Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tinktur - Tinn - Tinnar - Tinne - Tinne (Tinneh) - Tinné, Alexandrine - Tinne-språken - Tinnevelly (Tiruneluwali) - Tinnfossen - Tinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om maltinktur se Malfjärilar, sp. 628. Se äfven
Spiritus.
O. T. S. (C. G. S. G. L—m.)
Tinn, härad och pastorat i Telemark fylke, Norge,
beläget kring den nordliga delen af Tinnsjön,
1,765,40 kvkm., med 4,832 inv. (1910).
Tinnar (fr. créneaux), fyrkantiga, massiva
upphöjningar, som med regelbundna mellanrum som
ett slags bröstvärn följa den öfre kanten af en
försvarsmur. Själfva tinnarna tjäna härvid som
skottskydd, mellanrummen som skottgluggar. Tinnar
förekommo redan på de gamla egyptiska och assyriska
fästningsbyggnaderna, sedermera i den grekisk-romerska
världen, men särskildt äro de karakteristiska
för medeltiden, i synnerhet för dennas senare
skede. Motivet nyttjas äfven som prydnad och antar
då växlande former, hvilka stundom, t. ex. i den
arabisk-moriska konsten, närma sig palmetten. Sedan
eldvapen allmännare införts, ersattes tinnarna efter
hand af sammanhängande bröstvärn med i detta anbragta
smala, vertikala eller snedt stupande skottgluggar
eller skåror (se Mâchicoulis). Som
prydnad ha da aflösts af balustraden. Jfr Créneaux
och Krenelera.
Upk. L. W:son M.
Tinne, norsk älf, rinner ut från Tinnsjön, flyter
i sydöstlig till sydlig riktning genom Granshärad
och Lillehärad och faller vid Notodden ut i
Hillerdalsvattnet. T. bildar en mängd vattenfall,
hvaraf flera utnyttjats, såsom Svelgfossen,
Lienfossen, Sagfossen, Tinnfossen, det sista med
18,050 eff. hkr. Vattenståndet regleras genom en
dammbyggnad vid södra ändan. T. trafikeras af ångare.
Tinne (Tinneh), Tinnefolk, Tinnespråk (af chepewyanskt
tine, dene, "människa") är en inom språkvetenskapen
använd benämning på athabaskernas (se d. o.) stammar
och språk. Det förnämsta och mest kända af dessa språk
är chepewyan, som också ligger till grund för följande
beskrifning. Ljudsystemet omfattar vokalerna a, e,
i, o, u, ö, ü, hvilka alla finnas äfven nasalerade:
ã (= franskt an) etc., samt konsonanterna k, g; t,
d; p, b; χ (ch), γ (gh), ϑ (th), δ (dh), s, z, š,
ž, h; j, l, r; v, w; n, ñ, m; (affrik.) ts, dz, tš,
dž. Utljudet är vokalt eller nasalt, men i anljudet
kunna de svåraste konsonantgrupper stå, t. ex. gχ,
dl, tχγ, tšχ m. fl. Grammatiskt kön och artikel
saknas. Vid subst. uttryckas dual och plural genom
flera olika suffix samt nom. och ack. genom ordets
ställning: den senare närmast före verbet, den förra i
början eller slutet af satsen, men aldrig omedelbart
före verbet, t. ex. Pier bes se-γanihā, Peter knif
mig-gaf. Genit. uttryckes genom 3:e pers. possessiv,
t. ex. se-tχa be- bes-e, min-fader hans-knif, öfriga
kasus genom partiklar. Adj. är oböjligt och står efter
sitt hufvudord. Pron. person, ega särskilda former för
dual och plural, men ingen egentlig deklination, i det
att urspr. identiska, men fonetiskt modifierade former
tjänstgöra som subj., obj. och possessiv, i alla
tre fallen prefigerade, t. ex. nen, du, nē-tsag, din
tår. Verbet bildar ett aorist-pres. af rena stammen,
t. ex. nē-tsag, du gråter, imperf. med prefix š-,
perf. med pref. γ-, fut. med pref. wa-, pluskv. af
perf. med suffix -ni, fut. ex. af pres. eller
perf. med suff. -walli. Modus och passiv saknas;
kaus. bildas med prefix l-, och vid den objektiva
konjugationen står obj. före subj., t. ex. ne-s-hi,
jag härmar dig, nu-tsag, vi gråta, ne-nu-l-tsag, vi
komma dig att gråta. Ingen annan litteratur finnes än
den af missionärer införda: öfversättningar af bibeln
och religiösa skrifter, inhemska myter, sagor, fabler
o. d. i original och öfv. Försöket till allmännare
spridning af skrifkonsten medelst användning af
algonkin-alfabetet har icke vunnit någon egentlig
framgång. — Jfr Buschmann, "Der athapaskische
sprachstamm" (1856—63), och i synnerhet Petitot,
"Dictionnaire de la langue dené-dindjié..." (1876),
med utförlig grammatik, etnografi, mytsamling m. m.
H. A.
Tinné, Alexandrine, Afrikaresande, f. 1839 i Haag,
d. 1869, blef vid sin faders (en engelsk köpmans) död,
1844, den rikaste arftagerskan i Nederländerna. Med
sin moder besökte hon de flesta Europas länder och
1856 Palestina, Syrien och Egypten samt bosatte sig
med sin moder och moster, fröken Adriana van Capellen,
i Kairo 1861. Följ. år anträdde de tre damerna en
färd uppför Nilen till Korosko och därifrån genom
Nubiska öknen till Abu Hammed, hvarifrån de foro Nilen
uppför till Gondokoro under flera utflykter inåt
land (bl. a. ett stycke uppför Sobat). I nov. voro
de åter i Kartum, hvarifrån de följ. febr. jämte
Heuglin och Steudner och ett ofantligt stort följe
gjorde en andra stor resa uppför Bahr el-gasal,
Hvita Nilens sydvästra hufvudtillflöde. 10 mars 1863
uppnåddes den punkt, där Bahr el-homr upphör att vara
segelbar. Från sjön Rek färdades de öfver land till
Bahr Djur och mot s. v. på Bahr Kosango till Djebel
Kosango, vid gränsen af njam-njams rike. Under färden
ledo alla resandena af klimatfeber; Steudner dog
i april och fru Tinné i juni. Under många faror och
besvärligheter nådde det återstående sällskapet i juli
1864 Kartum, där äfven fröken van Capellen dog. De
geografiska och naturvetenskapliga resultaten af
expeditionen, som till större delen gått genom okända
trakter, voro synnerligen viktiga, såsom framgår af
Heuglins berättelse i "Petermanns mittheilungen"
(Ergänzungsh. 15, 1865) och af hans Reise in das
gebiet des Weissen Nils 1862–64 (1869). Större delen
af de följande fyra åren tillbragte fröken T. på
resor i Medelhafstrakterna, och i jan. 1869 anträdde
hon en karavanresa från Tripoli till det inre Afrika
i afsikt att nå sjön Tsad och därifrån öfver Wadai,
Dar-Fur och Kordofan komma till öfre Nilen, men på
vägen från Mursuk till Rhat mördades hon 1 aug. af
de henne åtföljande tuarik.
Tinne-språken. Se Tinne.
Tinnevelly (Tiruneluwali). 1. Distrikt i Indien,
sydligaste delen af presidentskapet Madras, snedt
emot Ceylon, ett slättland, som af Ghatbergen
i v. skiljes från Travancore. Areal 13,936
kvkm. 2,060,760 inv. (1901). – 2. Hufvudstad i nämnda
distrikt, belägen inne i landet, men med järnväg till
hamnstaden Tuticorin vid Manarbukten. 40,470
inv. (1901). En af centralpunkterna för de
protestantiska missionerna i södra Indien.
1 o. 2. (H. W—k.)
Tinnfossen. Se Tinne, norsk älf.
Tinning (lty. dunning, fsv. thynninger,
isl. þunnvangi, d. v. s. "tunn kind"), lat. tempus
(plur. tempora), anat., hufvudets sidotrakt mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
