiberias’
sjö"), på en smal strandslätt nedanför bergen. Det
anlades af Herodes Antipas, sannolikt ej före 26
e. Kr., uppkallades efter kejsar Tiberius och var
en fullständig grekisk-romersk stad (och därför
afskydd af de strängt ortodoxe judarna). Efter andra
judiska kriget bosatte sig dock en mängd judar i
T., och vid den dit från Jabne flyttade judiska
högskolan slutredigerades Mischna (se Talmud).
Staden nämnes i nya testamentet endast i Johannes’
evangelium, och Kristus besökte den sannolikt icke. En
kristen kyrka uppges ha funnits där sedan Konstantins
tid. Under korstågens tid var T. ett af de kristnas
fastaste bålverk i Syrien. Men 3—4 juli 1187 stod vid
Hattin (se d. o.) ett slag, hvari egyptiske sultanen
Saladin tillfogade de kristna under Jerusalems
konung Guido ett afgörande nederlag. Nu har staden
omkr. 10,000 inv., hvaraf 8,000 judar, samt flera
missioner. En mängd ruiner finns efter jordskalfvet
1837, då inemot 5,000 personer här omkommo. Utanför
staden ligga R. Akibas och Maimonides’ grafvar,
och en halftimmes väg s. om staden finnas ryktbara
varma källor, omnämnda af Plinius och af Josefos,
kallade Emmaus.
(H. W—k.)

Tiberias’ sjö. Se Genesaret. — Om slaget vid Tiberias
se Hattin.

Tiberinus, Tibers flodgud, skall enligt sägnerna
ha varit en jordisk konung, som ändat sitt lif
i Tiberflodens böljor. Han åkallades såsom divus
(den gudomlige) eller sanctus pater ("den helige
fadern"). Offer till hans ära anställdes på Tiberön
8 dec., och lekar firades af fiskare på norra
flodstranden 7 juli. Man föreställde sig honom
vanligen som en majestätisk gammal man, i blå dräkt,
med en krans af vassrör på hufvudet. I Museo Pio
Clementino finnes en bildstod, som föreställer honom
bekransad med segerns lager samt med ett roder i
den ena och ett ymnighetshorn i den andra handen.
R. Tdh.*

illustration placeholder
Kejsar Tiberius. Marmorbyst

från antiken. (Nu i Louvre,

Paris.)

Tiberius (T. Claudius Nero, efter adoptionen
af Augustus kallad T. Julius Cæsar), romersk
kejsare, f. 16 nov. 42 f. Kr., d. 16 mars 37 e. Kr.,
är en bland de härskare, som af historien blifvit
mest olika bedömd. Så har varit förhållandet äfven
inom hans närmaste eftervärld. Tacitus och Suetonius
skildra honom, hvar och en efter sitt kynne med
öfvervägande mörka färger: Vellejus Paterculus,
hvilken som militärtribun tjänat under hans befäl,
hyser stor tillgifvenhet för T. Sämsta tjänsten har
hans minne rönt af dem, som likt Stahr och Freytag
prisat honom nästan i allt. Lyckligtvis för T:s
eftermäle har det funnits framstående hävdatecknare,
som sökt oväldigt fördela dagrar och skuggor.

T. var af Roms kanske förnämsta släkt, Claudierna,
till hvilken äfven hans moder Livia kunde räknas, då
hennes fader tillhörde den, ända till dess han genom
adoption inträdde i Liviernas ätt, likaledes mycket
förnäm. Octavianus (sedan kallad Augustus) förälskade
sig i Livia, då hon ännu var T. Claudius Nero d. ä.:s
maka, och mannen afstod henne godvilligt, 38 f. Kr.,
åt Augustus. Till hans hem medförde hon sin fyraårige
son Tiberius och födde där tre månader senare dennes
yngre broder Drusus. T. hade ärft Claudiernas sköna
drag, som dock stundom vanställdes af en hudsjukdom,
och deras viljekraft, men äfven deras högdragna,
dystra lynne. Fullvuxen användes T. af Augustus
i viktiga värf. Vid tjugunio års ålder blef han
konsul för första gången. Större delen af sin tid
tillbragte han i fält. Redan år 20 f. Kr. hade han
sändts till östern för att insätta Tigranes som
Roms vasallkonung i Armenien: persernas monark
lyckades han skrämma så, att han till romarna
utlämnade de troféer, som vunnits vid Crassus’ (se
d. o. 3) nederlag. Sedan underkufvade T. folken i
norra Alperna och Pannonien (15—10 f. Kr.) och blef
därefter sin broder Drusus’ efterträdare i Germanien,
där han vann flera framgångar och trängde djupt in
i landet. 6 f. Kr. begaf han sig dock i ett slags
frivillig landsflykt till Rhodos. Huruvida hans genom
Augustus framtvungna skilsmässa (11 f. Kr.) från
den älskade makan Vipsania Agrippina och giftermålet
med sin styfsyster, den utsväfvande Julia, verkat
till missstämning mot kejsaren eller om blygseln
öfver Augustus’ upptäckt af Julias utsväfningar
och hennes förvisning föranledt honom att aflägsna
sig, eller om han ville gå ur vägen för Augustus’
dottersöner och presumtiva efterträdare eller om alla
dessa skäl samverkat, må lämnas därhän. Ensamheten
förbättrade ej hans medfödda pessimism. År 2
e. Kr. återvände han till Rom och blef år 4,
efter Cajus’ och Lucius’ frånfälle, af kejsaren
insatt till tronarfvinge, i sammanhang hvarmed
han själf skulle adoptera sin broder Drusus’ son,
Germanicus. Han öfvertog åter befälet i Germanien och
förde det med kraft och skicklighet, aktad, stundom
älskad af sina officerare. Efter Augustus’ död (14
e. Kr.) tillträdde T. regeringen. Han uppträdde i
början med stor försiktighet. Han gaf visserligen
lösen och befallningar åt lifvakten — hvem skulle
annars gjort det? —, men i senaten nekade den nu
femtiofemårige pessimisten länge att åtaga sig
regeringsbördan, ännu tyngre därigenom, att den
faktiskt oinskränkta monarkien ej ännu på långt när

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free