Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tingsställe (Tingsstad) - Tingstad - Tingstadius, Johan Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rättegångsb., att ting skall hållas "å rättan
tingsstad". Tingen förrättas i därför särskildt
afsedda hus, de s. k. tingshusen. I kostnaden för
uppförande och underhåll af tingshus skola alla de,
som inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter de grunder, som för sådana utskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade, enligt lagen 5
juni 1909. Härad, som tillsammans bilda ett tingslag,
ha gemensamt tingshus. Åtskilliga tingslag ha sitt
tingshus beläget utom tingslagets område; det har
nämligen af ändamålsenlighetsskäl blifvit ganska
vanligt att förlägga tingshusen i angränsande stad. I
kap. 26 § 4 Byggningab. är stadgadt om inredningen af
tingshus. Bestämmelserna därom äro numera föråldrade
och tillämpas ej efter bokstafven. – Tingshus
äro afbildade i vidstående fig. samt i fig. 5 till
art. Härnösand, fig. 6 till art. Skara och fig. 3 till
art. Tidaholm.
E. K.
Tingstad. 1. Socken i Östergötlands län, Lösings
härad. 2,313 har. 511 inv. (1917). T. utgör
ett pastorat i Linköpings stift, Norrköpings
kontrakt. – 2. Municipalsamhälle (jämlikt k. br. 9
sept. 1904) i Backa socken, Göteborgs och Bohus län,
beläget på Hisingen omedelbart vid Bohusbanans
öfvergång öfver Göta älf invid T:s station på
nämnda bana, utgångspunkten för järnvägen till
Sannegården, Göteborgs nya massgodshamn. 46 har. 35
inv. (1917). Tax.-värde å bevillningsskyldig fast
egendom 1,102,000 kr., tax. inkomst af kapital och
arbete 208,838 kr. (1918). Ingen municipalskatt
uttaxeras.
l-2. L. Wll.
Tingstadius. 1. Johan Adam T., biskop, orientalist,
bibeltolkare, f. 8 juli 1748 i Lunda församling,
Södermanland, d. 10 dec. 1827 i Strängnäs, visade
redan tidigt under ledning af sin fader, kyrkoherden
i Lunda Johan T., stor språklig begåfning. Som
tolfåring inskrifven vid Uppsala universitet,
tilldrog han sig snart uppmärksamhet från sina
lärares sida, Björnståhl och Aurivillius. Efter
branden i Uppsala 1766 begaf sig T. till Greifswald,
där han 1768 blef filos. magister och s. å. docent
med disputationen De ortu et cognatione linguarum
orientalium. Af brist på medel tvungen att återvända
till hemlandet, blef han 1773 docent i österländska
språk i Uppsala, 1775 e. o. och 1777 ord. adjunkt,
1786 e. o. professor och led. af bibelkommissionen
samt 1789 ord. professor. Efter att ha varit uppförd
på en mängd biskopsförslag blef han 1803 biskop i
Strängnäs. – T. har spelat en högst betydande roll
i vår inhemska bildningshistoria. Jämte professor
skytteanus J. F. Neikter, hans gode vän, och Porthan
i Finland står T. som en af de främste målsmännen för
de nya tankar och bildningselement, som från England
och kontinenten banade sig väg upp till norden och
som utgjorde förutsättningen för svenskt andelif under
1800-talets förra hälft. T. begränsade sig
h. o. h. inom sitt område, den orientaliska
filologien, men, säger Blanck, därinom leddes han
af samma idéer som Neikter. I motsats mot denne
utöfvade han också obestridligen ett mycket vidsträckt
inflytande på sin samtid både genom trettioårig
akademisk lärarverksamhet och omfattande
populärt skriftställeri. Säkerligen hör T.
till dem, som gjort allra mest för romantikens
förberedande i svenska sinnen. Han var den
talangfullaste företrädaren hos oss för den rörelse,
som har sin utgångspunkt i den engelske biskopen
Lowths berömda föreläsningar "De sacra poësi
hebræorum". Troligen har bekantskapen förmedlats
genom Lowths störste lärjunge J. D. Michaelis
i Göttingen. I företalet till "Försök till
öfversättningar af hebreiska skaldespråket" (1786)
kommer T. med följande, för hela hans åskådning
typiska uttalande: "Man läser med beundran en
Ossians dikter, men man blundar gemenligen för en
skönhet och en prakt i Hebraeernas urgamla sånger,
som ganska nära likna de förra i poesiens art,
men i tankestyrka och djärfva penseldrag äfven
ganska ofta öfverträffa dem". I företalet till
"Samling af de skaldestycken etc." yttrar han om
den hebreiska poesien: "Hon liknade särdeles Ossians
dikter; mer märkt af fria, eldiga penseldrag efter
naturen än af stränghet och konst i versslagen samt
mer lik en Pindari och Horatii starka slag än en
Ovidii lätta och utförliga sång".
Jämte det hos T. påtagliga religiösa intresset uppbars hans
storartade öfversättarverksamhet af känslan för
den hebreiska litteraturens rent poetiska värde.
Han var själf en poetnatur, som till fullo förstod att
uppskatta den österländska diktningens fantasifulla
skapelser. Diktionens klang och färg tjusade honom
med oemotståndlig makt, och han sträfvade ständigt att
återge den så litet mattad som möjligt. Lifligt
beundrade samtiden hans från vissa synpunkter
geniala öfversättningskonst. Hans rykte nådde
öfver Sveriges gränser. Så utkom en ordagrann engelsk
öfv. af hans tolkning af Psaltaren. Emellertid torde
hans öfversättningar i rent filologiskt hänseende ha
varit mindre betydande, än hvad samtiden föreställde
sig, och kritiska röster emot hans metod öfver
hufvud läto snart förnimma sig. Det var nämligen
uppenbart, att han i bibelöfversättningsarbetet, som
ju dock gällde församlingens bibel, mången gång med
uppoffring af reellare synpunkter stannade vid
det poetiskt mest vägande uttrycket. I sin kollega
i bibelkommissionen, Samuel Ödmann, hade han en vaken
och ihärdig motståndare, som icke lät sig nedslås.
Ärkebiskop Lindblom, som i egenskap af ordf. skulle
jämka och till slut fälla utslaget, hade en vansklig
uppgift, som öfversteg hans krafter. Också J. O.
Wallin ställde sig kritisk, och det just på
den punkt, där T. var mest beundrad. Wallin
satte nämligen det gamla, häfdvunna bibelspråket
högre än T:s modernt klingande, formfulländade
och klangrika, men också något patetiska språk.
T:s förmåga som språkkonstnär framgår också däraf,
att det var han, som författade "Helig, Helig etc.",
som inledde högmässoritualet i 1811 års handbok.
Urspr. var det ämnadt "såsom ett oratorium
i Davids stil att på högtidsdagar uppföras
med musik". – Som biskop gjorde T. icke någon
större insats. Sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
