Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hiertas "Medborgaren" (1829—32). Samtidigt hade
konservatismen flera betydande organ. J. K. Askelöf
var denna åskådnings förnämsta kraft genom "Svenska
Minerva" (1830 ff.), som intog en själfständig
hållning mot regeringen. Crusenstolpes
"Fäderneslandet" (1830—33) åter var
salarierad. "Svenska biet" (1839—44) och den
af V. F. Palmblad redigerade "Tiden" (1847—50)
förtjäna äfven nämnas. En moderatare konservatism
förfäktades af J. A. Hazelius i "Svenska tidningen"
(1851—59), hvars mantel upptogs af det inom kort
inflytelserika bladet "Nya dagligt allehanda"
(sedan 1859; K. A. Lindström m. fl.). En medelväg
mellan konservatism och liberalism hölls af den stora
annonstidningen "Stockholms dagblad" (uppsatt 1824),
som mot 1860-talets slut vardt nyhetstidning och vann
politiskt inflytande under J. A. och V. Walldén. —
Landsortspressen började under samma epok, som ju
ända till 1850-talets ingång utmärktes af mycken
utrikespolitisk liflighet, utvecklas och vinna
betydenhet. I spetsen gingo "Göteborgs handels- och
sjöfartstidning" (1832, J. Sandvall, S. A. Hedlund),
"Skånska correspondenten" i Lund (1832 ff.),
"Östgöta correspondenten" i Linköping (1838 ff.,
H. B. Palmær, Ridderstad), "Skånska posten"
i Kristianstad (1830 ff.), "Nerikes allehanda"
i Örebro (1843 ff.), "Barometern" i Kalmar (1841
ff.), "Norrlands tidningar" i Härnösand (1835
ff.) m. fl. Den svenska pressen undergick inga
viktigare förändringar under 1850- och 1860-talen,
om också vissa förskjutningar egde rum i fråga
om flera ledande tidningars ställning; yttre
villkor och innehåll voro ungefärligen desamma som
tidigare. En ny huvudstadstidning tillkom 1864 i
"Dagens nyheter". En ny tidningstyp uppstod i den
illustrerade tidningen, som att börja med närmast
påminte om 1500-talets illustrerade flygblad, men
småningom höjde sig till verkligt värde; föregångare
var det af L. J. Hierta utgifna "Lördagsmagasinet"
(1836 ff.), den egentliga banbrytaren "Illustrerad
tidning" (1855 ff., A. Blanche förste redaktör). Äfven
skämttidningen tillhörde denna tids nyheter;
sedan ett par kåseriblad af O. P. Sturzen-Becker
och den väsentligen politiska "Kapten Puff"
(1856 ff.) visat tendenser åt detta håll, kom den
första svenska skämttidningen med "Söndags-Nisse"
(1862 ff.). 1880-talets lifligare politiska strider,
särskildt tullfrågan, kallade flera nya tidningar
till lif (i Stockholm "Svenska dagbladet" 1884,
"Socialdemokraten" och "Vårt land" 1885; den billiga,
för småfolket afsedda "Stockholmstidningen" 1889);
politiska och nyhetstidningar, som 1880 voro 183,
hade 1890 ökats till 316, och följande årtionde
visade ökad lifaktighet. Under senare hälften
af 1880-talet började några större tidningar att
äfven utge söndagsnummer, och f. n. (1919) utkomma
tidningar (däraf 6 i Stockholm) med 7 nummer i
veckan. Förbättringar i själfva det tekniska vid
tidningstryckerierna och utvecklingen af telegram-
och notisbyråväsendet äro grundvalen för de betydande
förändringar, som tidningarna undergått under de
allra sista tiderna och som gjort större skillnad
mot de föregående typerna, än hvad som skett under
det föregående halfva århundradet. Till de mest
anmärkningsvärda nyheterna hör det
rätt myckna illustrerandet, som efter amerikansk
förebild nu är vanligt.
Svenska nyhetstidningar äro nästan undantagslöst af
politisk färg och gruppera sig efter de politiska
partierna, hvilka samtliga ega organ. De dagliga
huvudstadstidningarna utges i regel i två olika
upplagor, en större för Stockholm och en mindre för
landsorten; den senare upplagans distributionstid
bestämmes efter posternas afgångstider; inom
hufvudstaden utkomma vissa blad i tre olika editioner
(12 middagen, 3 och 5 e. m.). Sammanlagda antalet
exemplar af den spriddaste hufvudstadstidningens
båda upplagor utgjorde 1918 icke mindre än
omkr. 170,000. Landsortspressen har nått en betydande
utveckling, och de större städernas tidningar intaga
ofta en själfständig och ledande ställning. En enorm
utveckling har den fackliga pressen genomgått, både
i omfång och antal. Vuxit har äfven i hög grad den
billiga veckopressen efter engelskt och amerikanskt
mönster; illustrerade veckotidningar ("Hvar 8 dag",
"Idun", "Veckojournalen") äro däremot få. Bibliografi
(till 1900) finns i B. Lundstedt, "Sveriges periodiska
litteratur" (3 bd, 1895—1902). Jfr vidare E. Key,
"Försök till svenska tidningspressens historia"
(1883), O. Sylwan, "Svenska pressens historia
till statshvälfningen 1772" (1896), K. Warburg,
"Illustrerad svensk litteraturhistoria (II—V,
kapitlen om pressen) och detta arbetes artiklar om
mera betydande svenska tidningar. Om antalet tidningar
i Sverige upplyser tabellen på sp. 1285—86.
Norge. Den norska tidningspressen är jämförelsevis
ung. Frånser man ett enstaka försök 1644 med
utgifvandet af "Aggerhuusiske acter", fick Norge först
under andra hälften af 1700-talet sina egna tidningar,
af hvilka den första, "Norske intelligenz-seddeler",
började utkomma i Kristiania 1763. Den följdes 1765
af "Efterretninger fra Adressecontoiret i Bergen",
1767 af Trondhjems "Adressecontoirs efterretninger"
och 1780 af "Christianssandske ugeblade". Dessa
fyra tidningar ega ännu bestånd, ehuru till
en del under andra namn, men endast "Trondhjems
adresse" och "Christianssands stiftsavis" ha någon
politisk betydelse och större spridning. Genom sina
annonsprivilegier hindrade de länge uppkomsten af en
själfständig press, och på flera ställen har denna
först genom privilegiets inlösning kunnat utveckla
sig, hvarigenom också de äldre adressbladen delvis
ändrat karaktär och blifvit politiska tidningar
i modern mening. 1808—14 utgafs i Kristiania en
officiell regeringstidning, "Budstikken", senare
"Tiden", som bevarat sitt historiska intresse och
efterträddes af "Den norske rigstidende" (1815—82).
1815—21 utgafs också ett oppositionsorgan,
"Det norske nationalblad". En intressant veckoskrift
är "Den norske tilskuer", som utgafs i Bergen
1817—21, af bl. a. K. M.. Falsen. 1819 uppsattes
"Morgenbladet", som till en början icke egde
någon politisk karaktär. Däremot framträdde på
1820-talet ett större antal politiska tidningar, som
"Tilskueren" (regeringsvänlig) och "Patrioten", båda
af kort varaktighet, samt "Patrouillen" (1824—32),
en oppositionstidning under redaktion af L. Mariboe,
hvilken kan betraktas som den norska journalistikens
fader. 1832—34 utkom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
