Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillräknelighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under beteckningen "psykisk abnormitet"); men
genom intetdera äro de minderårigas gärningar
utsöndrade från tillräknelighetens område. Ett än
mera betydande försök har gjorts af von Liszt m. fl.,
hvilka uppställt som tillräknelighetens gemensamma
kännetecknen, hvad man kallat "straffmottaglighet",
d. v. s. mottaglighet för den motivation, som
straffet afser att bibringa. Mot detta kännetecken
har till en början anmärkts, att det är otydligt till
sin innebörd. Det är ej fullt tydligt, om därmed
åsyftas mottaglighet för den motivation, som det
i lagen uttalade straffhotet afser att bibringa,
eller mottaglighet för den rättelse, som straffets
utkräfvande skall medföra. Allteftersom det ena eller
andra åsyftas, komma gränserna för tillräknelighetens
område att förskjutas såväl i fråga om minderårighet
som sinnessjukdom. Än vidare har däremot anmärkts,
att det icke står i öfverensstämmelse med den
gifna utgångspunkten att låta straffmottagligheten
allena vara afgörande för frågan, om straff skall
tillgripas eller icke. Afgörande bör fastmera vara,
huruvida bestraffning bättre än andra medel för
kriminalitetens bekämpande främjar det uppställda
ändamålet för bestraffningen. Det är alltför väl
möjligt, att man genom uppfostran eller genom
medicinsk behandling (nervhygien o. d.) kan uppnå
ett vida bättre resultat i det enskilda fallet än
genom att straffa. Till sist har man ock påpekat,
att man med denna bestämning af tillräknelighetens
natur nödgas som otillräkneliga rubricera äfven
de s. k. oförbätterliga kriminella typer, i fråga
om hvilka psykologisk påverkan genom straff från
början ter sig som utsiktslös, och straffet alltså
blott fullföljer funktionen att oskadliggöra. Men att
under namnet otillräknelighet sammanföra dessa fall
med t. ex. sinnessjukdom innefattar hvarken något
kriminalpolitiskt eller terminologiskt framsteg, så
mycket mindre som behandlingssättet i de båda fallen
måste bli väsentligt olika (i ena fallet medicinskt,
i andra icke) samt de ifrågavarande kriminalfallen
jämväl förete väsentliga inre olikheter. Visserligen
har engelsmannen Henry Maudsley i ett 1874 utgifvet
arbete för dessa oförbätterlighetsfall präglat ordet
moral insanity, men det är numera allmänt erkändt,
t. o. m. bland den moderna psykiatriens målsmän,
att dylika typer öfver hufvud falla utanför det
medicinska sjukdomsbegreppets område, öfver hufvud
blir ett dylikt tillräknelighetsbegrepp allenast en
namnskylt, under hvilken döljer sig ett flertal olika
kriminella typer, den outvecklade, den sinnessjuke
och den s. k. oförbätterlige förbrytaren, hvilka
endast ha det gemensamt, att de hvar för sig påkalla
en särskild, från den ordinära kriminalitetens
behandlingssätt afvikande behandling.
Än mera uttömdt på innehåll blir detta moderna
tillräknelighetsbegrepp, om man med t. ex. Torp
därmed allenast förstår "ett sådant psykiskt
tillstånd, som gör det försvarligt och förnuftigt
att använda straff gent emot de af personen i fråga
begångna brottsliga gärningarna". Utom att ett sådant
tillräknelighetsbegrepp ger ännu mindre vägledning
än de moderna formuleringar, till hvilka man från
vedergällningsteoriens ståndpunkt arbetat sig fram,
saknas från skyddsteoriens ståndpunkt i så fall
äfven hvarje inre grund till att upprätthålla en dylik
terminologi i afseende på de psykologiska förutsättningarna
för tillgripande af straff i motsats till andra
mot orätten riktade samhälleliga skyddsåtgärder,
t. ex. en tvångsuppfostringspåföljd.
Emot alla dessa försök till enhetlig formulering
af ett modernt tillräknelighetskriterium häfdar
ock särskildt den moderna psykiatrien med stigande
bestämdhet, att det från skyddsteoriens ståndpunkt
icke finnes någon användning för ett dylikt
begrepp, att man efter förebild af strafflagarna
själfva, hvilka ingenstädes röra sig med begreppet
tillräknelighet, allenast bör inskränka sig att
uppställa särskilda, från kriminalitetens allmänna
behandling afvikande regler för behandlingen af de
särskilda kriminalitetstyper, som vanligen inrymmas
under detta begrepp, samt att därvid hvarje fall
af verklig sinnessjukdom bör göras till föremål för
uteslutande medicinsk behandling. Om förståndslifvet
eller begärslifvet kan anses företrädesvis angripet,
spelar därvid ur denna synpunkt ingen roll. Om
gärningen föröfvats under ett s. k. ljust mellanrum
eller icke, är äfven ur denna synpunkt likgiltigt, så
snart blott sinnessjukdomen i fråga ännu ej kan anses
häfd. Och hvad den s. k. partiella sinnessjukdomen
beträffar, saknar äfven denna betydelse för
förenämnda spörsmål. Hvarje sinnessjukdom påverkar,
heter det, det mänskliga själslifvet i dess helhet,
och det är omöjligt att uppdraga gränsen för en
sinnessjukdoms verkningar på ett sådant sätt, att
man skulle kunna afgöra, huruvida en viss gärning är
af densamma orsakad eller icke. Emellertid kan det
ifrågasättas, huruvida man icke i sistnämnda hänseende
bevisar för mycket, helst den moderna psykiatrien i
fråga om sinnessjukdoms betydelse med hänsyn till
rättslig handlingsförmåga (jfr ofvan) ofta intar
en motsatt ståndpunkt och för detta fall kräfver
påvisande af ett visst samband mellan sinnessjukdomen
och rättshandlingen i fråga för att antaga dennas
ogiltighet. Förhållandet torde ha sin förklaring i
de olika bevisningsregler, som gälla i det ena fallet
och det andra. Är fråga om straffansvar, åligger det
enligt allmänna bevisregler den, som yrkar ansvar,
att bevisa förutsättningarna för straffanspråkets
tillvaro. Ovisshet om en gärnings samband med det
sjukliga tillståndet bör alltså lända till svarandens
förmån och medföra straffrihet, medan där fråga är
om en rättshandlings ogiltighet måste fordras, att
ett dylikt samband göres åtminstone sannolikt af den,
som vill göra dylik ogiltighet gällande.
Till nu nämnda ståndpunkt i fråga om sinnessjukdoms
betydelse för straffansvars inträde tenderar
f. n. rättsutvecklingen i skilda länder antingen
så, att denna ståndpunkt påtagligt kommer till
uttryck i lagstiftningen, eller i allt fall på
så sätt, att den rättspsykiatriska sakkunskapen,
hvars utlåtande i allmänhet blir normerande för
domstolarnas afgöranden, vid sina utlåtandens afgifvande
alltmera närmat sig denna ståndpunkt, relativt
obunden af strafflagarnas formuleringar. Hos oss har
denna utveckling yppat sig i en tendens att äfven
i fråga om fall af s. k. partiell sinnessjukdom
förklara otillräknelighet enligt Straffl. 5:5)
vara för handen och reservera användningen af 5:6
för lindrigare fall af s. k. psykisk abnormitet
(jfr ofvan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
