- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
57-58

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillpassning - Tillpassningskaraktär - Tillredningsort - Tillräknelighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om advers tillpassning, när organismen skyddar
sig mot en från den omgifvande naturen hotande fara
(t. ex. skyddsinrättningar mot för starkt ljus,
de xerofila växternas bladstruktur, tornighet) och
om biversal tillpassning, som är både konvers och
advers. – Om tillpassning i fysiologisk mening se Adaption.
L-c. G. L-m.

Tillpassningskaraktär, bot. Se Organisationskaraktär.

Tillredningsort, bergsv. Se Ort, sp. 957.

Tillräknelighet, resp. Otillräknelighet, jur. I
vidsträckt mening förstås härmed det förhållandet,
att ett rättssubjekt uppfyller (tillräknelighet),
resp. saknar (otillräknelighet)
de psykologiska förutsättningar, som
äro erforderliga, för att dess handlingar i visst
fall skola framkalla de rättsverkningar, som af
rättsordningen knutits till dylika handlingar. I
denna vidsträckta betydelse användas dessa uttryck
för att beteckna såväl tillvaron, resp. frånvaron
af rättslig handlingsförmåga i afseende på
rättshandlingars företagande (jfr Rättsförmåga) som
ock det förhållandet, att ett rättssubjekt i anledning
af de från detsamma emanerande orättshandlingarna
kan, resp. icke kan, göras till föremål för de till
dessa knutna orättspåföljderna eller sanktionerna,
särskildt straff och skadestånd (jfr Rätt 2 a). En
dylik vidsträckt terminologi är dock af föga värde
och bör helst undvikas, enär verkan af dessa
förutsättningars bristande i de båda fallen är
väsentligt olika: i förra fallet den ifrågavarande
rättshandlingens mer eller mindre obetingade
ogiltighet (jfr Rättsfaktum), i senare fallet de
ifrågavarande orättspåföljdernas uteblifvande, helt
eller delvis; men vidare ock emedan de ifrågavarande
psykologiska förutsättningarnas innebörd i de båda
fallen enligt gällande rätt kan vara väsentligt
olika. Sålunda inträder t. ex. enligt svensk rätt
full rättslig handlingsförmåga först vid fyllda 21 år,
medan full straffrättslig tillräknelighet föreligger
redan vid fyllda 18 år. Och äfven med hänsyn till
det andra hufvudfallet, sinnessjukdom, kan det bli
fråga om att reglera förutsättningarna i dessa båda
fall väsentligt olika. Slutligen finnes det i modern
rätt vissa orättspåföljder, som äro att anse hvarken
som skadestånd eller straff, t. ex. samhälleliga
skyddsåtgärder sådana som tvångsuppfostran af
minderåriga förbrytare, i afseende på hvilka begreppet
i denna vidsträckta betydelse öfver hufvud icke låter
sig använda.

Det nu sagda gäller till en viss grad, äfven om
begreppets användningsområde begränsas till att
uteslutande afse de båda sanktionsformerna straff och
skadestånd. Äfven i fråga om dem kan de ifrågavarande
förutsättningarnas innehåll enligt gällande rätt vara
väsentligt olika. Om de än enligt svensk rätt i dessa
båda fall principiellt kunna sägas vara desamma,
så är dock detta ingalunda alltid fallet enligt
främmande länders rättsordning. Och betydelsen af
ifrågavarande förutsättningars bristande är äfven
enligt vår rätt olika i fråga om straff och skadestånd
(jfr Straffl. 6:6).

Äfven då man begränsar tillräknelighets-,
resp. otillräknelighetsbegreppets användning
allenast till de båda orättspåföljderna straff och
skadestånd, gör sig dessutom icke sällan en dubbelhet
i terminologi gällande, i det att dessa beteckningar
bringas till
användning såväl med hänsyn till frågan,
huruvida ett sådant psykiskt tillstånd varit
för handen, som öfver hufvud utesluter eller
begränsar orättspåföljdens inträde vid de i detta
tillstånd företagna orättshandlingar (läran om
tillräknelighet i egentlig mening: imputabilitet)
som ock med hänsyn till spörsmålet, huruvida en viss
bestämd handling står i det förhållande till den
handlandes psyke i handlingens ögonblick, att den
kan hänföras under någon af de för rättsordningen
kända skuldformerna (dolus och culpa, se Dolus)
och af denna anledning läggas den handlande till last
(läran om tillräknandet: imputationen), hvarvid,
särskildt hvad beträffar skuldformen culpa, olika
regler kunna gälla i fråga om straff och skadestånd
såväl med hänsyn till förutsättningarna för dess
förhandenvaro som dess betydelse för påföljdens
inträde (jfr Dolus och Skadeersättning). Dessa båda
former af tillräknelighet, resp. otillräknelighet,
böra påtagligen skarpt särhållas från hvarandra. I ena
fallet afficieras tillräkneligheten mer eller mindre
fullständigt under en viss tidrymd med afseende på
alla de under denna tidrymd föröfvade handlingar. I
det andra fallet föreligger otillräknelighet endast
i afseende på den särskilda handling, hvarom fråga
är, och beror af helt andra omständigheter. Dessa
båda tillräknelighetsformer äro ock i så måtto
fullt själfständiga i förhållande till hvarandra,
att i afseende på en och samma handling den förra
kan föreligga, utan att den senare är för handen
och omvändt. En sinnessjuk person, t. ex. en, som
lider af förryckthet (se d. o.), kan förverkliga
en brottslig gärning under sådana förhållanden,
att alla de psykologiska förutsättningar, som
känneteckna dolus, äro för handen, men likvisst vara
otillräknelig i afseende på densamma på grund af
det tillstånd, i hvilket han föröfvat denna gärning
(jfr Sinnessjukdom). Redan häraf följer, att några
enhetliga för dessa båda former af tillräknelighet
gemensamma kännetecken icke låta sig påvisa.

Hvad de otillräkneliga tillstånden beträffar,
så har för frågan om deras rättsliga behandling
inom doktrin och lagstiftning framför allt de
straffrättsliga synpunkterna varit afgörande. Därvid
har man intill senare hälften af 1800-talet i
anslutning till den inom doktrin och lagstiftning
förhärskande uppfattningen af vedergällningen såsom
det för straffet specifika ändamålet utgått från
förhandenvaron resp. frånvaron af en moraliskt
fri, d. v. s. af kausalitet obunden vilja såsom det
gemensamma enhetliga kännetecknet på tillräknelighet,
resp. otillräknelighet. När åter denna förutsättning
i verkligheten skulle anses vara uppfylld eller icke,
måste därvid tydligtvis bli föremål för icke ringa
tvekan, för att icke säga godtycklighet. Ännu vid
början af 1800-talet funnos sålunda t. o. m. läkare
(Heinroth), som ansågo, att icke ens sinnessjukdom ur
denna synpunkt kunde anses utesluta tillräknelighet
("man blir icke sinnessjuk, om man icke först
öfvergifvit dygdens väg och sin gudsfruktan"). Från
denna utgångspunkt uppställde man senare såsom
det gemensamma kännetecknet på tillräknelighet,
resp. otillräknelighet, förefintlighet, resp. saknad
af "förmåga att inse gärningens brottslighet". Man
utgick därvid under inflytande af den dåtida
rationella filosofiens och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:05:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfci/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free