- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1257-1258

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tibro, stationssamhälle i Kyrkefalla socken - Tibullus (Albinus), romersk skald - Tibur. Se Tivoli. - Tiburon. 1. Hamnstad i republiken Haïti - Tiburtius. 1. Kristofer T. - Tiburtius. 2. Tiburtius T.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tibro, stationssamhälle i Kyrkefalla socken,
Skaraborgs län, omkring T. station vid järnvägslinjen
Sköfde—Karlsborg, 20 km. från Sköfde, 24 km. från
Karlsborg. Omkr. 1,000 inv. Post-, telegraf- och
telefonstation, kommissionskontor för Skaraborgs
ensk. bank, hotell, många handlande och handtverkare,
2 elektriska kraftstationer, kvarnar och sågar, 2
mejerier, färg- och möbelfabriker, bomullsspinneri,
tjärfabrik.

Tibullus (Albius), romersk skald, f. omkr. 55 f. Kr. i
närheten af Pedum (mellan Tibur och Præneste)
af riddarfamilj, d. 19 eller 18 f. Kr. I yngre år
deltog T. i krigståg, som vän och följeslagare till
M. Valerius Messala, hvilkens fälttåg i Akvitanien
31—30 och triumf 27 f. Kr. han besjöng i ett vackert
kväde. T. hade dock ingen smak för fältlifvet,
utan längtade till sin landtgårds ljufva lugn och
kärlekens idyller. Horatius ger (i "Epistolæ" I, 4)
ett slags teckning af T:s person, i det han säger:
"Albius, du som ärligt bedömt de satirer jag diktat,
hvad skall jag tro, att du sysslar med nu, i trakten
af Pedum? Skrifver du något, som lämnar Cassius
från Parma bakom sig, eller ströfvar du kring i den
hälsobringande skogen, tänkande på hvad som höfs
och anstår den vise och gode? Du är ju ej blott en
kropp, utan själ och ande och hjärta; gudarna gåfvo
dig skönhet och pengar och konsten att njuta. Hvad
kan en moder önska sin son, som är större än detta:
vishet och kraft att ge ord åt allt, som du tänker
och känner, gunst hos vänner och rykte och hälsa i
rikaste måtto; allt, som skänker åt lifvet fröjd —
och en kassa, som räcker". Hälsan synes dock ha svikit
T., ty han dog ung. — Redan tidigt hängaf T. sig
åt kärleken till den sköna Delia (det rätta namnet
skall ha varit Plania), af hvilken han längre fram
öfvergafs. Från den tid, under hvilken förbindelsen
med henne varade, härstamma hans skönaste dikter,
nämligen 1, 3, 5, 2 och 6 i 1:a boken (1—10) af hans
Elegiæ (4 böcker). Mindre tilltalande, förmodligen
ock ej till fullo utarbetade af honom själf, äro
elegierna till den kalla och vinningslystna Nemesis,
hvilka upptaga större delen af 2:a boken (1—6). Den
3:e (1—6), som handlar om Lygdamus’ kärlek till
Neæra, har utan tvifvel en annan författare, likaså
den af lärdom och konstnärlighet utmärkta 1:a sången
i 4:e boken, Panegyricus in Messalam. Mera omtvistadt
är författarskapet till de 14 öfriga kvädena i 4:e
boken, som behandla kärleken mellan T:s vän Cerinthus
och den unga Sulpicia. De ifrågavarande dikterna
äro nämligen så behagfulla och fina samt förråda så
mycken naturlig känsla, att man väl skulle kunna anse
dem vara T:s verk.

T. visar sig, särskildt i Delia-sångerna, som en
mästare i den elegiska dikten. Han uppträder icke
för att inkläda sina tankar i omhöljet af en präktig
konstpoesi efter alexandrinskt mönster, utan framstår
som en sann och naturlig tolk af ett själslif,
rikt på varma känslor och stämningar, men framför
allt genomträngdt af svärmisk hängifvenhet åt den
sällhet han drömmer sig på den från barndomen honom
så kära landtgården vid den älskades bröst. Intet
sökt eller beräknadt tränger sig fram; hans hjärtas
hopp och farhågor, den naiva uppfattningen af den
landtliga trefnadens
förmåner och behag samt af dess bruk och
föreställningssätt, det stundom af den hårda
verklighetens pröfningar framkallade svårmodet,
allt speglar sig i hans åskådliga och klara
diktning, hvilken f. ö. i formen, särskildt genom
afrundningen af de enskilda distiker, röjer ädel
värdighet och motsvarighet till innehållet. — De två
bästa handskrifterna af T. äro Codex Ambrosianus
(omkr. 1374) och Vaticanus (1400-talet). Den
första tryckta uppl. utgafs af Vindelinus de
Spira (1472). På svensk vers äro T:s elegier
väl öfversatta af P. J. Peterson (1860). Jfr
f. ö. R. Törnebladh, "De elegiis Lygdami commentatio"
(1861, i Kalmar läroverksprogram), behandlande 3:e
boken.
R. Tdh. (J. C.)

Tibur. Se Tivoli.

Tiburon [-rå̄n]. 1. Hamnstad i republiken Haïti på 18°
23′ n. br., i närheten af kap T. på västligaste ändan
af den långa halfö, som från ön Haïtis hufvuddel
sträcker sig ut mot Jamaicasundet. Utförselort
för socker, kaffe, bomull och indigo. Omkr. 9,000
inv. — 2. Ö i Californiaviken på 29° n. br.,
tillhörande mexikanska staten Sonora och belägen
omkr. 5 km. utanför fastlandskusten, n. om Rio
Sonoras utlopp i nämnda bukt. Omkr. 55 km. lång
i nord-sydlig riktning, 30—35 km. bred. Bebodd
endast af ett par hundratal Serisindianer.
1—2. H. W—k.

Tiburtius. 1. Kristofer T., andlig skald,
f. omkr. 1680 i Falun, d. 2 sept. 1719 i Stockholm,
utgaf under sin studenttid i Uppsala i början af
1700-talet ett större poem, Siälenes saliga nöje
uti Jesu blodiga kors och död
(omtryckt i Hansellis
samling, d. 13, 1870), hvilket vittnar icke endast
om djup, nästan svärmisk religiös känsla, utan äfven
om betydande skaldebegåfning. T. blef hofpräst hos
k. rådet grefve Axel De la Gardie och kallades "för
sin vackra lärdom och mycket herrliga ämbetsgåfvor"
1711 till kaplan (komminister) vid Jakobs och
Johannes’ församlingar i Stockholm.

2. Tiburtius T., den föregåendes systerson, präst,
författare, f. 25 juli 1706 i Falun, d. 19 dec. 1787
i Vreta klosters församling, uppfostrades hos sina
morbröder, i synnerhet den yngre, Tib. T. (i Västra
Vingåker), till hvars fosterson han upptogs, samt blef
student i Uppsala 1719, huspredikant hos riksrådinnan
Bonde 1731 och filos. magister i Uppsala 1734. 1740
utnämndes han till regementspastor vid Lifregementet
och bevistade i denna egenskap finska kriget samt
förde därunder anteckningar, som utgåfvos först
1817 under titel Historia om finska kriget åren
1741 och 1742.
T. blef 1744 kyrkoherde i Vreta
klosters församling af Linköpings stift och 1754
prost. 1753 invaldes han i Vet. akad., i hvilken han
tog sitt inträde med Anmärkningar vid hushållningen i
Östergöthland
(1756) samt där han ytterligare höll ett
presidietal om Östergöthlands förmoner och olägenheter
(1761) och hvars handlingar han riktat med åtskilliga
rön. Han var riksdagsman 1755—56 och 1760—62 samt
en af hattarnas blindaste anhängare. Det var T.,
som i april 1756 föreslog införandet af namnstämpeln
(se d. o.). Han yrkade äfven i ståndet, att domen
öfver den för delaktighet i revolutionsförsöket
s. å. till döden dömde Erik Brahe utan nåd skulle gå
i verkställighet. På sin ålderdom utgaf han ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:04:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfch/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free