- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1253-1254

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tibetanska språket och litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efterföljande) adj., fogas numerus- och kasusändelser
blott till sista ordet. Pron. person, böjas som
nomina, hvarvid genit. uttrycker possessivum; men i
st. f. de ursprungliga pronominala formerna nyttjas,
liksom i alla östasiatiska språk, vanligen vissa
höflighetsord, olika för olika samhällsklasser. Verbet
har inga personalsuffix, men ofta flera (intill
4) rotformer, som uttrycka presens, imperfekt,
futurum och imperativ, t. ex. hdebs, "kastar",
btab, "kastade", gdab, "skall kasta". Tempora och
modi betecknas medelst tillfogade partiklar och
hjälpverb med bet. "vara", "blifva", "göra" o. s. v.,
under det själfva roten betraktas som nominalform
(particip eller nom. actionis) med neutral (passiv)
betydelse. Subj. står därför i regel i instrumentalis,
t. ex. zúm, "taga" (eg. "tagande sker" = "det
tages"), zúm-nas, "tagande sker genom mig" =
"jag tager". Infinitiv och particip bildas med
nominalsuffixet pa (ba). Dessutom finnas några med
suffix bildade gerundier, hvilka ersätta relativa
och andra (konjunktionella) satser. — Olika slag af
accent (ton) spelar i tibetanskan ungefär samma roll
som i kinesiskan, dock ej i samma utsträckning. I
sammanhang därmed synes också växling i fråga om
ljudens stämton förekomma. Intransitiva verbalbaser
synas ha börjat med tonande ljud, under det transitiva
rotord hade icke tonande ljud samtidigt med att
orden uttalades med högre ton. Såväl ton- (accent-)
som konsonantväxlingen synes bero på reduktionen
af en gång befintliga prefix, som tjänat som
böjningselement, ungefär som våra suffix (i vissa
fall prefix). Den exspiratoriska (ord-)accenten
ligger som regel på rotstafvelsen. — Tibetanskt språk
och tibetansk litteratur blefvo bekanta i Europa
först genom kapucinmunkar, som verkade i Lhasa i
början af 1700-talet. Deras uppteckningar samlades
af augustinmunken A. A. Georgi (från Rimini)
i "Alphabetum tibetanum" (1762). I A. Rémusats
"Recherches sur les langues tartares" (1820)
förekommer ett kapitel egnadt åt tibetanskan. Bättre
kännedom därom fick man emellertid genom S. Csoma
(se denne), som utgaf "A grammar of the tibetan
language" (1834) och "Essay towards a dictionary,
tibetan and english" (s. å.), och missionären
Heinrich August Jäschkes (f. 1817 i Herrnhut,
d. där 1883) banbrytande arbeten "Tibetan grammar"
(2:a uppl. 1881), "Handwörterbuch der tibetischen
sprache" (1871—75), "Tibetan-english dictionary"
(1881), "A short practical grammar of the tibetan
language, with special reference to the spoken
dialects" (1868), "A simplified tibetan grammar"
(utg. af H. Wenzel 1883) äfvensom afh. i Berlin-
och Petersburg-akademiernas skrifter samt i "Journal
of the Asiatic society of Bengal". Andra grammatiska
arbeten: J. J. Schmidt, "Grammatik der tibetischen
sprache" (1839), Ph. Éd. Foucaux, "Grammaire de la
langue tibétaine" (1858), Th. H. Lewin, "A manual
of tibetan" (1879), Graham Sandberg, "Handbook of
colloquial tibetan" (1894), V. C. Henderson, "Tibetan
manual" (1903), C. A. Bell, "Manual of colloquial
tibetan" (1905). Ordböcker: "Dictionary of the
Bhotanta or Bhutan language" (1828); J. J. Schmidt,
"Tibetisch-deutsches wörterbuch" (1841), H. Ramsay,
"Practical dictionary of Western Tibet" (1890),
Desgodins, "Dictionnaire thibétain-latin-français" (1899), Sarat
Chandra Das, "Tibetan-english dictionary with sanskrit
synonyms" (utg. af G. Sandberg och A. W. Heyde,
1902). En inhemsk grammatik finnes i Tandjur (mdo
CXXIV).

Den tibetanska litteraturen, som är mycket omfångsrik,
är öfvervägande buddistisk, af moralisk-religiöst
innehåll och består till största delen af öfv. af
heliga skrifter tillhörande de nordlige buddisterna
och kommentarer därtill. Dessa öfv. skedde till
största delen på 700—800-talet. Och då tibetanerna
icke långt därefter blefvo bekanta med (en art)
boktryckarkonst samt inom de andliges krets stor
vikt lades på boklig utbildning och lärdom och
för detta ändamål klosterskolor och högre skolor
(universitet) till stort antal inrättades, så
voro därmed förutsättningarna för en rik litterär
blomstring gifna. Organisationen af ett tibetanskt
universitet (de berömdaste i Lhasa och Taschi-lunpo)
inrymmer 4 afdelningar (fakulteter): 1) en liturgisk
omfattande munkdisciplinen, buddisternas Vinaya
(Dul-va); 2) en religiös, omfattande Sutra
(läran) eller Dharma (Dhamma, tibet. Mdo); 3)
en filosofisk-metafysisk, omfattande Abhidharma
(Abhidhamma, tibet. Chos-non-pa) och Prajñaparamita
("Vishetens fullkomning") eventuellt Tantra (se
d. o.); 4) en medicinsk. Inom dessa afdelningar
bedrifvas studierna strängt metodiskt i sammanhang
med öfningar af olika slag (disputationer o. s. v.);
äfven olika lärdomsgrader utdelas. Främsta föremål
för studium är den tibetanska kanon, omfattande 2
stora afdelningar: Kandjur (skrifves bkah-hgyur)
och Tandjur (skrifves bstan-hgyur), båda tryckta
(icke med rörliga typer, utan) med blocktryck på
ett slags starkt papper af bark. I. Kandjur, tryckt
(1728—46) första gången i Narthang (vid Taschi-lunpo)
i 100 folioband, hvart och ett på omkr. 1,000 sidor,
innehållande 689 verk, ett fåtal tillhörande Hinayana,
och omkr. 300 Tantra, de öfriga Mahayana. Nyare
upplagor finnas och exemplar i Europa i Petersburg,
Paris, London och Oxford. Innehåll: 1) Dul-va
(Vinaya), 2) Ser-chin (Prajñaparamita), 3) Phal-char
(Buddharataṁsaka, beskrifning på Buddhas och
Bodhisattvas), 4) Dkon-brtsegs (Ratnakuṭa, uppräkning
af Buddhas och hans läras egenskaper), 5) Mdo (Sutra
o. s. v.), 6) Nirvaṇa, 7) Rgyud (Tantra). II. Tandjur,
flera ggr tryckt i 225 bd (exemplar i Petersburg och
London), bestående af en mängd kommentarer och alla
slags litterära tillägg till den egentliga kanon,
omfattande: 1) Rgyud (Tantra), innehållande ritual,
ceremoniel, magi o. s. v. 2) Mdo (Sutra), bestående af
hymner, kommentarer till Prajñaparamita, filosofi,
retorik, grammatik, metrik, astronomi, medicin
m. m. Öfversiktlig analys finnes af S. Csoma (i
"Asiatic researches", bd XX), senare utg. af L. Féer,
"Analyse du Kandjour et du Tandjour" (i "Annales du
Musée Guimet", bd II. Jfr äfven "Fragments extraits
du Kandjour, traduits du Tibétain" ibid. bd V); en
index af Schilling v. Canstadt utg. af J. J. Schmidt
(1845). Härtill sluter sig en del religiös
(apokryfisk) och magisk-spiritistisk litteratur. —
Den världsliga litteraturen, mest otryckt, består
af krönikor, lyrik, sagor o s. v. (jfr S. Csoma i
"Journal of the Asiatic society of Bengal", bd VII
och IX). Bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0659.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free