- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
21-22

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tieck, Johann Ludwig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedermera till Göttingen och Erlangen för att studera. Hans
sinnestillstånd vid denna tid var dystert och
förtvifladt, han misströstade om sig själf och
tillvaron. Den svärmiske Wackenroder (se d. o.) förde
honom till romantikens uppfattning: den katolska
kulten, Nürnbergs historiska konstverk och särskildt
Dürer gjorde starkt intryck på honom. Nödvändigheten
att förtjäna sitt lefvebröd tvang honom att arbeta
åt boktryckaren och tidskriftsutgifvaren F. Nicolai i
Berlin. I dennes berättelsebibliotek "Straussfedern"
skref han sålunda 1795–98 femton noveller, som
i enlighet med Nicolais kraf hånade den fantasi-
och känslosida hos människan, som upplysningstiden
skattade så ringa. Detsamma var äfven väsentligen
fallet med romanen <i<Peter Leberecht</i> (1795–96). Till
schicksals-dramatiken hör hans skådespel <i<Karl
von Berneck</i> (1793). Om splittringen i hans själ
mellan den förståndsmässiga och verklighetsnyktra
berlinuppfattningen och den gryende romantiska
åskådningen vittnar den stora roman, Geschichte
des herrn William Lovell
(1795–96), som i ofta
pinsamma scener skildrar, hur en ung man går under
i njutningar och brott (se F. Wüstling, "T:s
William Lovell", 1912). Frigörelsen från Nicolai och
sträfvandet att följa den egna uppfattningen röjas i
Volksmärchen (1797), där T. återberättade sagorna om
Haimonsbarnen, Magelone, Melusina m. fl. och med stort
behag utvecklade en romantisk stämningskonst, hvars
innersta han lyckligt angaf med ordet "waldeinsamkeit"
; särskildt märkliga voro dramat Ritter Blaubart
("Riddar Blåskägg", 1810) och den af T. själf
uppfunna Der blonde Eckhert, hvars patologiskt
hemska karaktär är synnerligen kännetecknande för
T. Af stor betydelse blefvo T:s och Wackenroders
arbeten för konsten; "Herzensergiessungen eines
kunstliebenden klosterbruders" (1797), i hvilken
T. skref en sjundedel, Wackenroders efterlämnade,
af T. utgifna "Phantasien über die kunst" (1799)
och den af båda tillsammans planlagda, af T. ensam
skrifna romanen Franz Sternbalds wanderungen (1798)
innehålla svärmiska naturskildringar, religiösa
och konstresonemang, i hvilka medeltidens och
Dürers konstverk tolkas med andakt och beundran
i ungdomligt sväfvande bilder. Den nazarenska
skolan (Cornelius, Overbeck), bröderna Boisserées
historisk-fosterländska konstverksamhet och
bröderna Grimms filologiska arbete ha alla mottagit
afgörande impulser härifrån. Med skarp satir vände
sig T. mot den hatade filiströsa och tarfligt platta
litterära uppfattningen i några litterära läsdramer,
Der gestiefelte kater (1797 ; "Mästerkatten", 1812),
Prinz Zerbino (1799) och Die verkehrte welt, som gett
förebilder för många senare likartade verk. Här och
i andra arbeten visa sig T:s intryck icke bara af
de samtida vittra och kritiska medkämparna, bröderna
Schlegel och Novalis i främsta rummet,
utan äfven af det vidsträckta studium af filosofien
och främmande litteraturer, som den romantiska kretsen
bedref. T:s Romantische dichtungen (2 bd, 1799)
innehöll bl. a. Leben und tod der heiligen Genoveva,
som visar intryck från Calderón, Lope de Vega och
Shakspere liksom från Böhme och där hänförelsen för
gammal konst och gammal tro, folklig sägenmystik
och medeltidsdrömmeri skapat ett af riktningens mest
karakteristiska verk. Svagare var Kaiser Octavianus
(1802), som knappast bjöd på något nytt, men hvars
prolog i melodisk vers gaf hans poetiska uppfattning
("Mondbeglänzte zaubernacht"). Med dessa arbeten
inträdde ett afbrott i T:s poetiska alstring, som
han ett årtionde senare utgaf i Phantasus (3 bd,
1812–16) i delvis omarbetadt skick och försedt
med en berättande och resonerande ram af stor
själfullhet. Under den poetiskt overksamma tiden
sysslade T. med studiet af medeltidens litteratur
och främmande dramatik, framför allt Shakspere;
hans vän Burgsdorff hyste på sitt gods Ziebingen med
storartad gästfrihet T. och dennes hustru nästan hela
denna tid. 1819 öfverflyttade han till Dresden, där
han 1825 vardt dramaturg vid hofteatern, men drog
sig 1830 missmodig tillbaka på grund af det myckna
motstånd han mötte. T. hade nämligen i denna tid af
efterromantik såväl i kritiker som genom positiv
litterär verksamhet beträdt andra banor. Han vände
sig nu till novellen och skapade ett stort antal,
dels moderna, dels historiska berättelser af mycken
förtjänst. De innehålla framför allt intressanta
samtal om tidsfrågor af estetisk, religiös och
samhällelig art, skildra bredt och vederhäftigt
en mångfald händelser och karaktärer, städse med
en bestämd tendens. Nämnas må Dichterleben (1825;
"Skaldelifvet", 1839, med Shakspere som hjälte),
Der aufruhr in den Cevennen (1826, ofullb.), som
skildrar kamisardernas strid under Ludvig XIV,
Tod des dichters (1833, om Camões), Die gemälde,
Der gelehrte, Des lebens überfluss, Die verlobung,
Der wassermann, Die reisende
och Die gesellschaft auf
dem lande
. En stor roman från Italien på 150O-talet,
Vittoria Accorombona (1840; sv. öfv. s. å.), är
fängslande och djup. Hans kritiska verksamhet i
Dresden, där han bekämpade modeförfattarna för teatern
(se Dramaturgische blätter, 2 bd, 1826, omtryckta i
Kritische schriften, 4 bd, 1848–52), kompletterades
af hans berömda uppläsningar af världslitteraturens
dramatiska mästerverk. På sin ålderdom drabbades han
af tunga sorger; 1837 dog hans hustru, 1841 hans
dotter Dorothea T. (f. 1799). Han kallades kort
därpå till Berlin af konung Fredrik Vilhelm IV,
som frikostigt sörjde för hans ålderdom. – Af T:s
originalarbeten må vidare nämnas hans Gedichte
(3 bd, 1821–23), rika på lyrisk stämning. Som
öfversättare och utgifvare hade T. äfven stor
betydelse. Redan 1799 gaf han en god tolkning
af Cervantes’ "Don Quijote". Till den forntyska
poesiens popularisering bidrogo "Minnelieder aus der
schwäbischen zeitalter" (1803) och "Frauendienst"
(1812), till dramatikens förkofran "Altenglisches
theater" (2 bd, 1811), "Deutsches theater" (2 bd,
1817, Hans Sachs m. fl.) och "Shakspeares vorschule"
(2 bd, 1823–29), Schlegels Shakspere-öfversättning,
tillökt med flera skådespel i öfversättning af hans
dotter Dorothea och grefve W.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free